Sidor

måndag 30 maj 2011

Tävlingspremiär till fots

I kväll har jag gjort min första start i en löpartävling någonsin. Många har under dagen haft invändningar mot ordvalet och påstått att Blodomloppet inte alls är en tävling utan ett motionslopp som syftar till att stötta blodgivningen i Sverige. I nästa stund ger de mig en nummerlapp att fästa på bröstet och hänvisar mig till startfållan för uppställning bredvid Yannick Tregaro. Därmed läggs den frågan till handlingarna utan vidare diskussion, solklar tävling!

Nästa intressanta vinkel ur ett cykelperspektiv är förstås hur arrangören under parollen "Blodcentraler och idrottsföreningar i samverkan" på ett framgångsrikt sätt lyckas väva ihop blodbyte och konditionsidrott. Det är tveksamt hur konceptet med blodbussar parkerade intill starten på Solleröloppet hade mottagits av den samlade cykelexpertisen.

Sist men inte minst, resultatet. Utan tidigare erfarenheter och utan att veta om knät skulle klara 10 km på asfalt så var taktiken att gå ut i ett måttligt tempo, finna rytmen under första varvet och sedan öka på slutet. Efter ett stabilt 4:20-tempo strax under tröskeln de första sju kilometrarna, så var jag redo att sätta in ökningen i tre steg. Först behöll jag plattempot i slakmotan upp mot vätskekontrollen. Vid åtta kilometer började jag ta ut stegen ordentligt över gräset och i sista backen kom en all-in-attack som sträckte ut en upphunnen grupp vackert över krönet. Sista 400 metrarna målade jag upp en landsvägsspurt i skallen, ökade gradvis och zick-zackade fram tills jag korsade linjen efter 41:55.

Trevligt efterspel också med gratis järntillskott i form av leverpastejsmörgås samt tilldelad T-shirt med en stor bloddroppe på.

söndag 29 maj 2011

Cross säljes

En ovanligt aggressiv flyttstädning har inletts och jag har nu som kortsiktig målsättning att ta över titeln "King of Blocket" från självaste Erik Saeden i MCK. Inga områden skonas. Allt som inte vill flyttas, magasineras och flyttas igen efter sommaren, får ny ägare.

Innerslangarna är helt NYA!

Cykelcrossar mår inte bra av förråd, de vill vara ute och härja. Vill du ta hand om denna skönhet så blir den din för under 800 kr/kg, här finns annonsen

Först hit får skruva på egna pedaler.

Förmiddagens pass; "mek med kaffe i brassestol", fick besök av brorsan.

tisdag 24 maj 2011

Bilder från Sandsjöbacka

Några bilder från gårdagens crosspass genom Sandsjöbacka.

Rutten över knappt 50 km bjöd på allt från asfaltsväg, sladdig grusväg, markväg och stig. Hela tiden varierande, ett par minuter av varje, med tillhörande temposkifte och teknikintensitet. Oftast fullt cykelbart och om man är en bättre tekniker än mig (och det är man) så kan man nog skippa fyra av åtta löpsträckor och bara dundra på över stenarna. Ett försök att göra just det resulterade i vetskapen om att carbonvevar inte alls har samma klang som de i aluminium.


 Passage under E6:an.


 Från asfalt till grus - leendet växer.


Att kunna hålla farten på markvägarna, trots stenar, gropar och pölar än en tjusning med cross.


Koll på däcksbredden. Tufos Cubus 32:or går lika bra på spången som till vänster i leran.


Den här vägen fanns inte på kartan, men det skiter ju crossåkaren i.


Plötsligt, ett parklandskap med grusad stig. Bara att tacka och ösa på!


Låt din cross få smaka på sommaren

Ni vet den där "ja-just-det-känslan" som ofta infinner sig när man plockar fram utrustning som hastigt undanforslats efter senaste användande? Så även denna gång, hojen var inte riktigt komplett men fyra klingbultar utav fem gick också fint och fungerade som en sorts akustisk kadensindikator över 200 watts uttag. 

