Sidor

torsdag 30 september 2010

Oönskade cyklister

I dagarna kan man med anledning av den uppmärksammade domen mot cyklisten Andreas Grass i Lund läsa tonvis med onyanserade blogginlägg, artikelkommentarer och mer eller mindre trångsynta reflektioner över en händelse som så många, både bilister och cyklister kan känna igen sig i. Jag känner inte till de exakta omständigheterna vid olyckan och försöker därför att föra ett generellt resonemang. Det kommer säkert inte att lyckas helt.

Det är säkert ingen populär uppfattning sett från de egna leden, men det förvånar mig att ingen annan än tingsrätten verkar se på fallet ur ett riktigt brett perspektiv. På gott och ont. Cyklister producerar mängder med förakt och hat mot bilister och mot systemet och om man läser kommentarerna till Aftonbladets artikel (ex. Cyklistdrulle åtalas - Fest!!!) så vågar man knappt ge sig ut på cykel i trafiken med risk för att bli anfallen av ilskna läsare.

Någonstans kan jag tycka att det saknas en debatt med förankring i verkligheten, så som den ser ut i det regelverk vi alla måste följa, oavsett vad vi tycker, oavsett om vi håller i ett styre eller i en ratt.

Som cyklist måste man förstå och acceptera ett grundläggande faktum innan man ens kan inleda ett ”neutralt” resonemang. Det här kommer att göra ont, håll er i:

Lagen gör ingen skillnad på cyklist och tävlingscyklist.

De allra flesta argument framförda av cyklister i debatten faller om man ser till denna enkla sanning. Lagen gör ingen skillnad på syftet till den tvåhjuliga framfarten. Lagen bryr sig inte om huruvida du tränar eller transporterar. Lagen skiter i om du är mitt i eller mellan en intervall. Korg på styret eller täckt bakhjul. Du är en cyklist, punkt.

Det finns många lagar, både skrivna och oskrivna, som tillsammans med praxis, kultur och vanor gör att samspel mellan trafikanter fungerar. Så länge vi pratar om incidenter, oftast utan fysisk kontakt eller skador, så kan man alltid hävda sin rätt genom gester och skiftande tonlägen och det är här majoriteten av diskussionerna förs mellan cyklister och bilister, utan påföljd och utan att de synas. Men när endera parten lider fysisk eller ekonomisk skada och väljer att åberopa sin rätt enligt lag, så gäller oftast inte de egna regler och idéer man har inom området. Då gäller lagen och det visar sig nu tydligt inte vara till någon fördel för oss tävlingscyklister.

Det är nästan alltid lättare att ändra ett eget beteende före andras, men det är bara hälften så roligt. Om man som cyklist tror att man kan ändra trafikkulturen och relationen med bilister genom sitt agerande så tror man fel, vill jag påstå. Kanske på lokal nivå och eventuellt vid enstaka tillfällen, men i det långa loppet så går det inte att rubba motorkulturen, (kring vilken detta lands trafikförordning är uppbyggd) sittandes gränsle över en simpel cykel iklädd lycra.

Men hur fungerar det i verkligen då? Jo, lagen är kass, trubbig, otydlig och stjälpande i många fall och det är lockande att ta saken i egna händer och göra egna gällande regler i sin bubbla för att få träningen att fungera. I dessa lägen, som för min egen del uppträder tiotals gånger varje pass, försöker jag tänka på att påverka så få andra trafikanter som möjligt och vid regelvidrighet ändå vara förutsägbar. Jag spar de grova överträdelserna till när det verkligen gäller, sprider de små över tid och plats och kör snyggt och rätt när det inte kostar mig något. Rätt eller fel? Rätt ur ett modifierat cykelsanningsperspektiv. Fel, sett med lagens ögon, men ingen påföljd.

Att man som bilist med stöd av lag ska kunna köra på en cyklist bakifrån, lämna platsen innan olyckan utretts och sedan gå både skadelös och straffbefriad är inget annat än ett totalt rättshaveri och det gör mig förbannad och ledsen. Dels för att det är ett bevis på hur en människas värde varierar beroende på vilket fordon hon färdas med i trafiken och dels för att det sänder signaler som går rakt mot de framtidsplaner som gror på många håll i landet där det siktas mot ökat cyklande i hälso- och miljösyfte.

Det finns en allvarlig brist i det korta resonemanget hos många bilister. Att med hjälp av sin 2 ton tunga plåtlåda markera ett missnöje med en trafiksituation genom att använda densamma mot människor tyder på fruktansvärt dåligt omdöme. Det är skillnad på att vara förbannad i kupén och att sedan använda bilen för att markera det. Man sticker inte ner en person som står framför i kön, bara för att man inte orkar vänta. Man slår inte barn som medvetet gör livet surt för en. Man siktar inte på människor med bilen bara för att de cyklar på bilvägen. Både cyklingen och nedmejningen är förbjuden men påföljderna borde skvallra om vilket som är mest allvarligt. Skrämmande nog verkar så inte vara fallet.

Hur provocerande och trotsigt en cyklist än uppträder så kan han aldrig göra sig skyldig till en värre handling än den bilförare som väljer att visa sitt missnöje med situationen genom att köra om för nära, eller i fallet Andreas, köra på honom. Förstånd och förmåga hos dessa individer måste ifrågasättas och det finns väl all anledning att tro att det är just de här risktyperna som står för andra oöverlagda handlingar i samhället. Ett par sekunders tidsförlust kontra en resterande livstid med ett liv på sitt samvete. Hur kort får man lov att tänka?

