Sidor

söndag 30 december 2012

Cyklat

"Ja, är det inte likt så säg."

Förra veckan blev något av en löporgie med fem pass på 60-70 minuter, totalt nästan 7 mil. Ingen vet varför. Mitt knä höll hela vägen vilket tillskrivs cykelcrossens mångsidighet och förträffligt allsidiga träning, förstås.

Men, efter flera veckors avhållsamhet från cykling, fyllda av löpning, ätning och sovning, så kunde jag idag inte längre motstå fem grader, regn och blåst. Knappt tre timmars dubbsmatter på blöt asfalt tog hand om den saken. På bilden siktas dagens passledare Erik vid ruttens södra vändpunkt.

Sommargrönt gräs möter havsis vid Särö. Och däremellan cyklar vi. 
Symboliskt, på något vackert vis.

torsdag 20 december 2012

Årets julblogg

Lagom till jul så bjuds Göteborgarna på två riktiga nitlotter till trafikåtgärder. Trängselskatt och sänkt hastighet på motorvägen. Låtom oss i skenet från det fladdrande juleljuset raljera över dessa tu som de västsvenska klavertramp de är.

På medeltiden kom någon på att man kunde ta ut en avgift av folk som färdades in mot städerna. Det enda som behövdes var en mur av något slag med portar som kanaliserade trafiken och gjorde det enkelt för staden att inkassera slantarna. Avgiften gick in i stadskassan och betalades av folk som ville utnyttja stadens fördelar, t.ex. handel med döda djur eller levande människor. Tullarna var födda. Senare övergavs dessa eftersom de blev omoderna och när repstegen uppfanns år 1377 fann man för gott att överge hela tullsystemet.

Nu är det dags för tullar igen. Den här gången betalar vi för att åka förbi staden och för att få trängas med andra som är på väg åt samma håll. Pengarna går till utökad inställd tågtrafik och fler försenade busslinjer.

Nästa fula tomtetrick levereras i form av sänkt hastighet på motorvägarna som omger Stor-Göteborg. Redan eurolåga 90 sänks till supersvenska 80 km/h. Man har på sina platser nyligen utökat motorvägen med ett tredje fält för att öka genomströmningen och nu sänker man flödet genom att reducera hastigheten? Och vad händer när bilar inte får färdas fortare än lastbilar med släp? Förresten, håller man större eller mindre inbördes avstånd vid en lägre hastighet och vad beror egentligen de flesta motorvägsolyckor på?

Som vanligt finns lösningarna och svaren redan i naturen, varsamt förfinade och genom århundraden utvecklade till perfektion. Ta till exempel en cykelklunga på landsväg. Risken för olyckor är inte större om den färdas fortare, så länge alla åker lika fort. Men, om någon plötsligt sänker farten och tvingar resten att passera, byta spår och titta över axeln så kommer den med lägst koncentration på uppgiften att krascha. Och dra med sig fler.

Svensk som jag är knyter jag näven i fickan över dessa moderna omoderniteter, idkar civil olydnad i lagom portion och gnäller onyanserat i sociala medier. I mitt fall blir det bloggen, eftersom jag inte tror på något annat. Grattis förresten till de som återupptäckt möjligheten att lägga ut bilder på internet så att andra kan se vad man har tagit kort på och därefter förfäras av konsekvenserna.

Lagom till dessa, av ingen önskade begränsningar i framkomlighet, har vi (jag) uppgraderat vagnparken till forna nivåer där kraft fanns i närmast det oändliga. Ja, vi är tillbaks på en 6-cylindrig diesel som gör 80 knyck på tomgång och lätt kan släpa fyra nerrivna tullstationer efter sig utan så mycket som en suck. Det är en glidarvagn av rang och den gillar inte att trängas eller hindras av folk som har för mycket tid eller fokus på annat. Eftersom vi bor i Mölndal och har motorväg åt vilket håll vi än ska färdas känns det helrätt med en motorvägsbil. Utmaningen ligger i att uppleva fraktioner av lycka och sinnesro mellan alla de situationer som uppstår då vuxna människor efter eventuell förmåga rattar sina bilar på vad som närmast kan beskrivas som Sveriges största övningsbana för motortrafik.