Utväxlingen, samma som under tävlingssäsongen; 42 fram och 25/12 bak, funkade i terräng. Hittills är det bara Söderköpings cupbana, dagen efter SM i höstas, som visat sig övermäktig 25:an.

- - - - -

Idag har det löpts i trevligt sällskap under benämningen Prorunning, en självutnämnd sektion ur Processing. Som ett komplement till företagets produkter inom wellness, svarar vi med verksamhet gränsande till illness. Fyra entusiastiska/medtvingade/formmörkande medarbetare slöt upp för att ta sig an den oändligt kuperade 7,5 kilometersslingan i Bunketorp öster om Lindome. 

Efter att ha maskerat formen i drygt sex kilometer attackerade favoriten och tillika Göteborgsvarvsdebutanten det övriga fältet och fick genast en lucka. Motionär som man är i grunden så täppte jag mjukt i all välmening men fick själv lucka bakåt och skiftade därför till tävlingstaktik och satte in en attack på attacken. 

Det är i skrivande stund oklart hur detta övergrepp på sällskapsjoggen kommer att inverka på Prorunnings fortsatta program. Antingen blir vi 10 pers nästa gång, eller så får jag springa själv.

måndag 23 maj 2011

Rekordtidig CX-premiär

Har länge funderat på om det går att köra cross från Mölndal till Kungsbacka - genom skogen. I kväll fick jag svaret; det tar 70 minuter och kräver ett par kortare löpningar söder om Oxsjön.

På vägen hem, efter ett varv runt kontoret, så ökade jag tempot en aning på stigavsnitten och fann att crossen faktiskt är riktigt kapabel i skogen. Körde med ca 40 psi fram och bak för att undvika de värsta genomslagen, pump och tubtätningsvätska lämnades hemma, liksom alla verktyg. I fickan endast en mobiltelefon och en flaska vatten. Cubustuberna äter terräng!

En rakare, roligare väg till jobbet.

Nu när årets CX-premiär är avklarad och cykeln fått ny lera utanpå det intorkade lagret från cupavslutningen i Lund den 9:e januari, är det dags att samla intrycken, fatta pennan och producera en cx-text åt en ny uppdragsgivare.

God crosskväll!

söndag 22 maj 2011

Sålt

Söndagar är kontraktsdagar.

Idag har jag sålt bostadsrätten, en vecka efter att köpet av huset blev klart. Förväntningarna på nästa söndag är därmed skyhöga. Vad kan bräcka två kontraktshelger på raken? Första cykelträningen på tre veckor kanske?

Även en kort flytt kräver bärhjälp...

... och för att flytten inte ska bli för enkel och smidig så har vi dealat till oss en spännande mellanperiod om 5-7 veckor av hemlöshet, mitt i upptakten till crossäsongen. Borgar ju för många timmar i sadeln...

Alltså, vi önskar hyra boende för två personer i augusti och september. 
Går bra var som helst i bilden ovan.

onsdag 18 maj 2011

Förvärvat

Ett hus.

Över axeln kastas nu utan inbördes ordning; kalender, semesterplaner, vardagslyx och hyresavier.

Och det känns helt fantastiskt bra.

Onsdag 18:e maj kl 18:57. Takbesiktning.

lördag 14 maj 2011

Pang på!

Den här veckan har varit helt galen - och den är inte slut än. Stora frågor, spännande erbjudanden, och mycket jobb. Och lite tid till träning. Helt i linje med klassisk träningsfilosofi så har de få stackars minuter som avsatts till dylik verksamhet spenderats ovan komfortzonen. Alltså, kort och hårt.

Mer om allt kul som händer utanför cyklingen en annan gång. Låt mig bara konstatera att fredagen den 13:e är synad - duktigt. Nu, fokus på de fyra korta pass som pressats fram ur veckoschemat så långt:

Tisdag morgon: 40 min obruten StU till jobbet i Kungsbacka. Ett djupt andetag till frukost och därefter brysk väckning av benen med 23 km på 11:an. Motvinden hjälpte till att hålla ner kadensen och det blev ett riktigt bra pass när den värsta morgonstelheten hade malts bort.