Lagen har inte ändrats efter domen. Den är fortfarande luddig när det gäller cykelbana när jag som cyklist får lov att färdas på parallell bilväg om det med hänsyn tagen till färdmålet bedöms vara ett säkrare val. Vad som är säkert eller inte bestämmer du själv, så länge det inte blir en rättssak, för då bestämmer någon annan. Själv bedömer jag exempelvis följande förhållanden som riskfyllda när det gäller cykelbana:

- tät trafik av gående, barn och djur. Kollisionsrisk även i låg fart.
- förekomst av glassplitter eller skräp som kan orsaka vurpa eller materialskada
- undermåligt markerade vägarbeten, gropar och arbetsmaskiner
- avsnitt med dolda korsningar där bilist måste överlappa för att se åt sidan
- icke trafikrelaterad verksamhet såsom gyckel, klottring, kvartssamtal och SMS-marathon

Bötesbeloppet för att slippa rambrott och tandprotes under någon av ovanstående förhållanden är 500 kr och absolut värt att ta om det skulle verkställas enstaka gång.

Röster höjs också som gör gällande att cyklister är otacksamma som ratar stora cykelvägssatsningar i tätorterna. Låt mig flika in att en väg, oavsett ändamål, inte för all framtid är säker eller farbar bara för att den har byggts. Ett löpande och omsorgsfullt underhåll från myndigheterna är däremot ett tecken på ett genuint intresse för en lyckad cykelvägssatsning. Snö, löv, tjälskott, glas, sprickor, rötter och grus är alla fribiljetter till ett säkrare liv på den nysopade bilvägen intill enligt människans strävan efter minsta motstånd.

För att balansera inlägget kan man tänka sig att man skulle argumentera för en framfart på cykelbanan, men det är i sammanhanget onödigt av den enkla anledningen att cyklister inte är välkomna på cykelbanan heller utan hänvisas till bilväg av gående, hundägare, båtmänniskor och rullskidåkare. Cyklisten är inte önskad någonstans och i vägen överallt. Vi är ett problem, ett hinder och ett stycke sorglig representation av civil olydnad om man får tolka den allmänna uppfattningen. Kanske är det under trycket av detta ogillande som rebellen i oss tar lite extra plats på vägen. Eller kör vi bara en bit in på vägbanan av samma anledning som bilisten som inte heller vill samla glas och stenskott vid dikeskanten?

Hur man än vänder och vrider på det så är cyklisten trafikens förlorare. De vinster vi cyklister säkrar retar gallfeber på stressade bilister som krampaktigt stöter mot rattcentrum i sin iver att stävja allt genvägsbeteende som de själva är förhindrade att åtnjuta. Rättvisa är viktigt.

Avslutningsvis kan man spekulera i om det ändå inte finns något tillfälle då cyklisten är önskad, omtyckt och till och med hyllad, även av sina antagonister i trafiken. Jag tror faktiskt att de stunder finns, då chipsätande, bensinosande begåvningsreserver faktiskt reser sig ur soffan och med samma hand som tidigare räckte det längsta fingret åt cyklisten på vägen, nu hyllar en OS-medalj eller två i TV-rutan. För på TV är cykel en sport och sport är riktigt och viktigt. Lycka till, ni framtida cykelbanetalanger som siktar mot stora mästerskap. Låt lagen leda er mot framgång.

Heja Sverige!

onsdag 29 september 2010

Kort och hård onsdag.

Utdrag ur veckans träningsschema:

1 pass svinhårt! 2x12-15 min med 40-20 (så hårt det bara går utan att spränga sig)

Gick ju åt skogen såklart.

Ensamt i klubblokalen.

Vila och kylning av svänghjul.

Trött och yr.

Inomhuscykling ser ju, av allt att döma, ut att vara framtiden för sporten nu när rättssystemet tydligt markerat vad man tycker om cyklister i trafiken. 500 kr kostar det att bli påkörd av en bil om man väljer bort cykelbanan.

Avgiften för cykling på väg utan påkörning av bil framgår inte av tingsrättens beslut.

söndag 26 september 2010

Tre ursäkter gör ingen höst.

Igår körde jag upp till Tidan för att få en liten avstämning på kropp och material i Focus Cross Race. Senast jag gick för fullt och för placering var på Östgötaloppet i april, så jag kände ingen större press på mig att leverera. Däremot var jag lite osäker på hur kroppen skulle klara 60 minuter tävlingsfart på cross med knäont och allt. Tycker nog att jag fick de besked jag behövde och är ganska nöjd med dem. Har lyckats bygga upp en hyfsad nivå på ett par veckors hård träning och har fortfarande en månad kvar på mig att göra resten av jobbet. Jag vill ha upp tröskeln och öka snabbhetsuthålligheten, men å andra sidan, vem vill inte det?

Focus Cross Race arrangeras av Cykeldistribution i Tidan med hjälp av Skövde CK, ett helrätt arrangemang, precis som ett enklare crossrace ska vara. Fristående tävlingar på den här nivån borde vi kunna se många fler av i Sverige. Man utnyttjar naturen i närområdet, ger och tar lite i reglementet och hjälps åt på lokal nivå. Det viktiga är att tävlingarna blir av, sedan gör cyklisterna resten och skapar spänning och positiv stämning. Stort plus för livebandet som öste på vid varvningen! Var det belgiska nationalsången jag hörde på varv sju?

