Sidor

söndag 30 december 2012

Cyklat

"Ja, är det inte likt så säg."

Förra veckan blev något av en löporgie med fem pass på 60-70 minuter, totalt nästan 7 mil. Ingen vet varför. Mitt knä höll hela vägen vilket tillskrivs cykelcrossens mångsidighet och förträffligt allsidiga träning, förstås.

Men, efter flera veckors avhållsamhet från cykling, fyllda av löpning, ätning och sovning, så kunde jag idag inte längre motstå fem grader, regn och blåst. Knappt tre timmars dubbsmatter på blöt asfalt tog hand om den saken. På bilden siktas dagens passledare Erik vid ruttens södra vändpunkt.

Sommargrönt gräs möter havsis vid Särö. Och däremellan cyklar vi. 
Symboliskt, på något vackert vis.

torsdag 20 december 2012

Årets julblogg

Lagom till jul så bjuds Göteborgarna på två riktiga nitlotter till trafikåtgärder. Trängselskatt och sänkt hastighet på motorvägen. Låtom oss i skenet från det fladdrande juleljuset raljera över dessa tu som de västsvenska klavertramp de är.

På medeltiden kom någon på att man kunde ta ut en avgift av folk som färdades in mot städerna. Det enda som behövdes var en mur av något slag med portar som kanaliserade trafiken och gjorde det enkelt för staden att inkassera slantarna. Avgiften gick in i stadskassan och betalades av folk som ville utnyttja stadens fördelar, t.ex. handel med döda djur eller levande människor. Tullarna var födda. Senare övergavs dessa eftersom de blev omoderna och när repstegen uppfanns år 1377 fann man för gott att överge hela tullsystemet.

Nu är det dags för tullar igen. Den här gången betalar vi för att åka förbi staden och för att få trängas med andra som är på väg åt samma håll. Pengarna går till utökad inställd tågtrafik och fler försenade busslinjer.

Nästa fula tomtetrick levereras i form av sänkt hastighet på motorvägarna som omger Stor-Göteborg. Redan eurolåga 90 sänks till supersvenska 80 km/h. Man har på sina platser nyligen utökat motorvägen med ett tredje fält för att öka genomströmningen och nu sänker man flödet genom att reducera hastigheten? Och vad händer när bilar inte får färdas fortare än lastbilar med släp? Förresten, håller man större eller mindre inbördes avstånd vid en lägre hastighet och vad beror egentligen de flesta motorvägsolyckor på?

Som vanligt finns lösningarna och svaren redan i naturen, varsamt förfinade och genom århundraden utvecklade till perfektion. Ta till exempel en cykelklunga på landsväg. Risken för olyckor är inte större om den färdas fortare, så länge alla åker lika fort. Men, om någon plötsligt sänker farten och tvingar resten att passera, byta spår och titta över axeln så kommer den med lägst koncentration på uppgiften att krascha. Och dra med sig fler.

Svensk som jag är knyter jag näven i fickan över dessa moderna omoderniteter, idkar civil olydnad i lagom portion och gnäller onyanserat i sociala medier. I mitt fall blir det bloggen, eftersom jag inte tror på något annat. Grattis förresten till de som återupptäckt möjligheten att lägga ut bilder på internet så att andra kan se vad man har tagit kort på och därefter förfäras av konsekvenserna.

Lagom till dessa, av ingen önskade begränsningar i framkomlighet, har vi (jag) uppgraderat vagnparken till forna nivåer där kraft fanns i närmast det oändliga. Ja, vi är tillbaks på en 6-cylindrig diesel som gör 80 knyck på tomgång och lätt kan släpa fyra nerrivna tullstationer efter sig utan så mycket som en suck. Det är en glidarvagn av rang och den gillar inte att trängas eller hindras av folk som har för mycket tid eller fokus på annat. Eftersom vi bor i Mölndal och har motorväg åt vilket håll vi än ska färdas känns det helrätt med en motorvägsbil. Utmaningen ligger i att uppleva fraktioner av lycka och sinnesro mellan alla de situationer som uppstår då vuxna människor efter eventuell förmåga rattar sina bilar på vad som närmast kan beskrivas som Sveriges största övningsbana för motortrafik.

Ju bredare, större och snabbare väg desto sämre kör folk eftersom omgivningen känns enkel och inbjuder till en uppsjö av alternativa aktiviteter såsom interaktion på sociala medier via mobil enhet, interaktion på sociala medier via mobil enhet eller interaktion på sociala medier via mobil enhet. Polis! Lagför de här syndarna som framför fordon med en bråkdel av medvetandet.

Bredvid mig här på bordet har jag faktiskt de första skisserna på en gigantisk kran utrustad med en elektromagnet. Planen är att den ska gränsla E6:an i höjd med Lindomeavfarten och plocka av alla ekipage som inte har två ögon med fokus 100 m framför sig. Tack vare kranen behövs varken hastighetssänkning eller trängselskatt och de pengar som tullarna dittills har dragit in kan gå till att köpa kopiösa mängder brun färg som sprayas finfördelad över världen. På så sätt kan vi börja leva IRL, utan nyansförvrängda foton som främsta kommunikationsmedel.

Win-win-win. Kom ihåg var ni hörde det först.

God Jul till er alla och kör så att ni kommer fram - vart än ni är på väg i livet.

söndag 16 december 2012

Een pintje, alstublieft-cross

Söndag och tävlingsdags vid Hästhagen, Skatås. Åttonde Introcrossen såg blötsnö och plusgrader, spännande förutsättningar som i vanlig ordning såg värst ut inifrån. Så fort man kommer ut och får ploga slask så känns det bättre, särskilt som jag spenderat HELA lördagen halvt medvetslös i soffan efter fredagens julfest.

I syfte att ge vinterhojen ett riktigt elddop och se att skärmar och drivlina är okej inför vinterpassen, så valde jag min Columbus "Respray" idag. Crossen fick hänga kvar i verkstan och njuta av sin fina Vårgårdahelg. Med plåtskärmar, flaskställ och kanttrådsdäck med dubb smattrade jag iväg och med sina 5 kg+ jämfört med crossen är den en stridsvagn med en oböjlig vilja att alltid gå rakt fram.

"The tank"

På plats vid Hästhagen stod kärnan samlad, den innersta kretsen av obotliga entusiaster och vädertrotsande hjältar. Mattias och Sven hade riggat banan och fixat lyxig eld och varm glögg. Senare anslöt även en publikskara bestående av 100% bakfulla(?) crossåkare som först levererade en våldsam MTB-vurpa och därpå hembakta lussekatter och tomtar av skum. Cred till Anton, Olof och Johannes.

Skumma tomtar och crosskatter - helrätt crossfika!

Att vintercykeln inte är någon bra cykel att köra cross med kan ibland ta flera sekunder att inse, även om man innerligt hoppas att allt ska gå bra. Efter att ha pyst däcken så långt jag vågade ställde jag mig på linjen för att ge gänget en match med min stridsvagn.