Tisdag eftermiddag: lång tröskel hem. Tid att passa hemma, kom förstås iväg alldeles för sent från jobbet och fick en bra anledning att stå på ordentligt, en sk. naturlig intervall. Fri växel hem och klockan stannade på 34 min, varav 30 på/över tröskeln.

Torsdag kväll: löpning i Änggårdsbergen. Varierat, både i intensitet och underlag, bra för knät inbillar jag mig. Baksida lår fick dock utstå en minst sagt omild behandling då jag avslutade passet med att "spontana in" 20 utfallssteg, en övning som rätt utförd är tänkt att stärka kroppen. Istället förstås, motsatt effekt och en känsla motsvarande monterade benvärmare i x-small. Effektfullt ändå, att åldras 50 år på lika många sekunder.

Lördag lunch: 40 min backintervaller i Sisjön. Lyckades inledningsvis med konststycket att förvärra stelheten genom att fälla fram cykeln illa över en kant och sträcka till något i ena skinkan. Intervallerna fick därför utföras till största delen i stående position, vilket blev lite halvtradigt när det flackade ut på mitten. Som tur är fanns då tyngre växlar att tillgå och tiderna blev därför hyfsat jämförbara med noteringar från juli -09. Otroligt irrelevant faktiskt.

- - - - -

Återkommande besökare noterar säkert att det är ont om tävlingsreferat i bloggen. Det beror på att jag inte tävlat något i år. Ska kolla om det är någon annan ur MCK senior/veteran som tänkt köra något på vägen eller om alla, liksom jag, satsar helhjärtat på halvbra träning i sommar och topp på cross-SM i november.

Mötte förresten Kongo på cykel häromdagen. Världen är upp och ner...

Årets hittills enda pallplats. Caroline köper glass på torget i Kungsbacka under ett varmt pass i slutet av april.

måndag 9 maj 2011

Mötesplats trafik

Plötsligt en dag i förra veckan, mitt i en högerkurva, så träffades jag av en uppenbarelse. Tankarna sorterade sig under en G2-intervall och när jag kom hem så hade en ny bild målats upp på temat cykel i trafiken. Nedan försöker jag presentera den bilden.

Vilket väsen

Huvudspåret, som är lika självklart som obelyst, är det faktum att trafiken, så som vi upplever den i Sverige, torde vara den största och mest utbredda mötesplatsen för människor - alla kategorier. Och med möte menar jag den tyngsta sorten, interaktion. Ingen annanstans tvingas så många individer med skilda ursprung, religiösa övertygelser, kulturella band, erfarenheter, kunskaper och humör att samspela så ofta. Vid närmare eftertanke är detta en otroligt komplex gryta, fylld till bredden och bestående av alla världens ingredienser, upphettade till kokpunkten av dagens stressade samhällsklimat. Lägg därtill den utveckling som har skett de senaste 20 åren på områden som prestanda, trafiktäthet och attityd och betänk hur många som ännu inte har accepterat de nya förutsättningarna. Som inte vill vara med. Som ser det som en plikt att upprätthålla egen ordning, med stöd av lag förstås. Och så in med tiotusentals taggade utövare av en starkt växande sport i Sverige just nu, förpassade till evigt riskabel träning i denna miljö.

Trafik är ett väsen. Att reducera det till regelstyrd transport tyder på inkompetens och svår verklighetsflykt. Att kontrollera och döma efter lagboken är rätt, men att hävda förklaring därigenom är fel. Det är till och med så illa, vill jag påstå, att liv i praktiken är olika mycket värda beroende på hur de färdas i trafiken. Finn stöd för det i lagen, den som kan.