Själva tävlingen gick väl ungefär som väntat och utan tekniskt strul så hade en, eller kanske två placeringar upp varit möjliga att nå. Fick fin rulle på tätgruppen direkt från start, tappade kontakten vid gräskullarna och kom ut på lättåkt igen som sexa med lucka framåt och bakåt. Efter plankhindret stressade jag för att täppa, drog ur den leriga klossen i igångdraget och hade sådan otur att skon for bakåt och träffade bromsarmen som sticker ut från sadelstaget. Givetvis trycktes belägget in i hjulet som tvärlåste och ritade ett fint Cubusmönster i gruset. När jag stod där och mekade loss bromsen och folk blåste förbi så var det svårt att se det positiva i att hjulet klarat sig. Kom iväg igen med 30 meter lucka upp till min kollega i LCK:s crosstävlingsgrupp, Fredrik Jansberger från Lidköping. Målsättning att ta sig dit fram grusades två varv senare när exakt samma sak inträffade igen, på samma ställe. Helt otroligt, vilken skit!

Berövad ytterligare 20 sekunder och lusten att ge allt för att komma ikapp. Istället, en ny tävling i tävlingen och fajt med Thomas från MCK, Christian från Kvänum och hemmahoppet Stefan från Tidan.

Varför inte hålla i bocken när man kör utför i geggan?

När bakhjulet började svampa med tre varv kvar fick jag växla målsättning igen och hitta en ny utmaning. Fick slita lite extra på gruset i två varv men kände ändå att Christians attack med ett varv kvar egentligen inte var helt omöjlig att gå på. Tyvärr hade huvudet redan fått ett minus för mycket och jag lät luckan växa. Det är inte bara hjärtat som behöver tränas framöver. Ursäkterna behöver bli bättre också.

Sammanlagt, en kul tävling med omväxlande bana. Bra träning (92% snittpuls i 59 minuter) och ett bra besked från materialet. Svårt att bli arg på en broms som inte håller när man sparkar upprepade gånger på den. På vägen hem spelade jag musik på hög volym, drack kaffe ur termos, styrde med knäna och såg leran från cykeln på taket rinna ner över bakrutan i regnet. Första cx-tävlingen avverkad med det viktigaste resultatet av alla – mersmak, såklart!

Resultat Prestige och Veteran.

Dagens stora skandal, om jag fattat rätt, var att damprestigeklassen såg noll startande. Detta trots att förstapriset var 4 000 kr. Någon tjej som ångrar att de inte rullade ett varv på en lånad cross och sedan gick in i värmen och väntade på prispengarna?

- - - - - - - - - - - - - - -

Idag söndag passade jag på att återhämta ett par timmar med CCL och Patrik. Tre timmar distans utan kvalitetsinslag, även om Lasse skickade på en 5-minutare i medvinden och därmed lurade in mig i G2 en stund. När vi rundat Onsalahalvön och öppnade dörren till Café Majgården i Kungsbacka så trillade det ut Göteborgscyklister. Oroväckande utplockat i disken och tydliga tecken på sockerdriven debattlust. Men oavsett vad som skrivs i vissa bloggar så drack jag endast kaffe och sedan inget vatten under sista timmen hem. Någon jäkla ordning får det ju vara, det är ju september.

För att fira cx-premiären hade jag dagen till ära plockat fram en present som jag fick från familjen Olsson i Svanesund när jag fyllde 30. Av någon anledning kändes det helt rätt att åka i ylle idag och frågan är om inte L-O:s Svanesundströja är en av de allra snyggaste jag har sett. Och för att knyta ihop landsvägssäcken och samtidigt mota de friska, kyliga höstvindarna så körde jag med en gammal Östgötaloppsklassiker – vindväst under.

Tröjorna var snyggare förr. Och längre. Och randigare.

Fridens!

torsdag 23 september 2010

Projekt CX del 2

Här kommer andra delen i serien om det senaste crossbygget.

Projekt CX del 2 - RAM

Att min tredje Ridleyram inte skulle slå om några trafikljus blev klart ungefär samtidigt som jag ställde in den gamla metallramen i vintras. Kolfiber var enda vägen att gå om man ville vässa ytterligare och i valet bland Ridleys X-Fire och X-Knight så föll valet på den förstnämnda som kändes mer prisvärd. Ramgeometrin är identisk med bland andra Crosswind, så det skulle inte bli några överraskningar där heller. Förhoppningarna om lägre vikt och ett styvare uppträdande utökades till att omfatta en stabilare front och styrning, något som den groteska framgaffeln vittnade om direkt vid uppackning.

Lådan med fyra kompletta ramkit, ett till varje sant Ridleyfan i MCK, kom från crossentusiasterna i Berlin, Karsten Niemann och hans gäng på Shop4cross.

Förutom en riktigt skön finish så imponerades jag av de kraftiga rördimensionerna som signalerar styrka och vridstyvhet. Designen är helt i min smak och det övergripande kvalitetsintrycket är mycket gott. Här är några crosspecifika ramdetaljer som Ridley givetvis har koll på:

- Inga flaskställsfästen. Eftersom ett flaskställ indrivet i skulderbladet kraftigt reducerar lusten och möjligheten att bära cykeln över axeln så skippar man dem på en cross. Om man vill använda ramen till en vintercykel eller bara en lyxig flaskförvaring kan man eftermontera ett par insatser – om du vågar borra i ramen. Jag har borrat fyra hål i min gamla Columbusram och den håller än, sex år senare. Det finns också möjlighet att beställa ramarna med flaskställsfästen från fabrik utan extra kostnad, men räkna inte med att få några fina klistermärken medskickade då.

- Vajerdragning på överröret. Nästan bara fördelar och egentligen det enda sättet du kan dra dem på utan att de är i vägen. Diagonalröret ska ju greppas med handen vid lyft och undersidan av överröret glider ju över axeln. Nackdelen då? Det går inte att hänga på hojen eller sitta på överröret utan att repa lacken. (Gud förbjude att en cross blir repad under sin livstid.)