Ju bredare, större och snabbare väg desto sämre kör folk eftersom omgivningen känns enkel och inbjuder till en uppsjö av alternativa aktiviteter såsom interaktion på sociala medier via mobil enhet, interaktion på sociala medier via mobil enhet eller interaktion på sociala medier via mobil enhet. Polis! Lagför de här syndarna som framför fordon med en bråkdel av medvetandet.

Bredvid mig här på bordet har jag faktiskt de första skisserna på en gigantisk kran utrustad med en elektromagnet. Planen är att den ska gränsla E6:an i höjd med Lindomeavfarten och plocka av alla ekipage som inte har två ögon med fokus 100 m framför sig. Tack vare kranen behövs varken hastighetssänkning eller trängselskatt och de pengar som tullarna dittills har dragit in kan gå till att köpa kopiösa mängder brun färg som sprayas finfördelad över världen. På så sätt kan vi börja leva IRL, utan nyansförvrängda foton som främsta kommunikationsmedel.

Win-win-win. Kom ihåg var ni hörde det först.

God Jul till er alla och kör så att ni kommer fram - vart än ni är på väg i livet.

söndag 16 december 2012

Een pintje, alstublieft-cross

Söndag och tävlingsdags vid Hästhagen, Skatås. Åttonde Introcrossen såg blötsnö och plusgrader, spännande förutsättningar som i vanlig ordning såg värst ut inifrån. Så fort man kommer ut och får ploga slask så känns det bättre, särskilt som jag spenderat HELA lördagen halvt medvetslös i soffan efter fredagens julfest.

I syfte att ge vinterhojen ett riktigt elddop och se att skärmar och drivlina är okej inför vinterpassen, så valde jag min Columbus "Respray" idag. Crossen fick hänga kvar i verkstan och njuta av sin fina Vårgårdahelg. Med plåtskärmar, flaskställ och kanttrådsdäck med dubb smattrade jag iväg och med sina 5 kg+ jämfört med crossen är den en stridsvagn med en oböjlig vilja att alltid gå rakt fram.

"The tank"

På plats vid Hästhagen stod kärnan samlad, den innersta kretsen av obotliga entusiaster och vädertrotsande hjältar. Mattias och Sven hade riggat banan och fixat lyxig eld och varm glögg. Senare anslöt även en publikskara bestående av 100% bakfulla(?) crossåkare som först levererade en våldsam MTB-vurpa och därpå hembakta lussekatter och tomtar av skum. Cred till Anton, Olof och Johannes.

Skumma tomtar och crosskatter - helrätt crossfika!

Att vintercykeln inte är någon bra cykel att köra cross med kan ibland ta flera sekunder att inse, även om man innerligt hoppas att allt ska gå bra. Efter att ha pyst däcken så långt jag vågade ställde jag mig på linjen för att ge gänget en match med min stridsvagn.

Matchen blev kort och alla körde ifrån mig direkt. Av de arton växlarna gick endast två att använda, den lättaste och den näst lättaste. Ett bakskärmsfäste lossnade efter halva tävlingen ungefär samtidigt som sadelstolpen åkte ner 25 mm. Understyrningen var total, igångdragen supertunga och snön sprutade rakt ut från däcksidorna när den pressades ut i skärmglappen. Men, jag var torr, glad och övertygad om att cykeln gör skillnad. Dessutom slipper jag stanna och mecka på nästa distanspass eftersom alla(?) bristerna redan visat sig.

Istället njöt jag efteråt av varm glögg, skratt och prisutdelning. Snack om nästa säsong, vinterträning och Mallorca till våren. Och festen förstås - den 2:a februari när CX Sweden firar 5 år.

Elddyrkare fr.v: Albihn d.ä, Lasse, Mattias, Snabbe-Patrik och Albihn d.y.

Crossäsongen, så som vi lärt oss att den ser ut i Sverige, är till ända. I resten av Europa är den halvvägs och som tur är finns det möjlighet att se många av tävlingarna på nätet. Varken kropp eller hjärna känns särskilt sliten och därför ser jag ingen anledning att vila över helgerna som kommer. Förhoppningsvis passar det att köra cross vid några fler tillfällen, s.k Kanskecross - modern av alla möjligheter.

fredag 14 december 2012

Cx-cupen i backspegeln, del 2

Sunne
SM är alltid speciellt. Mitt fjärde försök skulle bli det bästa efter två tidigare försök i senior och ett i veteran. För första gången startades nu H30 i ett SM och av tolv pojkar slutade jag sexa, en besvikelse som togs ut på det genomsura varvet som inte passade någon besviken cyklist. Jag skulle förstås ha slutat på en femteplats, ett av delmålen för säsongen, men i gräset nedanför Selma Spa var det stört omöjligt att följa Hammarström när han sakta kastade loss och seglade iväg med 5:an. Att samme snabbing veckan efter gjorde sitt livs lopp och slutade på pallen i Superklassen vittnade kanske om en skaplig form redan i Sunne.

Kanske, bara kanske, gjorde jag misstaget att starta för hårt (igen) och öppnade därmed onödigt stora luckor redan på första varvet.

Mot nya nederlag!

Till söndagens cuptävling hade humöret återställts något med hjälp av medhavd sambo samt ett innerligt vänligt, tillika sockermumsande crossgäng, som trängdes i 1700-talsstugan. Rödvin och smågodis varvades med öppen eld och mer eller mindre fiffiga försök att torka kläder på varma platser. 13:e platsen kändes ganska bra och jag distanserade flera duktiga åkare. Andradagsformen upprepades från Falun och jag började nu tro på den på riktigt. Dock fick Philip dubbel revansch och tog mig båda dagarna, snyggt.

Stockholm
Flottsbrohelgen var väl den dittills crossigaste upplevelsen under cupen, med fin inramning, skön stämning och ett par riktigt bra banor. Jag spenderade ett par dagar innan i Stockholm och fick inte samma uppladdning med träning under veckan som jag brukar. På ett sätt var lördagen lite förlorad på förhand, särskilt som jag summerade höjdmetrarna vid banreket.

Explosiv och kraftfull som man är så tappade jag inte nämnvärt i den längre, brantare backen på varvet. Men det kostade förstås att hålla hjul uppför och resten av varvet blev lidande med en bitvis rent usel och kraftlös insats. Grepp, teknik och maskin fungerade bra och jag höll mig flytande ovanför mitten av fältet på rutin. En 17:e plats var, tillsammans med lördagen i Falun, säsongens sämsta resultat.

Söndag så och full tilltro till andradagsformen. Ett något plattare varv, mer svängar per tidsenhet och en bättre start. Att köra fort och smart i cross kräver mer tankekraft än man först kan ana och den här dagen fick jag använda min taktik fullt ut – jättekul. Fem placeringar upp tack vare en bättre kontroll över effektuttaget och många positiva tankar med hem. En av dem gick ut på att justera ned vikten till sista cuphelgen, ett försök att klämma ut det allra sista när det verkligen gäller som mest.

Vårgårda
Så kom vintern och kylan till Västsverige och med den all osäkerhet kring klädsel, däck och prestation i kallväder. För egen del gav genrepet på Introcrossen helgen innan alla svar jag ville ha, utom ett. Cykel, kläder och kroppsvikt gav grönt ljus enligt plan, enda problemet var att jag åkte alldeles för långsamt. Med viss tvekan om formen åkte jag upp till Vårgårda… och körde säsongens bästa cross.

