Solnedgångsdriven

En sen augustikväll vid havet. Cykeln går av sig själv, som vanligt. Man är bara med och upplever den fantastiska solnedgången. Det enda som stör friden är enstaka motionärer som kör intervaller på Säröbanan, annars allt lugnt.

Erik och jag njuter av livet. Foto: Johan Brengdahl

Säröbanan förresten, Göteborgs främsta fartträningssträcka, förtjänar ju ett kapitel för sig. När järnvägen från Göteborg till badorten Särö lades ned 1965 kan nog ingen ha förutspått att man i framtiden skulle färdas på plastcyklar, enbart för nöjes skull, fram och tillbaka. För oss som tränar söder och öster om Göteborg så utgör Säröbanan en av få in/utfarter från stan och hamnar därför ofta första eller sist på passet. Därav trafikeras den lugnt, som uppvärmning eller nedvarvning. 

Vi har också, blott genom våra sinnen, tagit in fakta om övrig trafik längs rutten, vilket ytterligare ligger till grund för ett stående beslut att ta det lugnt från Billdal och norrut. Man får nämligen samsas med en uppsjö av farkoster, kontrollerade(?) av en spretig skara människor som inte alltid uppskattar varken mångfald eller ens enfald.

Cyklister tillhör, gissningsvis i sällskap av mopedister, de som har sämst rykte om att uppföra sig i enlighet med outtalad praxis. Vi har lätt att förstå varför. När man som fotgängare, båtmänniska, förälder, rullskidåkare, iPodfånge, husse, badgäst eller pajas nyttjar cykelbanan för promenad, sjösättning, barnvakt, längdsspårssubstitut, musiktripp, rastningsplats, simskola eller gyckel vill man förstås inte riskera att bli styrrörsprydnad på en Sportsonsåld Scott med tunga, fabriksbyggda 36-ekershjul med ventilhattar, reflexer och sadelväska.

Risken är dock överhängande eftersom entusiaster i nyvunnen storform trycker hårt på pedalerna och inte slår av en millimeter med risk för att sabba snittfarten. Under åren har jag sett många former av cykelträning på Säröbanan. Allt från ren tempokörning i 40+ med täckt hjul och båge, till igångdrag, spurter eller varför inte ett lagtempo med vingbredd som definierar cykelbanans bredd. Låt oss vara tydliga här - inget av dessa hyss hör hemma där. 

Tänk på de stackars medborgare som lever längs banan och dagligen utsätts för havets stormar, uttröttande horisontutsikt, saltstänk och annat elände. Nog måste väl de kunna korsa banan i frid, utan att riskera ett fult snitt i sina märkesplagg, i sin strävan att nå båthuset på andra sidan, huserande ett stycke v-bottnat plastskrov bestyckat med dubbla överladdade Pentamaskiner, ett fördäck stort nog att rymma en cirkus och med en driftskostnad stadig nog att börsnoteras.

Till er som ligger på. 

Lägg av. Slappna av.

Gud så gammal jag börjar bli.