- Höjd. Ridley håller fortsatt på det upplyfta vevpartiet som ger lite extra markfrigång. Man sitter högt över marken och får bra utsikt över alla man ska köra om.

Inbyggd bakbromsjustering i vajerstoppet på sadelstag. Tackar!

2010 års modell skiljer sig på ett par punkter från föregående års ramar. Vikten är något lägre och designen har ändrats, men den stora grejen är förstås det fetare styrröret som rymmer ett uppdimensionerat undre styrlager för 1 ½”. Gaffeln är också ny och har ett koniskt rör för att klara två olika lagerdiametrar. Summan blir en riktigt kraftig front byggd på en ännu grövre gaffel som för tankarna till ett trubbigt mordvapen.

Kan användas för att driva ner staketstolpar i tjälen.

Haaaaaaallå.........haaaallå......haaallå....hallå.

Jag kan också konstatera att det inte snålats på dimensionerna kring vevparti och kedjestag. De sistnämnda är 50 mm höga när de separeras bakom vevhuset.

Aerohögt?


Ramset Ridley X-Fire 2010
Ram: 24 tons high modulus carbon. Storlek: 52 cm. Vikt: 1 300 gram, inkl. växelöra.
Gaffel: 4ZA Oryx fullcarbon. Vikt: 490 gram. Kapad 82 mm (463 gram).

Framtung!

Det är alltid roligt när man kan jämföra två cyklar direkt, d.v.s. byta snabbt och ofta mellan dem och testa olika egenskaper. Det råder inget tvivel om att carboncykeln är kvickare och styvare och får mer kraft i färdriktningen är aluminiumcykeln. Det märks särskilt vid korta insatser med högt effektuttag såsom igångdrag, branta backar och rena temposkiften. Jag vill också tro att X-fire:n är mindre i storleken eller mer kompakt då känslan är tightare och mer direkt, den följer också med fantastiskt fint. I själva verket är måtten lika i huvudtriangeln.

Hjulen är samma och växelsystemen hyfsat lika men styrkombon är vassare på den nya. Ritcheys 26 mm:s WCS styre och stam väger väldigt lite men uppvisar också egenskaper i klass med en Gardenaslang. Oversizeprylar gjorde en hel del för styvheten på den nya hojen och bidrar förstås till de positiva egenskaperna, så ramen är inte att tacka för allt. Om ni undrar varför jag byggde den gamla hojen med smalstandard så är svaret ”2006”. Styret köptes förresten begagnat från en viss Anna Enochsson.

Tävlingsfråga nr 2 i serien. Hur stor är viktskillnaden på ramen, mätt i gram, mellan min Ridley Crosswind aluminium och min Ridley X-Fire Carbon, båda storlek 52. Lycka till.

--------------------------------
Bloggserien Projekt CX:

hjul
ram
växel
broms
däck

tisdag 21 september 2010

Hondacrossen

CX-tisdag med Mölndals CK. 16 glada crossåkare vände grästuvor i kvällssolen och jagade livet ur varann i Hondacrossen. Upplägget idag:

- ett uppvärmningsvarv
- två varv tröskelfart
- två varv jaktstart - fullt ställ
- ett varv jaktstart - fullare ställ

Själv laddade jag med tre åttor innan träningen, för att köra upp banan och benen. Fick därmed ihop schemat för dagen.

Viktigt mellansnack.

Budgetspräckare. Patrik har (hade) ju den goda smaken att träna på Dugast.

Revolver Racings hjul levererade i dyngan.

måndag 20 september 2010

Banbygge i skymningen

Beväpnad med lånad grävspade och bostadsrättsföreningens eländiga lövräfsa genomförde jag ikväll särskild trimning av kommunala ytor iförd regnställ. Ett och annat stenblock baxades undan, opassande växlighet avlägsnades och i övrigt tolkades allemansrätten fritt. Hondacrossen är nu klar för MCK:s cx-träning imorgon.

Tack till familjen Eriksson för lånet av spaden.

söndag 19 september 2010

Klots som klots?

Mer cx-banrek, idag i kombination med lugn distansträning. Vädret körde 20/10:or (sol/ösregn) i sällskap med halv storm från havet, friskt och omväxlande alltså. Jag och Patrik fann riktigt sköna crosslingor söder om Göteborg, där vi tvingades ducka för flygande valplakat med texten "Bostad åt alla, fattig som rik", resolut nedbankade i marken ett stenkast från en 12-miljonersvilla.

Eftersom jag på sistone haft problem med ofrivilliga pedalklotssläpp så tog jag och grävde fram ett nytt SPD-kit i lådorna. Reflekterade över att beteckningen inte överensstämde med de som redan satt under skorna, varför jag kollade upp vad som skiljde dem åt:

"Klotsar med enkel frigöring: SM-SH51
Dessa klotsar frigörs endast när hälen vrids utåt.

Klotsar med flera olika frigöringssätt: SM-SH56
Klotsarna kan frigöras genom att hälarna vrids åt vilket håll som helst.
På grund av att klotsarna också kan frigöras genom att du lyfter på hälen, kan de frigöras av misstag när du använder kraft för att lyfta pedalerna.
Dessa klotsar skall inte användas för cyklingsstilar som kan omfatta att pedalerna dras uppåt."

Gissa vilken modell som suttit monterat under mina skor de senaste två åren?