Matchen blev kort och alla körde ifrån mig direkt. Av de arton växlarna gick endast två att använda, den lättaste och den näst lättaste. Ett bakskärmsfäste lossnade efter halva tävlingen ungefär samtidigt som sadelstolpen åkte ner 25 mm. Understyrningen var total, igångdragen supertunga och snön sprutade rakt ut från däcksidorna när den pressades ut i skärmglappen. Men, jag var torr, glad och övertygad om att cykeln gör skillnad. Dessutom slipper jag stanna och mecka på nästa distanspass eftersom alla(?) bristerna redan visat sig.

Istället njöt jag efteråt av varm glögg, skratt och prisutdelning. Snack om nästa säsong, vinterträning och Mallorca till våren. Och festen förstås - den 2:a februari när CX Sweden firar 5 år.

Elddyrkare fr.v: Albihn d.ä, Lasse, Mattias, Snabbe-Patrik och Albihn d.y.

Crossäsongen, så som vi lärt oss att den ser ut i Sverige, är till ända. I resten av Europa är den halvvägs och som tur är finns det möjlighet att se många av tävlingarna på nätet. Varken kropp eller hjärna känns särskilt sliten och därför ser jag ingen anledning att vila över helgerna som kommer. Förhoppningsvis passar det att köra cross vid några fler tillfällen, s.k Kanskecross - modern av alla möjligheter.

fredag 14 december 2012

Cx-cupen i backspegeln, del 2

Sunne
SM är alltid speciellt. Mitt fjärde försök skulle bli det bästa efter två tidigare försök i senior och ett i veteran. För första gången startades nu H30 i ett SM och av tolv pojkar slutade jag sexa, en besvikelse som togs ut på det genomsura varvet som inte passade någon besviken cyklist. Jag skulle förstås ha slutat på en femteplats, ett av delmålen för säsongen, men i gräset nedanför Selma Spa var det stört omöjligt att följa Hammarström när han sakta kastade loss och seglade iväg med 5:an. Att samme snabbing veckan efter gjorde sitt livs lopp och slutade på pallen i Superklassen vittnade kanske om en skaplig form redan i Sunne.

Kanske, bara kanske, gjorde jag misstaget att starta för hårt (igen) och öppnade därmed onödigt stora luckor redan på första varvet.

Mot nya nederlag!

Till söndagens cuptävling hade humöret återställts något med hjälp av medhavd sambo samt ett innerligt vänligt, tillika sockermumsande crossgäng, som trängdes i 1700-talsstugan. Rödvin och smågodis varvades med öppen eld och mer eller mindre fiffiga försök att torka kläder på varma platser. 13:e platsen kändes ganska bra och jag distanserade flera duktiga åkare. Andradagsformen upprepades från Falun och jag började nu tro på den på riktigt. Dock fick Philip dubbel revansch och tog mig båda dagarna, snyggt.

Stockholm
Flottsbrohelgen var väl den dittills crossigaste upplevelsen under cupen, med fin inramning, skön stämning och ett par riktigt bra banor. Jag spenderade ett par dagar innan i Stockholm och fick inte samma uppladdning med träning under veckan som jag brukar. På ett sätt var lördagen lite förlorad på förhand, särskilt som jag summerade höjdmetrarna vid banreket.

Explosiv och kraftfull som man är så tappade jag inte nämnvärt i den längre, brantare backen på varvet. Men det kostade förstås att hålla hjul uppför och resten av varvet blev lidande med en bitvis rent usel och kraftlös insats. Grepp, teknik och maskin fungerade bra och jag höll mig flytande ovanför mitten av fältet på rutin. En 17:e plats var, tillsammans med lördagen i Falun, säsongens sämsta resultat.

Söndag så och full tilltro till andradagsformen. Ett något plattare varv, mer svängar per tidsenhet och en bättre start. Att köra fort och smart i cross kräver mer tankekraft än man först kan ana och den här dagen fick jag använda min taktik fullt ut – jättekul. Fem placeringar upp tack vare en bättre kontroll över effektuttaget och många positiva tankar med hem. En av dem gick ut på att justera ned vikten till sista cuphelgen, ett försök att klämma ut det allra sista när det verkligen gäller som mest.

Vårgårda
Så kom vintern och kylan till Västsverige och med den all osäkerhet kring klädsel, däck och prestation i kallväder. För egen del gav genrepet på Introcrossen helgen innan alla svar jag ville ha, utom ett. Cykel, kläder och kroppsvikt gav grönt ljus enligt plan, enda problemet var att jag åkte alldeles för långsamt. Med viss tvekan om formen åkte jag upp till Vårgårda… och körde säsongens bästa cross.

”Snön är min vän, snön är min vän.” Att jobba med det mentala är viktigt, särskilt inom en sport där framgång är beroende av din förmåga att utmana gränserna. Man kan köra cross på fäste eller på släpp och oavsett metod så måste man hela tiden balansera och våga ta risker. Det skulle visa sig att jag stortrivdes på Tånga hed. Glädjen fanns där, uppladdningen var rätt och kroppen ett par kilo lättare. Under parollen ”gips till jul” gick jag loss och gav allt redan på lördagen. Visste släppte det till slut, men fallet var mjukt och inget gick sönder. Jag kunde snabbt ansluta igen och fick den där värdefulla kontakten med bättre åkare under hela tävlingen. Den som gör att man lyfter sig ännu ett litet steg. Åttonde plats blev säsongens bästa.

Söndagen blev nästan lika bra. Ett mycket omsorgsfullt banrek drog ut på tiden och i efterhand undrar jag om jag kanske körde för mycket före start. Starten var bättre än lördagen, men efter lite trängsel så sprack det av och när det kritiska ögonblicket kom (och det kommer alltid) så kunde jag inte gå med. Återhämtade dock bra och började ta på gruppen framför. Hittade ett skönt flow och körde bra i ett varv innan jag klev i den största fällan av alla inom cx – att tvingas åka långsamt där du är som snabbast. Dubbel förlust och ökad lucka framåt istället för tvärt om. En nionde plats får anses som väl godkänt ändå och tack vare den starka avslutningen ser det ut som att jag räddade 10:e platsen i totalen i år, vilket vore kul om det stämmer.

Ocup
Vid sidan av Cx-cupen har jag kört ett SM, en deltävling i den flanderska cykelcrosscupen samt gjort närmare tio starter i den lokala träningsserien Introcrossen. Ett gästspel hos Wåffelcrossen (bilden) fick jag in också, jättekul. 20 starter under en säsong som varar i 12 veckor får ändå anses vara ett flitigt tävlande. Och som många andra också kan intyga, så involverar en 12-veckorsperiod med cykelcross en del långa resor och många timmar i verkstaden.

Maskinellt har jag haft problem endast vid ett tillfälle. Under den första dagen i Branäs hoppade kedjan av hela tiden men det löstes med ett kedjebyte till söndagen och därefter har cykeln (som troligen är Cx-cupens lättaste med aluhjul) presterat enl. förväntan under hela säsongen. Noll depåbesök, noll punkteringar och inga övriga defekter.

