Sidor

torsdag 24 september 2015

Så här ligger det till...

Vissa saker i livet rubbas aldrig. Liksom tunga värderingar, viktiga instanser och förkärlek till italienska växeltillverkare. Annat förtunnas eller ändrar betydelse med åren. Tag som exempel begreppet "form" som går från att vara ett önskat tillstånd till en beklaglig fysisk aspekt.

Därefter har vi det som måste flyttas, ändras eller justeras. Där stoppar vi in vår familj just nu. Den ska flyttas i december, från Mölndal tillbaks till Lidköping. För detta ändamål byggs ett nytt hus samtidigt som vårt nuvarande avyttras. Som bonus ovanpå detta ska vår son få ett syskon, precis samtidigt som flyttlasset går.

Att få bygga ett nytt hem till oss själva och ordna med allt praktiskt kring flytten upptar nästan all min lediga energi. Samtidigt som det är tråkigt att ställa in en hel crossäsong så är det också både nyttigt och skönt att få känna hur bra ens naturliga prioriteringsordning fungerar. Cykling, som den enorma egotripp det varit under 15 år, står sig plötsligt slätt mot att få skapa en trygg framtid för familjen.

Sista racerpasset på Göteborgsk mark avslutades med en grusskarv runt Tulebosjön.

Cyklingen kommer att finnas i mitt liv för all framtid och istället för att vara bitter över saknade timmar i loggboken, njuter jag av trygghet i att cyklingen finns där när jag behöver den igen. Som en gammal vän som rånar en på plånboken varje år men ändå blir förlåten.

Om ni vill så ses vi vid Slottsskogsvallen på lördag, där jag hänger i CX Swedens tält under Cx-cupens premiärhelg. Kom förbi och prata lite cross, så blir jag glad.

/Björn

tisdag 26 maj 2015

The Revolution continues.

Reklam, historisk återblick och njutning i en och samma film.

Antingen så känner du något, eller så gör du inte det. Om du tillhör den senare skaran, var inte ledsen. Du är del i en växande majoritet på väg bort från europabaserad cykeltradition där en italiensk cykel var ett monument, ett väsen inom sporten. Kanske hittar du tillbaks en dag.



Upptäck nya REV11+ Campagnolo växelgrupper:

- Super Record - http://bit.ly/SuperRecord
- Record - http://bit.ly/record-road
- Chorus - http://bit.ly/chorus-road

söndag 3 maj 2015

Dalsland XC på CX - från DNF till MTB

Ålder är inte bara ett värde. Det kan också vara ett mått på erfarenhet, en tillgång i de allra flesta situationer. Gammal är äldst, vis, klok och så vidare. Men faktum är att gammal också är korkad, konservativ och obenägen att ta risker. Ponera att det senare är sant, finns det då en risk att man går miste om en massa äventyr?

På senare cykelår, allt eftersom nummerlapparna blir färre och motiven allt vagare tror jag mig förnimma att ett välkänt motionskoncept smyger sig på. Motion är ju ett brett begrepp, men här åsyftar jag cykelmotion, i relation till cykeltävling och därför kan vi sätta likhetstecken med att ”säkerställa resultat” även känt som ”att gå i mål” eller ”fullfölja”. Det är alltså inte placeringen i sig som är det primära målet, med risken att inte få något resultat alls, utan just att noteras i listan, sätta bock och plutta för.

Kanske var det med denna insikt om att åldern och erfarenheten faktiskt ibland står i vägen för nya upptäckter, äventyr och kostnader som jag kom till start med redan trasiga grejer? Varför inte hysta in en näve grus i maskineriet redan från start och se vad det kan ge? En portion optimism, en svag vårsol och ett resolut förträngande av sannolikhetsläran, så var det dags för Dalsland XC, på cykelcross.

Lördag förmiddag. Platsen är Bengtsfors i Dalsland, ett till delar laglöst land om jag får citera en säker källa inom lokalt rättsväsende. Ett muntert sällskap om tre personer med sammanlagd ålder överstigande 115 år välter ur bilen på den allmänna asfaltsytan bakom automatstationen där vi just avlönat en individ i reflexväst, vilket påminner mig om att det förmodligen är det bästa sättet att bli rik på kort tid. Vem tvekar att räcka över sedlar till en man i väst beväpnad med ett kort budskap och tydlig stämma; "40!"

Det populära mountainbikeloppet med start och mål i den dalsländska metropolen benämns ”tävlingsmotionslopp” av arrangören själv. Nummerlapp och resultatlista, full gas från start på torget och ut på 60 km fina grus- och skogsvägar för att 2-3 timmar senare avsluta på samma plats. Tre välbemannade depåer och en härlig stämning runt och längs varvet – en arrangörsmässig fullträff, bra gjort! En gemytlig stämning mötte oss vid startfållan på torget och den charmiga småskaligheten höll på att rinna över när jag på enklaste vis tog tre steg in i skoaffären och lånade en sax för att klippa av buntbanden till nummerlapparna. Det här med lapp på styret är ju lite ovant för oss cykelcrossåkare, men för övriga 700 deltagare som för dagen sportade sin MTB var det förstås inga konstigheter. En avbitare finns väl som standard i verktygkittet, bland stäminstrument till gaffeln, svets och kofot. Det är roligt att raljera kring sådant man inte begriper, fast jag har faktiskt varit ägare till en MTB en gång för 7-8 år sedan. Och kört Långa Billingen, jodå så att.

Tvenne crossåkare ur Göteborgs Cykelklubb rullar ut i lagtävlingen, mot nya nederlag. Mattias valde en mer taktisk haveriplats och punkterade med geografisk precision 75 meter innan målgång. 
Jättemånga bilder finns här.