Jag räknar med att öka min kapacitet med 100 procent tills imorgon.

lördag 18 september 2010

Kanskecross igen

En kvart innan jag skulle ge mig ut för att bygga träningsbana i morse så regnade och blåste det från sidan så att rutorna puttade ner blomkrukorna från fönsterbrädet. En lätt tvekan på genomförande - Kanskecross när den är som bäst. Nästa mentala prövning kom 100 meter ner på gatan när jag hörde ett skraaaap, tittade ner och såg storklingan kasta vackert med fem millimeter i sida. Senast det såg ut så där fick jag skaffa en ny klingbult och gissa om så var fallet även denna gång. Bingo på rad två!

Helomvändning, in i förrådet och fram med fincrossen. Regnet hade nu upphört och istället sken en låg, stark sol rätt genom ett vidöppet hål i klingan. Trodde inte mina ögon men tvingades konstatera att även det här vevpartiet saknade en bult. Summering; tre klingbultar bortkörda inom loppet av två veckor. Tänker belasta likviden med ett inköp av Loctite 243 imorgon.

Kanskecross blev det ändå och fem pers slöt upp och provkörde en ny, seg bana - Hondacrossen, som går till 90 procent på gräs. Tror att det kan funka som en träningsbana framöver, schysst med ett lite längre varv på runt 7-8 minuter i väta. Medverkande crossåkare uppvisade en föredömlig spontanitet och tävlade i egen takt runt banan som kändes bättre och bättre allt eftersom.


Cedwin öppnade säsongen i Mölndal.

Men, en bult skulle ändå visa sig höra till de mindre förlusterna idag. Efter någon timmas harvande i vätan så tackade klisterfogen anno december -09 för sig och tubdäcket bak fräste till i leran när ventilinfästningen slets sönder. Ett styck Tufo Flexus Dyrus i bingen alltså och promenad hem på det!

Och DÄR är träningen slut.

Läge att handla istället för att sura. Klartecken till Brengdahl, jämfotahopp till bilen och in till stan för att åtgärda, varifrån vi just återvänt fyra timmar senare, mätta på kaffe och med fem påsar avkalkningsmedel i fickan. Vart gick det fel och varför var jag nära att köpa både en MacBook Pro och ett par Bowers & Wilkins hörlurar istället?

Johan var förresten ute och eldade med MCK-bussen igår så nu är den ledsen och vill inte starta. Tänk att en liten brand i motorrumet kan stoppa en så gammal buss.

Död igen?


 
Kongo kör bussen.

Ingen har vågat ringa Kongo och berätta ännu.

torsdag 16 september 2010

Projekt CX del 1

En liten dröm föds ofta i en stor cykelkatalog. Ibland är den till och med ursprunget till något som växer med tiden; en målsättning, en passion eller en livsstil. Eller så bläddrar man vidare, oberörd.

I Cykelcitys katalog från 2001 kan man på sidan 34 läsa följande om "Cross":


"En roligare och mer användbar cykeltyp finns inte. En träningsrunda på asfalt, grusvägar, skogsstigar och ibland med cykeln på axeln. Kan man ha roligare på två hjul? Den längre hjulbasen, det högre placerade vevpartiet och de avslappnade vinklarna gör att den tar sig fram över stock och sten medan man på grusvägar får upp fart som gör att träningskompisarna som kör mountainbike står som telefonstolpar. Av någon outgrundlig anledning har vi tyvärr ingen tävlingsverksamhet för cross i Sverige, det borde vara perfekt med det milda klimat vi har i stora delar av landet."

Jag bläddrade inte vidare. Ögonen ville inte slita sig från cykeln på bilden och där och då startade ett litet crosshjul att snurra i huvudet. Det spann allt snabbare med tiden och i september 2003 tog jag ledigt från jobbet, körde ner till Göteborg och återvände hem samma dag med en röd Columbus X-wingram och en hel drös med kartonger. Äntligen något att fästa mitt snurrande crosshjul på och samla erfarenhet med.

Ett antal crosscyklar senare står jag nu med det häftigaste projektet till dags datum, förverkligad, provkörd och älskad. Tänkte dela bilder och tankar med er, en "hemma hos" för crossälskare, om ni vill. I fem delar kommer ni att kunna läsa om tankar och överväganden kring bygget. Först ut är favoriten, som vanligt.

Projekt CX del 1 - HJUL

Om man har bidragit till att trissa upp den tekniska nivån i klubben så får man stå sitt kast. Anta att jag stack ut hakan för något år sedan och kallade innerslangsbestyckning för kulturmord. Då inser man att det inte är läge att komma dragandes med kanttrådshjul i höst, ens när det är som allra smetigast och prestigelöst på träningen.

Tubhjulen har en av sina säkraste hemmahamnar i crossträsken och en positiv konsekvens av tubdäcksanvändning är att de kräver tubfälgar som till sin natur är sexiga utav bara attan. Man kan bygga lätta och starka lågprofilhjul av aluminiumfälgar från t.ex. Mavic eller Ambrosio, set som väger in på runt 1 600 gram paret och kostar ca 4-5 000 kr beroende på nav.

Cykelcross har annars i många fall blivit synonymt med högprofilhjul, särskilt om man tittar på de som betalas för att omsätta kolfiberytan till ett fint damm som sprids över de belgiska fälten. Det pratas mer om ”roderverkan” och ”fina snitt genom sanden” än om aerodynamik, av förklarliga skäl. Utbudet bland kolfiberhjul är också större för profilhöjder mellan 38-50 än för lägre varianter.

Kolfiberhjul på cross ifrågasätts ofta av oinvigda, och visst, ur ett ekonomiskt perspektiv råder inget tvivel, det är helt förkastligt. Tur då att cykelsport på motionärs- och amatörnivå är en av idrotterna med minst förankring i en sund ekonomisk verklighet, där balansen mellan pris och nytta ofta saknas helt. Här finns andra värden och värderingar och det är ju ingen hemlighet att en glad hjärna ofta cyklar fortare än en snål.