”Snön är min vän, snön är min vän.” Att jobba med det mentala är viktigt, särskilt inom en sport där framgång är beroende av din förmåga att utmana gränserna. Man kan köra cross på fäste eller på släpp och oavsett metod så måste man hela tiden balansera och våga ta risker. Det skulle visa sig att jag stortrivdes på Tånga hed. Glädjen fanns där, uppladdningen var rätt och kroppen ett par kilo lättare. Under parollen ”gips till jul” gick jag loss och gav allt redan på lördagen. Visste släppte det till slut, men fallet var mjukt och inget gick sönder. Jag kunde snabbt ansluta igen och fick den där värdefulla kontakten med bättre åkare under hela tävlingen. Den som gör att man lyfter sig ännu ett litet steg. Åttonde plats blev säsongens bästa.

Söndagen blev nästan lika bra. Ett mycket omsorgsfullt banrek drog ut på tiden och i efterhand undrar jag om jag kanske körde för mycket före start. Starten var bättre än lördagen, men efter lite trängsel så sprack det av och när det kritiska ögonblicket kom (och det kommer alltid) så kunde jag inte gå med. Återhämtade dock bra och började ta på gruppen framför. Hittade ett skönt flow och körde bra i ett varv innan jag klev i den största fällan av alla inom cx – att tvingas åka långsamt där du är som snabbast. Dubbel förlust och ökad lucka framåt istället för tvärt om. En nionde plats får anses som väl godkänt ändå och tack vare den starka avslutningen ser det ut som att jag räddade 10:e platsen i totalen i år, vilket vore kul om det stämmer.

Ocup
Vid sidan av Cx-cupen har jag kört ett SM, en deltävling i den flanderska cykelcrosscupen samt gjort närmare tio starter i den lokala träningsserien Introcrossen. Ett gästspel hos Wåffelcrossen (bilden) fick jag in också, jättekul. 20 starter under en säsong som varar i 12 veckor får ändå anses vara ett flitigt tävlande. Och som många andra också kan intyga, så involverar en 12-veckorsperiod med cykelcross en del långa resor och många timmar i verkstaden.

Maskinellt har jag haft problem endast vid ett tillfälle. Under den första dagen i Branäs hoppade kedjan av hela tiden men det löstes med ett kedjebyte till söndagen och därefter har cykeln (som troligen är Cx-cupens lättaste med aluhjul) presterat enl. förväntan under hela säsongen. Noll depåbesök, noll punkteringar och inga övriga defekter.

Jag har snurrat runt på tre par hjul, upptäckt Dugastvärlden och börjat fundera över heldragna vajerhöljen till 2013. Inga värre sjukdomar, inga skador och inga allvarliga vurpor. En riktigt bra säsong som gett så otroligt mycket tillbaka på det personliga planet. Det här är verkligen det roligaste man kan göra med cykelbyxorna på och jag är oändligt tacksam för att jag har möjlighet att låta det uppta en så stor del av livet under en begränsad period.

I mina ögon stärker cykelcrossen sin position som den attraktivaste av cykelkulturer, med fokus på stenhårda tävlingar, rolig träning och en fantastisk vänskap runt omkring.

Och vi tvingar ingen att vara med ;-)

tisdag 11 december 2012

Cx-cupen i backspegeln, del 1

Så är den svenska Cx-cupen 2012 till ända och det är dags för en sammanfattning. Jag har brottat mig igenom cupen flera gånger tidigare, men bara en gång (2010) fullföljde jag hela serien och körde alla deltävlingarna. Det resulterade i en femteplats som jag inför årets upplaga inte hade utsikter att försvara. Superklassen har blivit större och nog lite tuffare. Men framför allt så cyklar allt mindre och långsammare.

Inför 2010 års säsong hade jag ett större antal träningstimmar och en bättre form initialt. Hårdheten från flera landsvägssäsonger fanns kvar i kroppen och hösten/vintern blev lång, mot slutet något slitig. Inför 2011 var upplägget betydligt mer avslappnat och jag började med strukturerad träning först i slutet av sommaren. Därpå kom sedan en tung period med mycket arbete, flytt och fysisk ohälsa som satte käppar i hjulet och jag gästade cupen som hastigast från sista startled i slutet av säsongen.