Alla kan cykla

Ett av de allra största "problemen" är att cykel inte bara är en idrott utan även en av världens mest utbredda transportmedel. Människans oförmåga att uppfatta nyanser i vardagsnära och alldagliga aktiviteter är ju känt då man i viss utsträckning jämför professionell verksamhet med egna, ovidkommande referenser på området. Har man en gång tagit cykeln till jobbet så "vet" man hur man bör eller inte bör träna cykla i trafiken. På samma sätt så tror nog de flesta unga bilförare att de skulle platsa i STCC och majoriteten av befolkningen är övertygade om att de aldrig skulle missbruka makt eller pengar om de fick ett dundertillfälle. Fel, fel och fel.

Ju mer plats idrotten cykel får i media, desto mer breder förståelsen ut sig om att den här transportmodellen faktiskt också är en idrott, en sport. Respekt och förståelse kommer då på köpet, ni som hojat nere på kontinenten märker skillnaden i attityd mot cyklisterna.

Lag, i tid och otid

Ett annat spår som jag nuddat vid tidigare är det här med reglernas tillämplighet i olika situationer, vår selektiva laglydnad. Under ett pass i förra veckan presenterades ett riktigt bra exempel på det här i Särö, söder om Göteborg. En bilist som hann ifatt mig och Johan på 50-sträckan hängde sig på tutan strax bakom oss för att markera sitt missnöje med vår position på vägen. Sekunderna senare kör bilisten om och accelererar stadigt upp mot 60 km/h förbi 30-skylten som vi just passerar. Där pratar vi alltså om ett trafikbrott som kostar körkortet, att väga mot två breddåkande cyklister som stör idealbilden av en fri vägbana. Selektiv laglydnad i kombination med ett civilt ordningsstävjande som man gärna hade velat höra en förklaring till.

Hur gör andra?

Ett par tänkvärda faktum som givetvis passar bra in i det här resonemanget.

- 100 % av alla cyklister är också bilister som kan förstå båda sidor av en situation. Andelen bilister som kan utövar cykelträning på relevant nivå torde understiga en promille. Ur detta perspektiv borde alltså "cyklist/bilisten" kunna leverera ett mer balanserat argument i sakfrågorna än "bilist/bilisten".

- Cykel är en idrott. Idrotter har normalt särskilda ytor avsedda för träning och tävling (jmfr simhallar, bandyplaner och speedwayarenor). Den mest utbredda disciplinen inom cykel, landsväg, har bedrivits på allmän väg sedan 1800-talet. Biltrafik tillkom senare. Alternativ saknas och jämförelse mot ett samhälle där alla idrotter tränar "i trafik" är komisk. Tänk simning i farleden, bandy på hala småvägar och speedway på pittoreska grussträckor i skogen. För att inte tala om korpfotbollsmatch bland pic-nicande småbarnsfamiljer i Slottsskogen en solig söndagseftermiddag i maj.

Tänk om

Tänk om alla cyklister skulle ha en tuta på styret i syfte att markera farligt framförande av motorfordon. Ett riktigt kompressorhorn med 3-fasmatning som halverar farten bara du nuddar vid avtryckaren och avger decibel nog för att penetrera även det tyngsta metallicpansar och de sprödaste av permanentlockar i plyschmössan. Det är nämligen så att bilister inte heller är felfria och ibland skulle behöva en hornstöt för att komma in i matchen. Att tuta är nämligen detsamma som att påvisa rätt. Att lagen endast tillåter sådan signal vid fara är förstås av ringa betydelse.

Avslutningsvis,

två djupt tragiska händelser som sänker dagen. I skuggan av den otäcka olyckan på dagens Giroetapp, där belgienproffset Wouter Weylandt avled i en krasch, dog också en femårig cyklist under en lastbil i Falköping. Det är trots allt där emellan de allra flesta av oss rör sig. Mellan lek och allvar, mellan asfalt och himmel. En smal, livsfarlig och underbar väg.