Jag använder aluminiumhjul när det är smetigt och blött, för ökad bromsverkan och minskat slitage. På aluhjulen har jag också limmat däck med kraftigare mönster. Torra tävlingar kommer att köras på kolfibersnurror från Göteborgsfirman Revolver Racing som levererat ett par riktigt lätta och snygga hjul, faktiskt de lättaste hjul jag ägt och kört på. Där har jag också lättare däck med mindre mönster monterade, mer om dessa i avsnittet om däck längre fram.

Se till att använda bromsklossar som tar smällen så längt det är möjligt och undvik att hamna i situationen där du konstaterar att ”bromsklossarna har klarat sig bra i år”. Det är en falsk belöning och dyr insikt. Någonstans avverkas material, annars stannar ju inte hojen.

Vikt, styrka och styvhet då? Ja, det är bara att se hur det används. För mig med landsvägsbakgrund och som länge trodde att MTB var en TV-kanal, är lätta hjul extra tacksamt efter kurvorna när man ska täppa de där metrarna man missar på teknik. Förutom de rena prestandapunkterna kan det också vara värt att titta på fälgens tvärsnitt. Hur ser det feta tubdäcket ut att passa in mot fälgytan? Jag har upplevt att vissa däck och fälgar matchar varandra bättre än andra och således stannar däcken kvar olika länge när du kör ner pedalen i utgången av gräskurvorna. Om däcket är för stort så kan det gå åt mycket lim för att "plana ut" fälgen. Väldigt mycket.

Revolver Racings CX-specifika hjul, med extra bred fälg (24 mm).

Jag har kört cross på fem olika hjulpar och det råder inget tvivel om att de två paren som rullar nu är de bästa och för ändåmålen mest anpassade hittills. De är båda för tubdäck, ett par i aluminium och ett par i kolfiber. Ett tredje par för ren träningsslakt står på önskelistan.


Set 1:
Handbyggda av Racerdepån i Falköping.
Fälg: Ambrosio F20, 32-håls. Aluminium.
Nav: Campagnolo Record.
Ekrar: DT Competition med alunipplar. Radiellt fram, tvåkors bak.
Vikt på hjulparet exkl. snabbkopplingar: 1 560 gram.

Tvåkorsekring bak. Radialekring fram. Starkt och vackert så.

Jag blir alldeles matt varje gång jag ser den här bilden. Campas Recordnav har justerbara lager som rullar fantastiskt fint men de är knappast byggda för cross. Man kan förmodligen bli åtalad i Italien om man kör dem i regn. Snurrar dock hur bra som helst efter en säsong av lera och misshandel..

F20-fälgen är riktigt låg och har ingen svarvad bromsyta. Men det får den med tiden. Fungerar utmärkt som GP-fälg på landsväg också.


Set 2:
Revolver Racing, Speedsession 38. Handbyggda långt öster om Falköping.
Fälg: 38 mm i Torayca kolfiber
Nav: Equinox superlight, 20/24 hål.
Ekrar: Sapim CX-Ray. Radiellt fram, tvåkors/radial bak.
Vikt på hjulparet exkl. snabbkopplingar: 1 218 gram.


Matchar ram och gaffel riktigt bra.

Rödeloxerat i centrum. Utbytbara maskinkullager; två fram, fyra bak.

Förstärkt bromsyta. Annars en skön, levande känsla i carbonmönstret.


Tidigare använda hjul i fallande lämplighetsordning: Tufo Carbona, Mavic Ksyrium Elite, Campagnolo Scirocco. De sistnämda vägde ca 2 kg paret och Ksyriumhjulen är troligen en av få moderna skapelser som kan grävas fram i ett stycke när bomberna fallit.

Förresten. Vad var rampriset för en Columbus Cyclo X, "den första riktiga crossen", i Cykelcitys katalog från 2001? Skriv ner din gissning och håll utkik efter nästa fråga. Rätt totaltsumma, eller närmaste gissning, vinner ett fint pris efter den femte och sista delen av serien.

I nästa del av serien avhandlas crossdisciplinens stora axelprydnad - ramen.

---------------------------------
Bloggserien Projekt CX:

hjul
ram
växel
broms
däck

onsdag 15 september 2010

"I am not part of your race!"

Scenario:

Du är ute ensam och kör långa backintervaller. Plötsligt kommer en mc-förare upp och visar tidsavståndet ner till klungan på en skylt...

Det här är det roligaste jag har sett på länge. Tänk er cyklistens reaktion 2:42 min in i klippet.

måndag 13 september 2010

Lidköpings GP - en våt dröm.

Söndagens GP-lopp i LCK:s onsdagsserie blev en uppvisning i GP-teknik på blött underlag. I huvudrollen; Johannes Karlsson från Skövde som sopade hem loppet i stor stil efter att ha varvat resterna av huvudfältet trots hjulbyte, snack med publiken och gud vet vad. Överlägsen med ofattbar fart i kurvorna, mycket imponerande. Långt ner i stuntlistan fanns undertecknad. Med sexton tävlingar kvar att köra den här säsongen och minnet av förra höstens revbensfraktur susande i bakhuvudet stod taktiken för dagen klar; kör så långt säkerhet räcker, därefter - spurta! En klassisk seniorklasstaktik alltså, rätt av!

Jag samlade "TV-tid" första varvet och väntade på Fredriks attack. Den kom, och varade i fyra sekunder.