Jag har snurrat runt på tre par hjul, upptäckt Dugastvärlden och börjat fundera över heldragna vajerhöljen till 2013. Inga värre sjukdomar, inga skador och inga allvarliga vurpor. En riktigt bra säsong som gett så otroligt mycket tillbaka på det personliga planet. Det här är verkligen det roligaste man kan göra med cykelbyxorna på och jag är oändligt tacksam för att jag har möjlighet att låta det uppta en så stor del av livet under en begränsad period.

I mina ögon stärker cykelcrossen sin position som den attraktivaste av cykelkulturer, med fokus på stenhårda tävlingar, rolig träning och en fantastisk vänskap runt omkring.

Och vi tvingar ingen att vara med ;-)

tisdag 11 december 2012

Cx-cupen i backspegeln, del 1

Så är den svenska Cx-cupen 2012 till ända och det är dags för en sammanfattning. Jag har brottat mig igenom cupen flera gånger tidigare, men bara en gång (2010) fullföljde jag hela serien och körde alla deltävlingarna. Det resulterade i en femteplats som jag inför årets upplaga inte hade utsikter att försvara. Superklassen har blivit större och nog lite tuffare. Men framför allt så cyklar allt mindre och långsammare.

Inför 2010 års säsong hade jag ett större antal träningstimmar och en bättre form initialt. Hårdheten från flera landsvägssäsonger fanns kvar i kroppen och hösten/vintern blev lång, mot slutet något slitig. Inför 2011 var upplägget betydligt mer avslappnat och jag började med strukturerad träning först i slutet av sommaren. Därpå kom sedan en tung period med mycket arbete, flytt och fysisk ohälsa som satte käppar i hjulet och jag gästade cupen som hastigast från sista startled i slutet av säsongen.

2012 blev glädjande nog andra gången som hela cupen fullföljdes, enligt plan. En målsättning var förstås att maximera upplevelserna, vilket är viktigt när man lägger mycket pengar och tid på något. Ett annat mål var att landa topp-10 i totalen. Upplägget var liknande det från förra året och det dröjde till augusti innan tröskeln nalkades på träningspassen. Försäsongsträning sommartid är ju något som bara crossåkare får njuta av och det är förstås lite bonus att bygga form i sol och värme.

Branäs
Premiärhelgen blev en chock för kropp och sinne. Banan som väntade på oss var skoningslös mot vartenda hekto kroppsvikt man ätit på sig under den sju timmar långa resan. Vi bodde 32 meter från startlinjen, vilket var tur eftersom vi trillade in med bara 50 minuter till start.

Lördagens tävling gick till historien som den sämsta maskinmässigt och cykeln krånglade oavbrutet med kedjehopp två-tre gånger per varv, en ny erfarenhet för säsongen. Anledningen var förstås att marken var ojämn och kedjan för lång. Till slut gav jag upp försöken att prestera i skidbacken och rullade in på en 15:e plats. Kvällen gick till viktig grillning och samkväm i värmestugan.

Söndagen bjöd på bättre racing och jag arbetade mig upp efter en dålig start. Tekniken satt bra utför och i sanden och kombon Dugast/fram och Cubus/bak kändes helrätt. Bjöd också alla tre i publiken på en rafflande spurtuppgörelse om 10:e plats där jag gick axel-mot-axel med Hedström från Cykloteket. Stärkt av spurtsegern, en fungerande hoj och med chock och lugnvrängning i bagaget rullade vi hem och laddade inför…

Kumla
Varvet i Kumla är ett riktigt åkvarv som gynnar folk med slätdrag och skyhög tröskel. Senast jag körde det var på SM 2010 i snöblask och nu väntade en jämförelsevis torr bana med en modig ramp att kräla över.

Kumlabanan är i mitt tycke riktigt tung, kanske den allra tyngsta i cupen. Jag känner inte att jag får vila någonstans på varvet men samtidigt skiftar tempo och teknik hela tiden så det är ändå riktigt bra och roligt att köra, efteråt. Min reskamrat för helgen, Philip King, bjöd upp till närkamp båda dagarna och med liten marginal samt de allra sista krafterna avgick jag med segern både lördag och söndag. Detta föranledde senare en intressant diskussion om ”motor vs teknik” och Kumla är en bana där de två bitvis kan mötas och gå i närstrid med ett gott underhållningsvärde.

En 15:e och en 16:e plats fick jag med mig hem, något sämre än jag hade hoppats på och efter detta mediokra resultat styrde jag faktiskt om träningen lite och fokuserade ännu mer på crosspecifika intervaller.

Falun
Precis som för två år sedan så låg Falunhelgen som avslutning på en arbetsvecka utomlands. Snabbt väskbyte hemma och vidare till Dalarna med stumma ”mäss-ben” och oktoberfest i kroppen. I syfte att chocka igång kroppen bjöd jag Lugnets stadion på en väl dokumenterad rivstart.

Ett av de snyggaste sätten att köra bort sig på...

Falun var cupens snabbaste bana med 97 % hårt underlag och många snabba svängar. I min övertygelse att dessa förutsättningar skulle gynna mig blev jag omkörd av otaliga åkare som för helgen hade bättre förmåga att följa det snabba tåget. 

Söndagen blev tre placeringar bättre, en 14:e mot en 17:e, men fortfarande kände jag mig inte nöjd. Här borde jag ha kört bättre, vilket bekräftades av bland andra Mats Berntsson, som alldeles nyligen frågade varför jag inte åkte fortare just i Falun. Fick jag välja en helg att göra om i år, så blir det denna. Riktigt kul annars och många viktiga slutsatser drogs om däck, stugstandard och uppvärmning. Uppladdningskombon ”rödvin och smågodis” fick också sitt verkliga genombrott i Falun.

Del 2, resten av cupen och SM, kommer mot slutet av veckan.

söndag 9 december 2012

Topp-12 resultat i Superklassen totalt?

Ännu en härlig dag i Vårgårda och ännu ett bra resultat i snön som visade sig vara ett bättre underlag för mig än väntat. Slutade nia idag, utan kontakt framåt de sista två varven. Dugast Rhino gick som en dröm genom den lösa snön och bettade gott i det frusna gräset. Körde på rekordlågt tryck fram och bakfälgen smattrade hårt mot underlaget på flera partier av banan.

Kände på mig att det skulle bli riktigt svettigt om 10:e platsen i cx-cupen, så det var förstås omöjligt att låta bli att räkna. Sammanställningen bygger på prel. resultat från båda dagarna, samt de åtta bästa av elva tävlingar. Och att jag räknat rätt. Den är ej bekräftad eller officiell på något sätt.


Förhoppningen om att gå förbi Anders och King besannades med minsta marginal. Snabbe-Mats passerade som väntat och Hedström kom från ingenstans med sina nollor i bagaget.