Stolpe in

Blogga om en sadelstolpe? Jodå, Dedas Superzero Carbon White är faktiskt värd ett par ord. Har äntligen fått den här skönheten på plats som tillåter en ny sadelinställning likt den ursprungliga positionen när cykeln byggdes ihop första gången 2009. Efter 6-7 timmars provkörning i helgen känns det helt rätt. 10 mm bakåt verkar vara det gyllene måttet.

Vid sidan av setbacken så levererar Superzero även en tilltalande estetik för Cervélo R3 2010. Den röda linjen matchar ju hojen på ett nästan oförskämt passande vis och den observante noterar även symmetrin i de svarta fälten på stolpe och ram. Mmmm, symmetri....

Deda Superzero Carbon White 27,2 har 21 mm setback med en stolpe helt i kolfiber. Sadelinfästning i aluminium med läcker titanfinish. Vikt på vågen 198 gram, 175 efter bågfil.


Idag återhämtar jag efter en förmodad pollensmocka. Känner mig helt klubbad i skallen, trött och hängig. Med tanke på att man får använda vindrutetorkarna när man kommer ut på morgonen för att över huvud taget se ut genom det gröna täcket på bilen så är det kanske inte så konstigt att kroppen reagerar på något sätt.

/Fridens

lördag 7 maj 2011

7:e maj 2001

10 år sedan, på dagen.

Platsen är Ramberget på Hisingen i Göteborg. Fotografen heter Mattias Holm, en klasskamrat på Chalmers som blev min vän och senare även min granne under ett år. Nu, 10 år senare är vi faktiskt också kollegor på Processing.

Nu till den tveksamma uppenbarelsen nedan, ett stycke cykelhistoria som jag egentligen inte är helt bekväm med att analysera. Dock finner jag ett visst nöje i nostalgi och förmodligen blir det här inlägget längre än jag hade tänkt.

Året är alltså 2001 och jag vet att det är den 7:e maj eftersom det i min träningskalender från den dagen står: "Fotorunda, Ramberget. Soligt, stilla. 52,3 km, 150 minuter."

Cykeln, en Merida Extreme 900, var såld av Cykelcity till en man på Näset i Göteborg som glömt anmäla sig till Vätternrundan. Startplats ingick vid köp av Merida på den tiden. Oanvänd blev den min för 4 000 kr. Jag sålde den ett år senare för 4 500 kr, men då hade jag lagt ut 500 kr på ett par coola gula Hutchinsondäck från Evalds MTB i Kvänum. Minns att jag samtidigt köpte en state-of-the-art Topeak handpump med inbyggd manometer som jag lånade ut till någon 2003. Det går bra att lämna tillbaka den nu.

Tröjan från proffslaget Ceramica Panaria Gaerne matchade det gul/orangea perfekt och jag minns hur nöjd jag var med den, trots att den kostade en mindre förmögenhet. Några månader senare åkte Axelsson dit för EPO och kastades ut, tillsammans med min nya tröja.

Två stora flaskor för en fotorunda i stan en kylig vårkväll - check.

Stora helsvarta Santini cykelbyxor som etablerade en cykelrand i omedelbar anslutning till knät - check.

Skorna, mina första Sidi, skulle få tjänstgöra i många år och användes fram till för två vintrar sedan som TC-dojjor. Vid det här laget har de antagit ett tillstånd som får fnöske att framstå som saftigt och de självantänder förmodligen vilken sekund som helst. Men hela, det är dem, liksom de andra fyra Sidiparen som trängs i garderoben.

Hjälm, någon billigare Met-modell. Minns att jag suktade efter en Ippogriffo, men de där däcken krossade min budget. Sedan den dagen har jag lärt mig att aldrig, aldrig upprätta en budget för en cykelsäsong. En klubbkamrat i MCK snickrade på en budget för CX-säsongen förra året, men jag hann stoppa honom i tid.