Go-kartbanan var blöt från start och en mulen himmel gjorde inte mycket åt det under loppet. Det torkade en aning mot slutet, men inte tillräckligt för att helt sätta stopp för krascherna som inleddes redan på det första varvet när Fredrik Jansberger attackerade våldsamt in i banans snävaste högerkurva. En lätt dutt på bromsen och tangentens riktning markerades medelst inverterat snigelspår i asfalten.

Belöningen för att ha väntat in Fredrik delades ut direkt, genom en ny attack av densamme, en s.k. "Armstrong". Då hade Johannes redan kastat loss, men han dök ju upp igen bara 30 minuter senare, bakifrån.

Här försöker jag göra mig av med Andreas i motvinden, men det gick slätt icke!

Johannes var som mest ett halvt varv ifrån oss andra. Foto: Patrik Hasselroth.

- Där framme är hon. Vi kör ikapp henne! Foto: Patrik Hasselroth.

Så småningom blev vi fyra man i en grupp som körde om tredjeplatsen. Detta var dock innan Fredrik vurpade igen och utgick med dubbelsidiga asfaltseksem. Tvåan öppen alltså och utslagning på varje varv efter 35 minuter. Jag utsåg den långa vänstersvängen, belägen innan de två skarpa kurvorna som föregick målrakan, till mitt taktiska säte. Ett förhållandevis lätt parti att passera motståndarna på med följande snäva kurvor som skulle kräva risktagande för avancemang innan målrakan. Krasch nummer tre kom vid just en sådant försök.

Bäddade för spurten om andraplatsen ett par varv senare genom omkörning på samma ställe och räddade silvret till Lidköpingsklubben, omgiven av Skövdeåkare på pallen.

Höger här!

Andreas Ekdahl körde riktigt fint i vätan men hindrades tyvärr när Karl Johansson vurpade på slutet. I sin iver att jaga ikapp oss missade han uteslutningen som siste man vid varvningen och hann dessutom vurpa på sitt "bonusvarv".

Eftersnack med särskild visitation av i första hand hjul, ramar, växelhandtag, pedaler, ben, armbågar, fotknölar och höfter.

Jäkla kul det här med go-kart GP. På torrt underlag hade man kunnat pressa mer och sluppit en massa ofrivillig vila i kurvorna. Å andra sidan fick man nu en fin träning på 25 x 6 igångdrag och det tackar man ju aldrig nej till.

Imorgon kör vi CX-träning nummer tre med MCK. Äntligen ser det ut att bli crossväder och jag ska köra AT-intervaller med så många "plustecken" efteråt att jag nog måste gå och tryna nu. Fridens!

onsdag 8 september 2010

Cx-kuppen

Ikväll kuppade jag och rullade fram till start i Kvibergs GP med crosshojen. Den galna idén föddes under söndagens Kanskecross och i går kväll somnade jag till huvudräkningar om utväxlingar. Ensam 42-klinga fram och en 12:a bak - motsvarar 53/15, vilket egentligen är lite för lätt. Gissningen var att det skulle räcka till att åka med, men inte ifrån, särskilt inte i lätt utför och medvind på andra halvan av varvet.

Enda förändringen mot ren cx-spec var att jag bytte till mina landsvägspedaler för att kunna köra i riktiga skor och i och med skiftet från SPD till Speedplay så fick jag också sträcka ut benet ca 6 millimeter extra, vilket faktiskt gjorde ganska gott.

Hur gick det då? Jo, jag insåg förstås att jag skulle få det riktigt svettigt, och målsättningen var att sitta med klungan in i mål efter 35 min + ett varv. På förhand var det svårt att förställa sig hur mycket motstånd däcken skulle stå för, jag pumpade förstås maxtryck i Tufos T30 (4,5 kg) vilket känns hyfsat hårt när man känner på det med tummen. Under stående igångdrag i lätt motlut blev jag motbevisad, upprepade gånger. Och någon form av energi måste ju erfordras för att skapa den härliga däcksången som genererade en och annan kommentar under loppet. Det gick trögt helt enkelt och den vila man normalt kan tillgodoräkna sig på en bra rulle infann sig ALDRIG.

Tur då att orosmoment nummer två, utväxlingen, inte begränsade mig så mycket som befarat under loppet - förrän det var 500 meter kvar och dags att avancera ute i vinden. Kröp ihop tight över överröret med händerna djupt i bocken och spann benen så fort det gick, passerade en trave åkare och tog den skarpa högerkurvan med dödsföraktande svaj i tuberna. Skickade på allt som fanns kvar och bottnade efter halva upploppet i en vansinnig, stående motorikspurt med djup längtan efter tre-fyra växlar till.

Ridley X-Fire, GP Edition feat. Speedplay. Foto: Andreas Simonsson.

Det blir höga betyg till den nya crossen. Den visar redan nu att materialet inte kommer att vara en begränsande faktor i höst och de nya Speedsessionhjulen från Revolver Racing matchar ramen perfekt med hög vridstyhet och låg vikt. Mer bilder och en byggrapport kommer snart.

Grattis till Team EPIC MCK Elit som gjorde sitt jobb och sopade hem segern i elitklassen genom Erik.

Grattis till Caroline som tog segern i damklassen i sitt första GP-lopp någonsin.

Grattis till alla oss som fick en kanonkväll ute på Kviberg, med sol, lite sensommarvärme och massa skönt cykelsnack.

tisdag 7 september 2010

Bilder från Svanesund

Besökte Orust i lördags, bland annat för att titta på och fotografera GP-loppet. När man inte tävlar kan man ju passa på att njuta av sensommarvädret, äta gott och dricka kaffe ur termos. Dessutom kan jag upplysa om att det fanns kantareller längst ute på tempobanan, sk. vändpunktssvamp. Men, lyxig vilolördag och otäcka vurpor till trots - jag måste erkänna att jag blev riktigt sugen på att åka GP. Så pass att jag bokat in två sådana den här veckan.