2012 blev glädjande nog andra gången som hela cupen fullföljdes, enligt plan. En målsättning var förstås att maximera upplevelserna, vilket är viktigt när man lägger mycket pengar och tid på något. Ett annat mål var att landa topp-10 i totalen. Upplägget var liknande det från förra året och det dröjde till augusti innan tröskeln nalkades på träningspassen. Försäsongsträning sommartid är ju något som bara crossåkare får njuta av och det är förstås lite bonus att bygga form i sol och värme.

Branäs
Premiärhelgen blev en chock för kropp och sinne. Banan som väntade på oss var skoningslös mot vartenda hekto kroppsvikt man ätit på sig under den sju timmar långa resan. Vi bodde 32 meter från startlinjen, vilket var tur eftersom vi trillade in med bara 50 minuter till start.

Lördagens tävling gick till historien som den sämsta maskinmässigt och cykeln krånglade oavbrutet med kedjehopp två-tre gånger per varv, en ny erfarenhet för säsongen. Anledningen var förstås att marken var ojämn och kedjan för lång. Till slut gav jag upp försöken att prestera i skidbacken och rullade in på en 15:e plats. Kvällen gick till viktig grillning och samkväm i värmestugan.

Söndagen bjöd på bättre racing och jag arbetade mig upp efter en dålig start. Tekniken satt bra utför och i sanden och kombon Dugast/fram och Cubus/bak kändes helrätt. Bjöd också alla tre i publiken på en rafflande spurtuppgörelse om 10:e plats där jag gick axel-mot-axel med Hedström från Cykloteket. Stärkt av spurtsegern, en fungerande hoj och med chock och lugnvrängning i bagaget rullade vi hem och laddade inför…

Kumla
Varvet i Kumla är ett riktigt åkvarv som gynnar folk med slätdrag och skyhög tröskel. Senast jag körde det var på SM 2010 i snöblask och nu väntade en jämförelsevis torr bana med en modig ramp att kräla över.

Kumlabanan är i mitt tycke riktigt tung, kanske den allra tyngsta i cupen. Jag känner inte att jag får vila någonstans på varvet men samtidigt skiftar tempo och teknik hela tiden så det är ändå riktigt bra och roligt att köra, efteråt. Min reskamrat för helgen, Philip King, bjöd upp till närkamp båda dagarna och med liten marginal samt de allra sista krafterna avgick jag med segern både lördag och söndag. Detta föranledde senare en intressant diskussion om ”motor vs teknik” och Kumla är en bana där de två bitvis kan mötas och gå i närstrid med ett gott underhållningsvärde.

En 15:e och en 16:e plats fick jag med mig hem, något sämre än jag hade hoppats på och efter detta mediokra resultat styrde jag faktiskt om träningen lite och fokuserade ännu mer på crosspecifika intervaller.

Falun
Precis som för två år sedan så låg Falunhelgen som avslutning på en arbetsvecka utomlands. Snabbt väskbyte hemma och vidare till Dalarna med stumma ”mäss-ben” och oktoberfest i kroppen. I syfte att chocka igång kroppen bjöd jag Lugnets stadion på en väl dokumenterad rivstart.

Ett av de snyggaste sätten att köra bort sig på...

Falun var cupens snabbaste bana med 97 % hårt underlag och många snabba svängar. I min övertygelse att dessa förutsättningar skulle gynna mig blev jag omkörd av otaliga åkare som för helgen hade bättre förmåga att följa det snabba tåget. 

Söndagen blev tre placeringar bättre, en 14:e mot en 17:e, men fortfarande kände jag mig inte nöjd. Här borde jag ha kört bättre, vilket bekräftades av bland andra Mats Berntsson, som alldeles nyligen frågade varför jag inte åkte fortare just i Falun. Fick jag välja en helg att göra om i år, så blir det denna. Riktigt kul annars och många viktiga slutsatser drogs om däck, stugstandard och uppvärmning. Uppladdningskombon ”rödvin och smågodis” fick också sitt verkliga genombrott i Falun.

Del 2, resten av cupen och SM, kommer mot slutet av veckan.

söndag 9 december 2012

Topp-12 resultat i Superklassen totalt?