- - - 

Inför nästa års cx-cup kommer jag att skicka två förändringsförslag till cx-gruppen. I båda fallen talar jag i egen sak, men det kvittar. Säkert är det fler som tycker ungefär samma.

a) räkna samtliga poäng i samtliga tävlingar. Alltså, räkna inte bort någon tävling alls i sammandraget. Enklare resultaträkning inför slutomgångarna och man kan starta i finalen medveten om vad man måste prestera för att behålla/klättra i sammandraget. Samtidigt belönar man också de som gör många starter. Otur, sjukdom, haverier och skador hör till sporten och att gå genom en hel säsong utan dem kräver, precis som toppresultat, värdefull tid och energi. Och lite tur.

b) låt poängstegen var större längre ner i resultatlistan. Idag är alla placeringar efter nr 10 värda en poäng styck och som Superklassen ser ut idag tror jag att många hade uppskattat lite större poängsteg, ner mot 20:e - 25:e plats. Det ger mer bränsle åt elden på mittfältet i en sport där 90 % av åkarna inte kör för prispallen i totalen.

I övrigt, otroligt bra jobb av alla arrangörer i år, underbar variation på banorna och en glädjande utveckling i flera klasser. En sammanfattning av den egna insatsen kommer nog under veckan.

lördag 8 december 2012

Årets bästa cross, resultat Superklass

Varning för superlativsparad!

Dagens crosstävling i Vårgårda var i mitt tycke en av årets absolut bästa. Och som ni vet så är man mer positiv när man gjort bra resultat. Alltså var dagens 8:e plats också säsongens bästa insats. Att man för en gångs skull kommer hem med rena kläder och en startklar cykel är ju förstås också bonus.

Idolkort i vackert vinterlandskap. Foto: adamsteen.se

Vädret var underbart; vindstilla, 4-5 minusgrader, strålande sol, torr snö och massor av värme från alla inblandade som vanligt. Startade i långärmad tröja, vinterbyxor, vinterskor och skidhandskar och hade inga problem med kylan alls, helt perfekt temperatur under hela racet.

Knappt 2 bar i Dugasterna passade bra och jag hade fint kantgrepp på det hårdare underlaget. I de mjukare snöpartierna hade man kunnat åka på fälgen, där är det ju bara kraft som gäller och sedan låta hojen röra sig fritt. Över heden hade man inte skottat av reservatskäl och vi fick ett fint avsnitt om ett par hundra meter motsvarande sandkörning. Världsklass!

Var bara nere i backen en gång men kom upp ganska snabbt och som tur var klarade sig hojen bra. Andra hade inte samma tur och Göteborgsklanen hade generellt en sämre dag där man cyklade både över och genom varann, men blod, hjälmkross och hjulsallad som resultat.

Resultat herrar, superklass.

Som ni ser så hade jag häng på Tomas "Muris" Pettersson på slutet men han släppte aldrig in mig på hjul innan spurten. Smart kört.

 I morgon släpper jag loss "dag 2-formen" när vi kör åt andra hållet. Får se vart det tar mig och hur fort.

måndag 3 december 2012

Favoritunderlag...

... är snö inte. I lika syfte att sänka förväntningarna som att komma ut öppet inför en otrogen läsekrets medger jag härmed en begränsad skicklighet i tvåhjulsframfart genom skottbar nederbörd. Min hjärna är programmerad på "halk-mode" så snart jag ser frost och det gäller nu snabbt att koda om inför vad som ser ut att bli en vit avslutning på Cx-cupen till helgen.

Det finns lite material att jobba med under veckan och i analysfasen tar jag bl.a. hjälp av bildbevis från tidigare vinterkrig för att hitta avgörande misstag eller små inställningar som kan rättas till.

Här har vi ett bra exempel från starten i Södra Sandby. Emil Linde cyklar ute till höger i färdriktningen medan Eksjö-Micke löper i mitten. Vänsterflanken upptas av min alternativa forcering.

Bland andra otäcka minnen finner vi Kristianstad för ett par år sedan när hela superklassen hängde i omklädningrummet i väntan på startskottet. Anledningen var en stark kyla som gjorde sig påmind på flera sätt, för min del bl.a. genom frusna växlar och fyra "snöröjningar" med näsan före.

När nu Göteborg sakta med säkert fylls på med snö borde man förstås ge sig ut och möta sin nederbörd. Få den att svänga över på min sida. Tror bestämt att jag ska presentera herrarna Snöflinga och Dugast för varann och se vad som händer.

söndag 2 december 2012

Iscrossen

Satan vad kallt det var i morse. Nio vintergrader i det fuktiga Göteborgsklimatet är inte att leka med och chocken i ansiktet tog en stund att skrika bort. Hade bestämt mig för att inte frysa idag och laddade därför med vinterboots, benvärmare under vinterbyxor, underställ, långärmad flossad tröja och vinterjacka utanpå det. Den senare av yttersta pro-snitt, ett fynd i Sunwebtältet i Gavere. Skidhandskar till detta förstås, samt en tunn mössa och ett par Oakleys mot den låga vintersolen.

Så smått kunde värmen jobbas upp på väg mot Skatås och den sjunde omgången av Introcrossen som samlade en imponerade skara, redo att vurpa ikapp på det stenhårda gräset under den kommande timmen. Efter en uppvärmning som ytterligare sänkte kroppstemperaturen, åkarbrasor, spridda löpningar i valfri riktning samt ett snabbt ombyte i det fria rundade jag av med ett vansinnigt sistaminutenbeslut att byta till tunna racehandskar. Till detta pystes framdäcket till ny rekordlåg nivå i ett desperat försök att få Cubusnapparna att äta isgräs. Resultatet blev 239 genomslag - utan punktering förstås.

Dags därefter för den galna starten med 25 man i första och enda startled. 40 minuter och nånstans kring 8-9 varv på ett hårt, platt underlag och kurvor med tilltagande förrädiska egenskaper. Det frusna gräset bjuder ju på ett fint fäste ända tills det packats samman och polerats till perfektion av otaliga cykeldäck. I takt med en stigande sol skapas så en lika plötsligt som osynlig halka på av gud utvalda ställen.

"den snabbe" aka Vassberg
En bit in på andra varvet satt jag fint på hjul i en gubbgrupp med "Muris", CCL och Albihn. Livet lekte, pulsen var under kontroll och cykeln hade fortfarande spår av frusen belgisk lera på sig. Ser plötsligt att Cross-Karlsson är uppe och springer efter en vurpa och sekunden därefter dök jag hårt i samma högerböj. Alla åkte om, jag fick ont i knät och den belgiska leran lossnade. Skit. Harvade runt och försökte hitta rytmen en stund med det var kört. Försökte åka fort en gång och krockade då med Patrik. Som sedan körde ifrån mig.

Sista varvet gick jag all-in för värmens skull och plockade hem snabbe-Patrik som fejkade kramp och försökte snacka omkull mig istället. Rutinerat.

Frös hem, ställde in vraket i verkstaden och satte på en stor panna kaffe från Koppi.se.
Amen.

onsdag 28 november 2012

På pallen

Ni som såg Superprestige från Gieten härom dagen vet att Klaas Vantornout placerade sig högst upp på pallen. Idag var det dags igen, som ni ser...

Recept på att slå ihjäl ett 60-minuterspass i tvättstugan med blandat lågintensiv träning och styrka (när tiden går som långsammast).

1. Hämta en köksstol och IKEA-pallen "Trilla".
2. Stapla efter bästa förmåga och placera din datamaskin på toppen.
3. Youtuba fram Superprestigen från "Gneten" i söndags som du missade.
4. Studera taktik, teknik och spårval ihop med dagens trio Sven, Kevin och Klaas.