- - - - - -

Nu; helg och två landsvägspass i härligt försommarväder att se fram emot. Har förresten anmält mig till årets första tävling också - Mumien GP den 5:e juni i Göteborg.

onsdag 4 maj 2011

Onsdag i skogen

För första gången på fem år har det i kväll körts MTB. Härligt intensivt och med mina mått riktigt tekniskt. Såg stenar, rötter och vildsvinsgropar överallt. Missade nog ingen av dem men för varje varv på Kungsbackabanan så flöt det ändå lite bättre. Skrapade ihop sammanlagt en timme runt tröskeln utan att vid något enda tillfälle ha åkt fort, fantastiskt.

Gjorde dock ett par försök till att öka lite vilket resulterade i vurpa, trädkrock och kedjebrott, i nämnd ordning. Gött e de!

Kvällens redskap, Henriks Sintesi Fuego. Tack för lånet!

söndag 1 maj 2011

Främling på hjul

Dags att på förekommen anledning ta upp ett ämne där nog de flesta känner igen sig - främling på hjul!

Under en tävling på landsväg är det underförstått att man i mån av plats får lov att utnyttja varandras rulle för att dra fördel. I ett motionslopp deltar man utan inbördes tävlan men strävar mot samma mål. Ofta tolkas ett fysiskt närmande där som en öppning till samarbete. Slutligen, under gemensam träning är rullåkning en självklar ingrediens ur ett socialt perspektiv eller i energibesparande syfte.

Men här slutar, i min mening, de vedertaget godkända anledningarna till att utan föregående anmälan placera sitt ekipage i direkt anslutning till annan cyklist. Hur går tankarna när man kastar sig in på hjul bakom två främmande cyklister som kör i bredd och pratar, utan att fråga, utan att presentera sig och utan att ens uppmärksamma framförvarande på att man lagt sig där? Hur har man resonerat då?

Ju mer jag tänker på det här, desto märkligare framstår beteendet. Låt oss jämföra med andra, liknande situationer för att se hur man skulle reagera då.

1. Du och din kompis är ute och promenerar. Ni går i bredd i hyfsat raskt tempo och kommer ikapp en herre som också är ute och går. Ni passerar honom men upptäcker ganska snart att han, utan ett ljud, har glidit in bakom er och går så nära som möjligt utan att trampa er på hälarna.

2. Du och frugan åker bil inne i stan. Vid ett rött trafikljus öppnas plötsligt bakdörren av en okänd människa som utan vidare dröjsmål tar plats i baksätet utan att säga ett knyst. Färden fortsätter medan fripassageraren gör sig bekväm i ert sällskap.

3. Du är och handlar i mataffären och böjer dig in mot kylen för att plocka till dig en liter filmjölk. När du vänder dig om igen så har en vilt främmande man satt sig med benen i kors i din kundvagn. Han undviker ögonkontakt, andas tungt och har dessutom scannat müslin två gånger!

Vissa cyklister verkar uppfatta en gemensam färdriktning som synonym med sällskap. Vi ska åt samma håll, alltså är det okej om jag lägger mig direkt bakom. Det är den starkes skyldighet att dra och jag behöver inte någon tillåtelse för att träda in i dennes personliga zon och överhöra ett pågående samtal.

Jag kan inte nog understryka att jag inte ser något problem i att dela med sig av både sällskap och lä då någon presenterat sig med namn eller frågat om lov att få ligga bakom en stund. Detta sker titt som tätt på passen runt Göteborg där det fullkomligt kryllar av cyklister på vägarna nu. Om man inte finner det lämpligt så respekteras säkert ett "nej" också, utan vidare förklaring.

Håll med om att dessa tysta, hemliga skuggor är otäcka. Inte ska man väl behöva säga till folk att hålla lite avstånd? Eller varför inte bara klämma fram; "Hej, jag heter Anders och ska köra Säröbanan t&r. Får jag ligga bakom er här i medvinden en stund?"

Nästa gång min framfart attraherar anonyma individer till ett inbillat motionslopp så tänker jag ta ut en startavgift.