Ännu en härlig dag i Vårgårda och ännu ett bra resultat i snön som visade sig vara ett bättre underlag för mig än väntat. Slutade nia idag, utan kontakt framåt de sista två varven. Dugast Rhino gick som en dröm genom den lösa snön och bettade gott i det frusna gräset. Körde på rekordlågt tryck fram och bakfälgen smattrade hårt mot underlaget på flera partier av banan.

Kände på mig att det skulle bli riktigt svettigt om 10:e platsen i cx-cupen, så det var förstås omöjligt att låta bli att räkna. Sammanställningen bygger på prel. resultat från båda dagarna, samt de åtta bästa av elva tävlingar. Och att jag räknat rätt. Den är ej bekräftad eller officiell på något sätt.


Förhoppningen om att gå förbi Anders och King besannades med minsta marginal. Snabbe-Mats passerade som väntat och Hedström kom från ingenstans med sina nollor i bagaget.

- - - 

Inför nästa års cx-cup kommer jag att skicka två förändringsförslag till cx-gruppen. I båda fallen talar jag i egen sak, men det kvittar. Säkert är det fler som tycker ungefär samma.

a) räkna samtliga poäng i samtliga tävlingar. Alltså, räkna inte bort någon tävling alls i sammandraget. Enklare resultaträkning inför slutomgångarna och man kan starta i finalen medveten om vad man måste prestera för att behålla/klättra i sammandraget. Samtidigt belönar man också de som gör många starter. Otur, sjukdom, haverier och skador hör till sporten och att gå genom en hel säsong utan dem kräver, precis som toppresultat, värdefull tid och energi. Och lite tur.

b) låt poängstegen var större längre ner i resultatlistan. Idag är alla placeringar efter nr 10 värda en poäng styck och som Superklassen ser ut idag tror jag att många hade uppskattat lite större poängsteg, ner mot 20:e - 25:e plats. Det ger mer bränsle åt elden på mittfältet i en sport där 90 % av åkarna inte kör för prispallen i totalen.

I övrigt, otroligt bra jobb av alla arrangörer i år, underbar variation på banorna och en glädjande utveckling i flera klasser. En sammanfattning av den egna insatsen kommer nog under veckan.

lördag 8 december 2012

Årets bästa cross, resultat Superklass

Varning för superlativsparad!

Dagens crosstävling i Vårgårda var i mitt tycke en av årets absolut bästa. Och som ni vet så är man mer positiv när man gjort bra resultat. Alltså var dagens 8:e plats också säsongens bästa insats. Att man för en gångs skull kommer hem med rena kläder och en startklar cykel är ju förstås också bonus.

Idolkort i vackert vinterlandskap. Foto: adamsteen.se

Vädret var underbart; vindstilla, 4-5 minusgrader, strålande sol, torr snö och massor av värme från alla inblandade som vanligt. Startade i långärmad tröja, vinterbyxor, vinterskor och skidhandskar och hade inga problem med kylan alls, helt perfekt temperatur under hela racet.

Knappt 2 bar i Dugasterna passade bra och jag hade fint kantgrepp på det hårdare underlaget. I de mjukare snöpartierna hade man kunnat åka på fälgen, där är det ju bara kraft som gäller och sedan låta hojen röra sig fritt. Över heden hade man inte skottat av reservatskäl och vi fick ett fint avsnitt om ett par hundra meter motsvarande sandkörning. Världsklass!

Var bara nere i backen en gång men kom upp ganska snabbt och som tur var klarade sig hojen bra. Andra hade inte samma tur och Göteborgsklanen hade generellt en sämre dag där man cyklade både över och genom varann, men blod, hjälmkross och hjulsallad som resultat.

Resultat herrar, superklass.

Som ni ser så hade jag häng på Tomas "Muris" Pettersson på slutet men han släppte aldrig in mig på hjul innan spurten. Smart kört.

 I morgon släpper jag loss "dag 2-formen" när vi kör åt andra hållet. Får se vart det tar mig och hur fort.

måndag 3 december 2012

Favoritunderlag...