Här kommer favoritbilderna från lördagens GP-lopp i Svanesund.




















Att sitta och hitta på fyndiga bildtexter är lågt prioriterat i förhållande till sömn just nu, så ni får hitta på egna - i natt!

Go-Kart GP i Lidköping

Här har vi ett initiativ som är värt att uppmärksamma. Idén om ett GP-lopp på go-kartbanan föddes i samma veva som spadarna sattes i jorden för att bygga den nya motorstadion i Lidköping. Nu får LCK en riktigt fräck träningstävling som sista deltävling i Onsdagsserien 2010, kul att det går att genomföra.


Så här skriver Christer och Andreas som är tränare och arrangemangsansvariga i Lidköpings CK:

"Söndag 12 september, kl. 10.00 - finalen i Onsdagsserien.

Varför har vi gjort så här? För att vi har tillgång till en unik bana för GP, troligen Sveriges häftigaste GP-bana. Lidköpings egna go-kartbana! Här ska vi ta oss an skarpa kurvor, en ”stigning” såväl som en tunnel. Jag är övertygad om att när du ställer upp här så kommer du att få vara med om något unikt och riktigt kul. Jag glömde väl inte nämna att vi dessutom får den stora fördelen att det är helt bilfritt samt har utmärkta möjligheter för den som vill vara publik?

Varvet mäter 1250 m, och banan är 8-10 m bred, bättre än såhär blir det inte!! Alla är välkomna, såväl LCK:s egna ryttare som gästande cyklister. Vad väntar du på?! Boka in 12:e september och slipa GP-formen. Nu kör vi!”

Länk till PM, sista sidan gäller GP-loppet.
Länk till Motorstadion i Lidköping.

söndag 5 september 2010

Kanskecrossen

Rekordsega ben första timmen ner till Hjälm idag. Väl på plats vid foten av det mäktiga Ubbhultsmassivet förpassades kedjan till lägre regioner och styrkeintervallen inleddes. Efter ungefär en kvart släppte det och sedan gick det fint att mata på uppför. Ett betydande antal igångdrag och spurter förgyllde hemvägen och klockan stannade på runt tre timmar.

Premiär ikväll också för Kanskecrossen, ett koncept som likt många andra bra idéer, tog vind under distanspasset i förmiddags och sedan landade mitt i prick. Jag frågade Cross-Patrik om vi skulle dubblera och köra lite tröskel på crossen senare på eftermiddagen. Fick ett "kanske" till svar varpå följande SMS gick iväg till övriga i den närmaste cx-sfären: "Kanske cross kl 18". Därmed var den blivande succén planterad.

Kanske Lasse.

Lite kort om första upplagan av Kanskecrossen. Samling på grusplanen vid Slottsskogsvallen för indelning i enmannagrupper. En viss Cross-Karlsson dök upp och bjöd på uppskattade kedjehoppstester men nekades deltagande då han saknade cykel. Efter 20 minuter av viktiga däckdiskussioner avverkades 2 x 17 min på snabbt underlag med kort paus mellan för att dricka ur banmarkeringarna. Patriks Dugast 34:or spöade mina T30:or i de långa gruskurvorna, synd bara att han måste slänga dem i UCI-tunnan snart. Övriga förluster begränsades till en klingbult.

Så, vad svarar man i nio av tio fall när någon frågar om man ska med och träna cross en kväll? Just det - Kanskecrossen är här för att stanna.

- - - - - - - - -

Så fort jag sorterat klart bland bilderna från helgen så kommer ett inlägg med snygga GP-foton från Svanesund. Stay tuned!

lördag 4 september 2010

Tisdag är CX

Så här roligt hade vi i tisdags då MCK premiärtränade på cykelcross, i regi av undertecknad och Cykelcity-Lasse:

Karlsson satsade på årsbästa direkt och skrotade bakfälgen i en tekniskt mycket komplicerad och svårkopierad asfaltskrasch.

Mellansnack i geometriskt perfekt cirkel.

Vid första anblick kan man tro att den här bilden är misslyckad. Sedan ser man någon i vänsterkanten, på väg hem för att byta hjul.

Tvåvarvsheat med jaktstart är en klockren träningsform. Trångt mellan Lasse, Patrik och mig.

Henrik och Chris rundar.

Lasse kör "cykeltjuven".

Patrik kör "skogen".

Sven gjorde en storstilad comeback efter ryggbrottet.

Axel goes garden glove. Det var ena snabba rackare de där...

Med fullt tryck och 42/14 ut på gruset släpper det lite lagom trots Tufo Flexus Cubus. Det här är cykelglädje!

Det blev en lyckad och omtyckt första tisdagsträning som satt kvar fint i benen när onsdagens 3x20 min sweet spot skulle köras. Det blev ett ganska trögt pass som ändå genomfördes fullt ut och värre skulle det bli.

På torsdagskvällen fick jag en 90 minuter lång lucka under pågående kick-off och begav mig raskt till Kungsbackaskogen där det enligt uppgift skulle finnas ett motionsspår. 2 000 meter per varv - perfekt för 8/2:or, men även för knäont visade det sig. Efter fyra intervaller blev det tvärstopp, tandvisning och svordomar och först efter omfattande stretching kunde jag halta hjälpligt till bilen. Löparknät är tillbaka, för fjärde året i rad och gissningsvis kommer löpträningen att få strykas helt framöver.