I kväll har jag gjort min första start i en löpartävling någonsin. Många har under dagen haft invändningar mot ordvalet och påstått att Blodomloppet inte alls är en tävling utan ett motionslopp som syftar till att stötta blodgivningen i Sverige. I nästa stund ger de mig en nummerlapp att fästa på bröstet och hänvisar mig till startfållan för uppställning bredvid Yannick Tregaro. Därmed läggs den frågan till handlingarna utan vidare diskussion, solklar tävling!
Nästa intressanta vinkel ur ett cykelperspektiv är förstås hur arrangören under parollen "Blodcentraler och idrottsföreningar i samverkan" på ett framgångsrikt sätt lyckas väva ihop blodbyte och konditionsidrott. Det är tveksamt hur konceptet med blodbussar parkerade intill starten på Solleröloppet hade mottagits av den samlade cykelexpertisen.
Sist men inte minst, resultatet. Utan tidigare erfarenheter och utan att veta om knät skulle klara 10 km på asfalt så var taktiken att gå ut i ett måttligt tempo, finna rytmen under första varvet och sedan öka på slutet. Efter ett stabilt 4:20-tempo strax under tröskeln de första sju kilometrarna, så var jag redo att sätta in ökningen i tre steg. Först behöll jag plattempot i slakmotan upp mot vätskekontrollen. Vid åtta kilometer började jag ta ut stegen ordentligt över gräset och i sista backen kom en all-in-attack som sträckte ut en upphunnen grupp vackert över krönet. Sista 400 metrarna målade jag upp en landsvägsspurt i skallen, ökade gradvis och zick-zackade fram tills jag korsade linjen efter 41:55.
Trevligt efterspel också med gratis järntillskott i form av leverpastejsmörgås samt tilldelad T-shirt med en stor bloddroppe på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar