Cx-cupen i backspegeln, del 2

Sunne

SM är alltid speciellt. Mitt fjärde försök skulle bli det bästa efter två tidigare försök i senior och ett i veteran. För första gången startades nu H30 i ett SM och av tolv pojkar slutade jag sexa, en besvikelse som togs ut på det genomsura varvet som inte passade någon besviken cyklist. Jag skulle förstås ha slutat på en femteplats, ett av delmålen för säsongen, men i gräset nedanför Selma Spa var det stört omöjligt att följa Hammarström när han sakta kastade loss och seglade iväg med 5:an. Att samme snabbing veckan efter gjorde sitt livs lopp och slutade på pallen i Superklassen vittnade kanske om en skaplig form redan i Sunne.

Kanske, bara kanske, gjorde jag misstaget att starta för hårt (igen) och öppnade därmed onödigt stora luckor redan på första varvet.

Mot nya nederlag!

Till söndagens cuptävling hade humöret återställts något med hjälp av medhavd sambo samt ett innerligt vänligt, tillika sockermumsande crossgäng, som trängdes i 1700-talsstugan. Rödvin och smågodis varvades med öppen eld och mer eller mindre fiffiga försök att torka kläder på varma platser. 13:e platsen kändes ganska bra och jag distanserade flera duktiga åkare. Andradagsformen upprepades från Falun och jag började nu tro på den på riktigt. Dock fick Philip dubbel revansch och tog mig båda dagarna, snyggt.

Stockholm

Flottsbrohelgen var väl den dittills crossigaste upplevelsen under cupen, med fin inramning, skön stämning och ett par riktigt bra banor. Jag spenderade ett par dagar innan i Stockholm och fick inte samma uppladdning med träning under veckan som jag brukar. På ett sätt var lördagen lite förlorad på förhand, särskilt som jag summerade höjdmetrarna vid banreket.

Explosiv och kraftfull som man är så tappade jag inte nämnvärt i den längre, brantare backen på varvet. Men det kostade förstås att hålla hjul uppför och resten av varvet blev lidande med en bitvis rent usel och kraftlös insats. Grepp, teknik och maskin fungerade bra och jag höll mig flytande ovanför mitten av fältet på rutin. En 17:e plats var, tillsammans med lördagen i Falun, säsongens sämsta resultat.

Söndag så och full tilltro till andradagsformen. Ett något plattare varv, mer svängar per tidsenhet och en bättre start. Att köra fort och smart i cross kräver mer tankekraft än man först kan ana och den här dagen fick jag använda min taktik fullt ut – jättekul. Fem placeringar upp tack vare en bättre kontroll över effektuttaget och många positiva tankar med hem. En av dem gick ut på att justera ned vikten till sista cuphelgen, ett försök att klämma ut det allra sista när det verkligen gäller som mest.

Vårgårda

Så kom vintern och kylan till Västsverige och med den all osäkerhet kring klädsel, däck och prestation i kallväder. För egen del gav genrepet på Introcrossen helgen innan alla svar jag ville ha, utom ett. Cykel, kläder och kroppsvikt gav grönt ljus enligt plan, enda problemet var att jag åkte alldeles för långsamt. Med viss tvekan om formen åkte jag upp till Vårgårda… och körde säsongens bästa cross.

”Snön är min vän, snön är min vän.” Att jobba med det mentala är viktigt, särskilt inom en sport där framgång är beroende av din förmåga att utmana gränserna. Man kan köra cross på fäste eller på släpp och oavsett metod så måste man hela tiden balansera och våga ta risker. Det skulle visa sig att jag stortrivdes på Tånga hed. Glädjen fanns där, uppladdningen var rätt och kroppen ett par kilo lättare. Under parollen ”gips till jul” gick jag loss och gav allt redan på lördagen. Visste släppte det till slut, men fallet var mjukt och inget gick sönder. Jag kunde snabbt ansluta igen och fick den där värdefulla kontakten med bättre åkare under hela tävlingen. Den som gör att man lyfter sig ännu ett litet steg. Åttonde plats blev säsongens bästa.

Söndagen blev nästan lika bra. Ett mycket omsorgsfullt banrek drog ut på tiden och i efterhand undrar jag om jag kanske körde för mycket före start. Starten var bättre än lördagen, men efter lite trängsel så sprack det av och när det kritiska ögonblicket kom (och det kommer alltid) så kunde jag inte gå med. Återhämtade dock bra och började ta på gruppen framför. Hittade ett skönt flow och körde bra i ett varv innan jag klev i den största fällan av alla inom cx – att tvingas åka långsamt där du är som snabbast. Dubbel förlust och ökad lucka framåt istället för tvärt om. En nionde plats får anses som väl godkänt ändå och tack vare den starka avslutningen ser det ut som att jag räddade 10:e platsen i totalen i år, vilket vore kul om det stämmer.

Ocup

Vid sidan av Cx-cupen har jag kört ett SM, en deltävling i den flanderska cykelcrosscupen samt gjort närmare tio starter i den lokala träningsserien Introcrossen. Ett gästspel hos Wåffelcrossen (bilden) fick jag in också, jättekul. 20 starter under en säsong som varar i 12 veckor får ändå anses vara ett flitigt tävlande. Och som många andra också kan intyga, så involverar en 12-veckorsperiod med cykelcross en del långa resor och många timmar i verkstaden.

Maskinellt har jag haft problem endast vid ett tillfälle. Under den första dagen i Branäs hoppade kedjan av hela tiden men det löstes med ett kedjebyte till söndagen och därefter har cykeln (som troligen är Cx-cupens lättaste med aluhjul) presterat enl. förväntan under hela säsongen. Noll depåbesök, noll punkteringar och inga övriga defekter.

Jag har snurrat runt på tre par hjul, upptäckt Dugastvärlden och börjat fundera över heldragna vajerhöljen till 2013. Inga värre sjukdomar, inga skador och inga allvarliga vurpor. En riktigt bra säsong som gett så otroligt mycket tillbaka på det personliga planet. Det här är verkligen det roligaste man kan göra med cykelbyxorna på och jag är oändligt tacksam för att jag har möjlighet att låta det uppta en så stor del av livet under en begränsad period.

I mina ögon stärker cykelcrossen sin position som den attraktivaste av cykelkulturer, med fokus på stenhårda tävlingar, rolig träning och en fantastisk vänskap runt omkring.

Och vi tvingar ingen att vara med ;-)