Maken till tradig bana får man ju leta efter. Få teknikinslag, helt platt och ett jädra gnetande i det sura gräset. Och så en stark vind på det, som blåst in all publik i öltältet.

En reflektion, så här efteråt. Jag upplever att jag hänger med kommentatorerna ganska bra och det är sällan man inte förstår. Kan man lära sig ett språk bara genom att lyssna? I så fall är det flamländska.

Och apropå flamländare. I resultatlistan från Zelzate hade jag inte mindre än fyra Nico före mig. Det händer ju bara inte. Och belgarnas namn sprider ju hej vilt, känn på den här uppställningen i Master A och amatör, förutom alla Nicosarna då:

Steve, Jochen, Jelle, Bart, Wim, Jeffrey, Mathias, Koen, Kevin, Tomas, Kristof, Vincent, Michael, Rik, Peter, Laurent, Andy, Steven, Tom, Jeroen och Diego.

Så frågan är, om man skulle ta sig ett fräckt artistnamn som klingar flamländskt, vad skulle det bli? Själv känner jag att alla efternamn som lutar på "mans" ligger bra till.

söndag 25 november 2012

Rapport från Belgien

Efter onödigt många timmar blev det en färdig film från Belgien till slut. Mixat GoPro och vanlig videokamera, bakgrundsljud, musik, kommentarer och text i en salig blandning.

I åtta korta avsnitt på lika många minuter får vi följa Göteborgssällskapet som gjorde cross-Belgien lite säkrare genom sin blotta närvaro.



Tävlingen vi själva deltog i under lördagen i Zelzate var en del av Vlaamse Cyclocross Cup. Olof Åström från CK Master startade i Amatörklassen, medan jag körde Master A. Sven Abrahamsson körde Master B och Cykelcity-Lasse Master C.

Nedan, några racebilder från Zelzate. Fotograf: Mattias Brockmark.

Fokuserad; "Kör om killen i mössan, kör om killen i mössan."

Bedömt 800 watt, med fäste, för att komma upp här.

Upp i det snabba "svenskspåret" ute till vänster...

...och så ner här. Härlig bana!

Hur långt räckte vi till mot belgarna då? Bäst placerad blev Lasse som slutade sjua i "H47". Sven hade otur och tappade sadeln och tvingades in i depån för ett längre mekstopp, 14:e plats för honom.

Amatörer och Master A startade tillsammans och därför fick jag och Olof, förutom ett knippe snabba belgare, också varann att tävla mot. Jag hade en riktigt bra dag och Olof lyckades inte gå med mig på den torra banan med massor av snabba kurvor. Vi slutade båda på 11:e plats i respektive klass, strax nedanför mitten.

Efter Zelzate reste vi en timme söderut och slog nytt läger i utkanten av Gavere. Där passade vi på att göra en grundlig banrek och provklafsa majsfältet innan vi drog oss tillbaka och laddade inför söndagens Superprestige som blev precis så galet häftigt som vi hoppats på. Mer bilder därifrån en annan gång.

/Fridens

tisdag 20 november 2012

- Congratulations, good race today...

- Thank you.
- We are fans from Sweden.
- Really?
- Yes.

Inte så uttömmande, men gissa om han kommer att minnas det!

torsdag 15 november 2012

Crossbluffen är synad

Jäkla tomtar. Försöker få oss riktiga cyklister att tro att det där med cykelcross är så speciellt och unikt. Aldrig skulle jag utsätta min hoj, mina kläder eller min kropp för sådan smuts och förnedring. Gyttjebrottning och påhittade anledningar för köp av nya grejer är det, alltihop. Dessutom långa resor och korta race på flummiga platser under fel tid på året. Hur fasen ska man kunna prestera på topp i klungan i mitten av april när man kör en timme på tröskeln i november. Det fattar ju vem som helst att det inte går att reparera till dess.

Hela crosscirkusen är fel, onödig och fabricerad. Ingen gillar väl att köra fort när det är tre grader varmt, dyngsurt och grått. Dessutom har jag hört att de ibland får lägga flera timmar på att få cykel och kläder i ordning bara för att få lov att ta det inomhus efteråt.
Exempel på en leende, lerinpackad crossåkare.
Förväntas man verkligen tro på det här?
Förmodligen har de slutit en pakt, de där crossåkarna. En pakt som tvingar alla att se glada ut och skriva positiva tävlingsrapporter i sina bloggar. Om de åtminstone hade haft vett att hålla igen lite och inte spela över så kopiöst. Nu blir det bara mindre trovärdigt när alla lovordar en lerig gräsmatta, regn och grus i ögonen.

Nykomlingar hotas förmodligen med reprimander om de inte genast uttrycker positiva åsikter redan efter första gången de provat. Alla är ju odelat positiva till cross, även efter att ha kommit halvt sist, krängt en tub eller bara vurpat ordentligt. Fullständigt osannolikt, det fattar ju alla.

Och vad är det för del på folk när de står och snackar med varandra i startfållan som om de vore kompisar hela högen. Och efteråt; ryggdunk, axelklappningar och uppmuntrande tillrop. ”Bra kört, din snabbe faan, du tog mig på slutet!” Det här liknar ju inget, har de ingen tävlingsinstinkt eller integritet alls?

Till sist, vad är det för loosers som driver CX Sweden och Cx-cupen? Vad tjänar de på att lägga ner all tid och energi på den här "sporten"? Inte en spänn. I stället försakar de familj och vänner, står över mysiga hemmakvällar och viktig kvalitetstid. Allt för en tro och ett hopp om en ännu bättre framtid för cykelcrossen. Det hör ju vem som helst att det kommer gå åt skogen, och förresten, folk som engagerar sig djupt i ideell verksamhet går inte att rädda. De är indoktrinerade och besatta av tanken att duka upp för andra. Ett litet tack är allt de behöver, så går de ett helt år till. Stackare.

Avslutningsvis måste man ändå förfäras av den allra värsta av slöserier genererad av denna ”disciplin” inom cykelsporten som man anser sig vara. Träningsbortfallet under hösten. Det är en förbannad skandal och någon borde göra något åt det. Jag tvingas se hur flertalet talanger och inspirerade cyklister kör sig i fördärvet under hösten och pallar sedan inte en hel säsong kommande år. Det är av yttersta vikt för svensk cykels framtid att våra löften får en strukturerad och genomtänkt träning med början den första november varje år och i perioden innan dess ska man ta det lugnt, alternativträna och eventuellt tuta i sig lite onyttigheter. Att bli kall, blöt och smutsig om fötterna ökar avsevärt risken för sjukdomsbortfall, så det kan inte bli aktuellt att stå vid sidan och se crosspektaklet heller.