... är snö inte. I lika syfte att sänka förväntningarna som att komma ut öppet inför en otrogen läsekrets medger jag härmed en begränsad skicklighet i tvåhjulsframfart genom skottbar nederbörd. Min hjärna är programmerad på "halk-mode" så snart jag ser frost och det gäller nu snabbt att koda om inför vad som ser ut att bli en vit avslutning på Cx-cupen till helgen.

Det finns lite material att jobba med under veckan och i analysfasen tar jag bl.a. hjälp av bildbevis från tidigare vinterkrig för att hitta avgörande misstag eller små inställningar som kan rättas till.

Här har vi ett bra exempel från starten i Södra Sandby. Emil Linde cyklar ute till höger i färdriktningen medan Eksjö-Micke löper i mitten. Vänsterflanken upptas av min alternativa forcering.

Bland andra otäcka minnen finner vi Kristianstad för ett par år sedan när hela superklassen hängde i omklädningrummet i väntan på startskottet. Anledningen var en stark kyla som gjorde sig påmind på flera sätt, för min del bl.a. genom frusna växlar och fyra "snöröjningar" med näsan före.

När nu Göteborg sakta med säkert fylls på med snö borde man förstås ge sig ut och möta sin nederbörd. Få den att svänga över på min sida. Tror bestämt att jag ska presentera herrarna Snöflinga och Dugast för varann och se vad som händer.

söndag 2 december 2012

Iscrossen

Satan vad kallt det var i morse. Nio vintergrader i det fuktiga Göteborgsklimatet är inte att leka med och chocken i ansiktet tog en stund att skrika bort. Hade bestämt mig för att inte frysa idag och laddade därför med vinterboots, benvärmare under vinterbyxor, underställ, långärmad flossad tröja och vinterjacka utanpå det. Den senare av yttersta pro-snitt, ett fynd i Sunwebtältet i Gavere. Skidhandskar till detta förstås, samt en tunn mössa och ett par Oakleys mot den låga vintersolen.

Så smått kunde värmen jobbas upp på väg mot Skatås och den sjunde omgången av Introcrossen som samlade en imponerade skara, redo att vurpa ikapp på det stenhårda gräset under den kommande timmen. Efter en uppvärmning som ytterligare sänkte kroppstemperaturen, åkarbrasor, spridda löpningar i valfri riktning samt ett snabbt ombyte i det fria rundade jag av med ett vansinnigt sistaminutenbeslut att byta till tunna racehandskar. Till detta pystes framdäcket till ny rekordlåg nivå i ett desperat försök att få Cubusnapparna att äta isgräs. Resultatet blev 239 genomslag - utan punktering förstås.

Dags därefter för den galna starten med 25 man i första och enda startled. 40 minuter och nånstans kring 8-9 varv på ett hårt, platt underlag och kurvor med tilltagande förrädiska egenskaper. Det frusna gräset bjuder ju på ett fint fäste ända tills det packats samman och polerats till perfektion av otaliga cykeldäck. I takt med en stigande sol skapas så en lika plötsligt som osynlig halka på av gud utvalda ställen.

"den snabbe" aka Vassberg
En bit in på andra varvet satt jag fint på hjul i en gubbgrupp med "Muris", CCL och Albihn. Livet lekte, pulsen var under kontroll och cykeln hade fortfarande spår av frusen belgisk lera på sig. Ser plötsligt att Cross-Karlsson är uppe och springer efter en vurpa och sekunden därefter dök jag hårt i samma högerböj. Alla åkte om, jag fick ont i knät och den belgiska leran lossnade. Skit. Harvade runt och försökte hitta rytmen en stund med det var kört. Försökte åka fort en gång och krockade då med Patrik. Som sedan körde ifrån mig.

Sista varvet gick jag all-in för värmens skull och plockade hem snabbe-Patrik som fejkade kramp och försökte snacka omkull mig istället. Rutinerat.

Frös hem, ställde in vraket i verkstaden och satte på en stor panna kaffe från Koppi.se.
Amen.