Hur svårt är det att hålla rulle i 14 km/h? Allt är förstås uppgjort på förhand, tror dem att vi går på den lätte?
För egen del då? Jo, jag ser fram emot säsongen 2013 som den potentiellt bästa någonsin. Jag har ju kört landsväg några år nu och vet det mesta om träning och allt om cykelsporten. Utåt sett hanterar jag min cykel på samma sätt som proffsen, d.v.s som ett verktyg. Jag intalar mig att några repor hit eller dit inte spelar någon roll, det viktiga är ju att den är lätt och att jag fått rabatt på köpet genom upprepade trakasserier av mina lokala cykelhandlare som länge envisades med att tacka nej till mitt föreslagna "samarbete".

Om jag gör allting rätt från och med nu och fram till mars så kommer jag att gå skadefri, stark och lyckoförföljd hela säsongen. Det som främst bidrar till denna våg av trolig framgång är alla långa och lugna pass under den tiden på året då det är som blötast och kallast ute. Det ger mig motivation och härdar mitt psyke, även om jag egentligen fryser som tusan och drömmer om sommaren. Att skita ner sig och bli blöt för en futtig timme under de förutsättningarna, nej tack.

Hur skulle det se ut om jag, etablerad landsvägscyklist på toppen av min karriär, plötsligt ger efter för ett nytt, okonventionellt sätt att tävla på och därmed riskerar att placera mig utanför pallen - utan möjlighet att skylla på hjälpryttarroll eller tidig utbrytning? Cykling på min nivå handlar inte om att ha roligt. Det allvar och varje insats måste kunna försvaras och förklaras med grund i min planering, som jag för övrigt håller hemlig och reviderar efter verkligheten.

Nej, crosskulturen, mig får ni inte. Försök med nån annan.

onsdag 14 november 2012

Gräsligt snyggt


Ibland kan torr, snabb och snygg cross kännas som ett alternativ. Fotografen Emily Maye har tagit riktigt sköna bilder från Cross Vegas, ni hittar dem här.

tisdag 13 november 2012

Rapport från Stockholm

Som vanligt har den initierade bloggmassan rätt, Cross-Sverge gav ett stort GILLA till Flottsbro, Cykloteket och CKCX. Väl förtjänt. Mycket arbete ligger förstås bakom och nu knyter man ihop det hela genom att låta cyklisterna besvara en enkät. Är det månne ett tecken på att man siktar på arrangemang även nästa år? Jag kommer gärna tillbaka.

Min tävlingshelg var ett bra exempel på den patenterade "andradagsformen". Medan lördagen var en lång pina där jag fick slita ont hela varvet utan att egentligen åka fort någonstans, så var söndagen precis allt jag önskar få ut av kroppen. Det var två helt olika upplevelser och det kändes som att köra med olika motorer.

Söndagens motor bjöd på finesser som tempoväxlingar, attacker, flyt och fart, vilket gav en 12:e plats mot lördagens 17:e. Jag hade länge häng på en topp-10, tappade och körde ikapp om vart annat. Mot slutet stod matchen först mot Kangas som gjorde en downhill-omkörning av rang, och sedan mot Olof som passerades på slutet.

Tar höjd för vänsterkurvan från målrakan ut i leran - en högfartssväng med blicken i det valda spåret. Foto: David Elmfeldt

En närmare analys, full av självklarheter, ger att söndagens bana tack vare sin plattare profil gav mig bättre kapacitet på en större del av varvet. Det innebar i praktiken att jag kunde gå på en tyngre växel, få mer fart och bättre flyt i geggan. Det är lätt att fastna på en för lätt växel samtidigt som man får inte den vila man tror eftersom man får slita för att "lossna" från underlaget.

Lite tankar om däck - typ, tryck och grepp.

Helgens däckval;
- Dugast Rhino 32 fram, för bästa kantgrepp. 2,2 bar
- Tufo Flexus Cubus 32 bak, för bästa skovel. 2,1 bar.

Däcken spelar roll i cykelcross men i min värld är inte grepp det allra viktigaste i leran, utan pålitlighet. Om jag vet hur mina däck beter sig, så kan jag köra därefter. Om jag dessutom vågar lita på att de presterar som jag tänkt, så spar jag tid och energi på att vara försiktig i onödan eller överkompensera sladdar.

Att jag kör med ett ganska högt tryck har flera anledningar. Främst hänger det ihop med att jag har en ovana att ställa mig upp och dra igång, hängandes över styret. En annan anledning är att jag brukar kunna öppna luckor på lättåkta partier med hårt underlag och då vill jag att cykeln ska svara bra på krafttillförseln. Ett högre tryck hjälper också till att fixera däcken mot fälgen och limfogen påfrestas inte lika hårt.

Baksidan är förstås ett försämrat grepp, vilket jag kompenserar för i min åkstil. Väljer ofta det alternativa spåret och trycker på tidigt ut ur kurvan istället. Med ett Rhino i fram behöver jag knappt bromsa in i kurvan heller.

Bara det att däcktyp, tryck och körstil spelar in gör ju cross så mycket mer intressant. En faktor att räkna med, vare sig man vill eller inte.

fredag 9 november 2012

Hey bro!

Här nånstans i mörkret ligger ett gott stycke mark och väntar på att vändas. I morgon och på söndag ska det laddas ur ordentligt och i syfte att jaga bort den olyckliga passivitet som arbetsveckan inneburit så fick jag rastat benen en timme idag innan det blev mörkt.

Var i trakterna kring sjön Gömmaren och snurrade med crossen, inte så långt från Flottsbro tror jag. Jag är ju ingen expert på området men jag antar att det är Flottsbron vi ser till vänster i bild. Och det är klart, det vill ju till en stor tavla då, så att man inte missar den.

Från sena onsdagkvällens utsiktslösa rek med bil. Därefter gick jag på bio och såg nya Bondfilmen, vilket är helt irrelevant i sammanhanget.

torsdag 8 november 2012

What NEEDS shredding?

Ibland går det inte alls som man tänkt och då kan besvikelse och aggressioner, i vissa fall med all rätt, med fördel tas ut på cykeln. Den mildare formen av materiell misshandel kan vara att släppa cykeln i marken, slänga den i diket eller låta den smaka en välriktad spark. Ofta kan cykeln därefter återanvändas efter en justering eller enklare reparation som är precis så kostsam att man noga överväger att inte skada den medvetet igen.

Själv har jag vid ett tillfälle slängt iväg cykeln så långt som möjligt. Den landade då i Vänern och jag fick förstås vada ut och hämta den för att senare rulla i mål och få några futtiga cuppoäng.

Efter att ha skrotat bakväxeln på hemmatävlingen dagen innan sattes reserv(dels)cykeln in och det dröjde inte många meter förrän jag upptäckte exakt varför den kallas så.

Strax därefter togs det här fotot. Och sedan blev det sjön, ni fattar.

Nu till frågan. Ponera att maskinen som ni ser på bilden hade stått placerad efter mållinjen på varje svensk cykeltävling i modern tid. Hur många cyklister hade vi då fått se ångerfullt retirera till hemmaverkstaden med cykeln i en påse?

Missa inte filmen som ni hittar härFavoritögonblick efter 42 sekunder - sadelljudet.

Och på den initiala frågan om vad som behöver "shreddas" finner ni svaret här
Det är ganska mycket.

måndag 5 november 2012

Rapport från Sunne

Under dagen har reaktionerna efter helgens cx-slag i Värmland inte låtit vänta på sig. Ett välkänt faktum visar upp sig, som på beställning. De som är mindre nöjda med egen insats, är också mindre nöjda med arrangemanget. De som är helnöjda med eget resultat skriver gott, eller inget. På detta finns flera bevis och ni har förstås redan läst både glada och ledsna bloggar under dagen.

Själv är jag halvnöjd med min egen insats och följdaktligen också halvnöjd med tävlingarnas genomförande från arrangörshåll. Detta innebär ju inte automatiskt att allt varit halvbra, utan det har funnits både bra och mindre bra saker med helgen. Och eftersom jag gillar listor...

schade:
- publiktomt
- informatonslöst på plats
- svårtillgängligt
- ovanligt dystert och grått i målområdet

jawohl:
- utnyttjande av befintligt banområde
- katten Pelle
- skön spaupplevelse på lördagskvällen (klart och fräscht vatten, tänkte ni på det?)
- och det som gör skillnad varje gång: ett fantastiskt härligt crossgäng, på och av banan


Viktigt tugg. Om någon sticker in en mikronfon i högen av cyklister direkt efter målgång så lovar jag ett mästerverk. Fr.v: Thomas Pettersson, Philip King och Patrik Elgström. Alla MCK.

Håll med om att man alldeles för snabbt och lätt kopplar ihop cykeltävlingarna i regi av föreningsliv, cx-cup och SCF med boende- och spapaketet från den privata aktören. Det är precis som att "varumärket", platsen och ryktet på något mystiskt sätt skulle sprida sig ner till den ideella verksamheten och göra tävlingen till ett bättre arrangemang. Det är ju fortfarande upp till arrangören att dra en bana som följer reglementet, få upp lokalt intresse, anvisa cyklister till duschar och cykeltvätt, skapa SM-stämning och bereda en väg fram till målområdet utan att beträda bana eller träskmark.

Selma Spa gör förstås det dem är bra på och det inkluderar inte cykeltävlingar. Och vad gäller just deras inblandning i arrangemanget hoppas jag inte att någon kände sig tvungen att bo på anläggningen bara för att få tillåtelse att köra sönder gräsmattan. Ett snabbt överslag ger att en familj som åker med med två barn, där två tävlar, alla äter och en fru ska kompenseras med fritt val ur spashopen, genererar en utgift på ca 12 000 kr för helgen. Det är mycket för en helg i Sunne men likväl frivilligt förstås.

Själva bodde vi på en värmländsk idyll för några hundralappar per natt och myste i klubböverskridande storgrupp. Det blev en bra peng över som investerades i...ja just det, Selma Spa på lördagskvällen. Vårt eget "paket" per par landade 2 000 kr under specialpriset för helgen, men sådant får man ju stå ut med. Som tur är cupen inte slut ännu och pengarna försvinner ju nästa helg ändå.

Så till resultaten och rapporter från racen.

Lördag, SM i H30 och tolv galna halvgamlingar i två led. Hade svårt att hitta känslan och det ultimata peppet innan start och i brist på fokus och taktik tog jag starten och körde mig stum i första backen. Fick omgående släppa tätduon och inrikta mig på att köra om placering 3-6, vilket ganska snart blev 5-6 eftersom Peter Almlöf och Philip King båda gled iväg retsamt långsamt, men ändå. Benen var inte på topp och den långsamma banan passade mig inte alls, förmodligen just därför (läs översta stycket).

Iväg!

I mål.

Efter första varvet hade jag fortfarande CK CX i hasorna och det stod klart att matchen stod om femteplatsen. Hammarström tilläts tydligen passera och i försöken att följa fick jag "eeeeee" från kroppen vilket släckte gnistan och jag harvade runt resten på egen hand. En tråkig tävling som jag gärna kört igen, med söndagens ben. En sjätte plats, till handlingarna. Stort grattis till Henrik Hågård (ovan t.v) som tog SM-silver bakom Eklund, snyggt!

Söndag, cx-cup Superklass och ett stort startfält, över 40 man. Från min position i andra led kunde jag göra följande analys av den kommande starten.

Åtta man i bredd har fem meter på sig att trängas in på en tre meter bred väg. Till vänster, skog. Till höger, oförlåtande läktare. Startunderlag makadam. Här gäller det att ta för sig till varje pris och inte sluta trampa.

Starten gick och skogen fick besök direkt, en observation tagen ur ögonvrån. Själv lyckades jag få fritt spår ganska tidigt och kunde gå med topp-10 upp i backen och ut i "gräset". Tack vare att jag hade rekat området från sanden till den långa nedförsbacken noggrannt, kunde jag åka riktigt fort här, helt utan broms. Därför hade jag kontakt med täten ganska länge vilket gav mig lite spelrum kommande halvtimmen.

Rekat: snabbaste spåret.

Tätt följd av Philip King.

Mycket trött, försöker förgäves hålla undan för Adam.

Bättre svar från benen och en mer levande tävling höll humöret uppe. Tyvärr kroknade jag något på slutet och släppte upp både King och Almlöf (igen) och på sista varvet kom Adam Steen starkt och körde in försprånget på toppen. Jag lät bli att dra nedför backen för att spara lite kraft till spurten, medveten om hans kvaliteter. Vi gick genom speedwaykurvan i botten i bredd och tog varsin sida upp i springbacken. Adam hoppade på hojen tidigt och jag körde min patenterade "spring fem snabba steg till" innan jag flög på sadeln. Det var helt jämnt där med 100 meter kvar, men tyvärr strejkade pedalerna då klossarna var helt igensatta och jag kunde aldrig dra igång.

En 13:e plats, men länge med smak på en 10:e, hör till en av säsongens bästa insatser. Just "med smak på" känns helrätt och ger en försiktigt positiv och klädsamt ödmjuk framtoning. Större grattis till samme Hågård som sopade hem segern på söndagen, mäktigt.

Nu siktar jag mot Stockholm och en helg som jag tror vi kommer känna annorlunda för. Där väntar två av-och-för-cyklister-tävlingar i ett område fullt av intresserade utövare. Det vill gärna bli lite bättre då.

- - -

Varifrån kommer förresten namnet Sunne? Det spekulerades vilt i 1700-talsstugan framåt kvällen och den numer klassiska cx-kombon rödvin och lösgodis gav näring åt flera teorier. Den vinnande utläggningen baserades på det faktum att Sunne ligger placerat vid det smala vattnet mellan Frykensjöarna. På värmländska; vid "sunne". Dementera gärna, annars fastslås ovan härmed.

söndag 4 november 2012

Glädje

Vuxna, leriga män kör livet ur varandra och skrattar efteråt. Det blir knappast bättre.
En utförlig race report från SM och Cx-cupen kommer i morgon.

Sunne, söndagen den 4:e november 2012. 
Fr.v: Johan, Ola, Patrik, Philip, Mats, Björn, Olof och Henrik.

fredag 2 november 2012

Mot Sunne och SM


I kläderna sitter känslan...

Nu är det äntligen dags. Inget att spara på, inget att tveka över.

Ändå tappar SM lite i kampen om den självklara höjdpunkten på säsongen. Detta med anledning av att ett gäng cx-åkare från Göteborg nu är bokade på Belgien om två veckor. Först tävla själv, sedan se Super Prestige. Vilken helg det kommer att bli.

Men först; två starter i Sunne med förhoppningar om goda resultat.
Vi ses där om ett par timmar.

Göteborgsgirot i Radiosporten

Radiosporten intervjuar gänget som står bakom Göteborgsgirot, från gårdagens presskonferens.

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=25&grupp=3828&artikel=5332167

Christer Wallin (GAIS), Fredrik Lundgren (proj.led GAIS), Frida Boisen (GT), Jahn Ekman (SCF) och Anna Reynold (MILK)
 
Bansträckningen, 70 km rekat av Reck.

torsdag 1 november 2012

Göteborgsgirot - presskonferens

De långt framskridna planerna kring Göteborgsgirot läckte ut redan förra veckan:

http://www.fotbolldirekt.se/2012/10/23/gais-vill-cykelsatsa-hoppas-pa-kassapjas/
http://www.gp.se/sport/fotboll/1.1104832-gais-planerar-cykeltavling?m=print

Nu är det dags för den officiella lanseringen - presskonferens kl 13.30 idag i Göteborg.

När cx-säsongen är över planerar jag att lägga mer tid på jobb med Göteborgsgirot som är ett riktigt härligt initiativ från Gais. Ni kommer att kunna läsa mer om det i medier strax.

tisdag 30 oktober 2012

Viktigt kanttrådsavslut

Ända sedan den 15:e september har landsvägshojen krävt ett avslut värt namnet. Idag fick jag ihop två timmar G2 i solsken och därmed är både jag och cykeln nöjda med årets säsong och den förpassas till en mer bekväm förvaring över vintern.

Sedan bygget i mars har min Pinarello Dogma 2 fått futtiga 450 mil, vilket är ungefär hälften av distansen man skavde när det hängde i som bäst med landsvägssatsningen. Ändå vill jag mena att upplevelsen varit lika stor, då varje mil smakat bättre än någonsin - vilken cykel. Mina Shamal kanttrådshjul från Campagnolo har varit underbara att åka på och de är, precis som cykeln, riktiga keepers. Å andra sidan gäller det ju att omsätta prylarna...

Undrar om det inte är dags att köra slut på mina Bora Ultra nästa år? De får nog gå som träningshjul med ett par sköna 23 mm:s tuber på. Eller är det dags att slita lite på dem redan till helgen kanske?

Dagens utetimmar var ett av två pass innan helgen. I morgon blir det ett pass på TC:n därefter vila och förberedelser fram till lördag. 

Rullade ut söderut och öppnade försiktigt för att känna på mitt vurp-knä. Tror att smärtan sitter i de mjuka delarna och ganska snart var det varmt och skapligt smärtfritt. Körde kontrollerat, vilket är väldigt lätt på landsväg, och sparade på de värsta kraftuttagen. 

Kroppen känns ganska bra nu och det märks att man kört en hel del hårda pass sedan mittan av september. Hojen flyger ju fram så fort man trycker på lite och pulsen ligger och sjuder lite lugnt i G2. En bekväm och egentligen kass, halvhård träning just nu. Bra för självförtroendet dock. 

I morgon blir det seriöst stånk i tvättstugan, då sparas det inte på något. Det luktar Tabata lång väg. Dags att höja för tredje gången.

Så här glad kan man bli av ett soligt pass på Pinarellon i slutet av oktober.

söndag 28 oktober 2012

Våffelcrossat!

Idag körde CX Swedens utsända Våffelcrossen, eller kallstartscrossen som den råkade bli i mitt fall. Vi anlände förstås i god tid (30 min innan start) och gjorde det bästa av tiden fram till skottet - snacka och insupa härlig grillrök. Ett förvirrat visningsvarv iförd den varma crossjackan och därefter brakade det loss direkt när 57 cyklister skramlade iväg till uppmuntrande rop från publiken.

Härligt! Cyklister, grill, musik och stämning på gamla Kabe sommarland i Jönköping.

Jag och Mattias värmer upp.

Plötsligt gick starten. Det första utropet från startern var "10 sekunder till start". Jag är inte med i bild, står längre bak och tar på mig handskarna.

Som vanligt i cross så är det ett gäng som går loss från start och resten stöter bakåt. Jag hamnade runt 15:e och kroppen protesterade våldsamt med anledning av det plötsliga och chockartade effektuttaget. Efter ett par varv började det rulla lite bättre, rytmen infann sig och jag började plocka placeringar på den bitvis smala, tekniska banan som gick från frusen till slirig när solen steg på himlen.

Större delen av publiken stod uppflugen på en skaplig jordhög som vi var uppe och vände på två gånger per varv. Inspirerad av ett öronbedövande bjällrande och tutande satsade jag frisk uppför branten på 42/23 och fick några meter på det, oftast. Nedförskörningen på skuggsidan var både frusen och spännande och i samband med varvning på näst sista varvet fick jag sladd, skar ner i fel spår och klotade rakt ut i ett buskage. Knät fick en smäll men det känns redan sämre nu på kvällen...

Toppen av springbacken, strax innan vurpbacken.

Cykelhavet efter målgång. Olika rader av cyklar beroende på hur många varv man kört. Ett enkelt system förutsatt att man har koll på det. Elva varv och 48 minuter fick jag ihop vilket gav mig en tredjeplats i cx-klassen. Till höger ser ni dagens snabbaste crossare, Eksjö-Micke.

Korv och våfflor, kaffe och öl till alla, inkluderat i startavgiften. Och publikavgiften. Galant!

CX Swedens utsända visar prov på hur man kan bära mössan i tveksamma stilar.

Och så dagens bästa bild. Tänk om det alltid kunde vara så här enkelt.

Jag önskar att jag kunde åka på alla lokala träningstävlingar i landet, varje helg. I min vision om cykelcrossens framtid är det så här vi bygger bredden som ger sporten styrkan att stå på egna ben, att slå sig fram bland de mer etablerade disciplinerna och vinna hjärtat hos fler cyklister. Och i media. Idag såg vi nästan 60 cyklister från halva Götaland söka sig ut i ett ödeområde i minusgrader för att köra skiten ur sig själva och andra. I Stockholm likadant. I Göteborg rullar det på. Och i Karlstad. Och Falun. Under den svåraste och minst självklara cykelperioden på året. Jag tror att det här är början på något stort.

Att få uppleva Våffelcrossen idag var helt underbart och jag blev glad i hela själen. Gänget bakom arrangemanget har lagt massor av tid på att fixa med allt och de har gjort det på bästa sätt. Tack! 

Men, var sak har sin tid - och var tid har sin sak. Vid hemkomsten till Mölndal konstaterades med avgrundsvrål att mitt Rhino bakdäck var tomt. I kväll kommer kvällsbönen därför handla om att lagningen av Dugasttuben lyckades, så att de får äran att beträda Sunnegräset till helgen.

 Den kommande veckan finns bara ett fokus och allt jag gör leder fram till startlinjen på lördag.