Ingen MTB idag alltså utan cykelcross för hela slanten i syfte att ha roligt och bevisa hur fint den kan ta sig fram nästan överallt. Det vettiga hade förstås varit att starta med fullt fungerande och driftsäkra komponenter eftersom vi skulle halvvägs till Norge och tillbaks och avstått från chansartade lösningar såsom spruckna carbonfälgar och skadat tubdäck. Men, så handlade det kanske aldrig om att ”motionera” i tidigare utvecklad mening utan så här i efterhand måste detta kritiserade beslut ha handlat om något annat. En jakt på äventyr eller ungdomlig naivitet, en protest mot åldern och dess medföljande spärrar?

Planen var enkel och målsättningen uttalad;
Om vi går i mål så är det en seger. När något går sönder, kör så länge det går och gnäll därefter icke utan gå i frid i dikeskanten tillbaks till Bengtsfors. 

Nog filosoferat, nu till eländet. 18 kilometer in i loppet ligger vi vackert på rad, som uppträdda på ett snöre uppför en stig i skogen. Jag har precis gjort mig lustig med den onödiga telefonfrasen ”var god dröj, du behåller din plats i kön” när gensvaret från högre makter tar sig uttryck i ett tydligt ”pfff-pfff-pfff-donk”, ljudet av ett tubdäck som snabbt tappar luft och därefter tar rot. Däcket hade spruckit eller skurits upp i sidan där den tidigare skadan fanns och vidare överläggningar eller lagningsförsök skulle vara slöseri med tid. Nu gällde det bara att köra vidare och den spruckna carbonfälgen och tålamodet skulle sättas på prov, hur länge kommer de att hålla? Ut till närmsta väg, eller kanske 40 km till mål?

Felsökning. Här kan vi applicera den gamla tumregeln, d.v.s. där tummen går in har luften gått ur.

Den kommande timmen bjöd på hög puls, låg fart och gott om tips från andra åkare. Jag fick bland annat information om att jag hade punktering, att däcket nog inte skulle laga sig självt och att jag låg i vägen. Det sistnämnda löste jag med en farthöjning uppför en backe varpå gott om utrymme öppnades bakom mig, antagligen till bakomvarandes förtjusning då.

På grusvägen gick det hyfsat att köra och en kort asfaltssträcka kändes som en dröm. Stigarna var värre och förutom fälgen så tog ryggen rejält med stryk. Jag var aldrig orolig för att tubdäcket skulle lossna eftersom mina limningar tar en vecka, utan det var terrängens beskaffenhet och bakhjulets status som skulle avgöra hur länge det här äventyret skulle pågå. Aldrig anade jag då hur detta skulle sluta.

Efter drygt 36 km, alltså knappt två mil med platt däck, kände jag hur bakhjulet började sladda ganska illa. Jag tittade ner och såg att större delen av gaffelutrymmet utnyttjades och däcket hade polerat av all svart färg på bromsskorna som nu blänkte vackert i silver under majsolen. Jag började också få svårt att följa Mattias hjul samtidigt som horder av fyndiga norrmän passerade. Vid 38 kilometer, strax efter en skarp högerkurva uppe på ett gruskrön sprack fälgen runt halva radien och vek sig på tvären. Hjulet fick inte längre plats i cykeln och ekipaget kom till ett definitivt stopp. 20 kilometer kvarstod och jag räckte över min vattenflaska till Mattias som önskade lycka till med sopsorteringen och välförtjänst störtade vidare mot triumfen i Bengtsfors.

Här kan man tro att loppet är kört. Så fel jag hade.

Ett mer definitivt slut är svårt att föreställa sig, åtminstone med hälsan i behåll. Förutom mindre estetiska skador på cykeln så var bakhjul och däck skrot, förvisso avskrivet sedan länge och uträknat på förhand. Efter en kort promenad anslöt jag till supporterklacken i Dåverud, ett glatt gäng grupperade på ett grusvägskrön och försedda med fyrhjuling, stolar, kaffe och hembakt. Snart hade jag serverats i båda händerna och satt bekvämt tillbakalutad i dikeskanten betraktandes tävlingen. Vi pratade om cykeln, om vem som låg i täten, om vädret och allt annat. Det var väl först efter tio minuter som frågan om min fortsatta tillvaro väcktes i sällskapet, något som jag inte ägnat en tanke åt där jag njöt i mig kaffet och den närodlade äpplekakan. Nog för att jag trivdes där men när en man i gänget plötsligt nämner en cykel som han har stående hemma i boden så väcks en nyfikenhet. Vart ska detta leda?

Ett par minuter senare. Vi är på väg, jag och Göran, ut i skogen till vägs ände på hans fyrhjuling. Jag har, förutom mig själv, även med mig min pump eftersom däcken på hans cykel enligt uppgift nog var helt tomma vid det här laget. En snabb skattning av min välgörares längd hade gett mig hopp om att hans hoj kunde innebära en möjlighet att trampa tillbaka till målområdet längs närmaste asfaltsväg. Väl framme vid gården presenterades cykeln ur en liten sidobyggnad. Det var en Scott med snabbkoppling på sadelstolpen och plasthattar på ventilerna. Den såg helt ny ut och jag fylldes av insikten att min DNF i Dalsland XC just upphävts.

Det här med rakt styre är ju onödigt, hann jag precis tänka innan jag svängde av asfaltsvägen på sistaväxeln och nästa stigparti tog vid. Under de här lite småstökiga partierna gällde det att hålla hårt i det breda styret och tungan innanför käftarna. En liten knapp till vänster på styret såg intressant ut och som genom ett under blev gången lite mjukare över rötterna. Detta räckte dock inte för att eliminera det fasansfulla läget med SPD-klossar metalliskt smattrande mot de hårda ståltramporna vars taggar förgäves sökte fäste i carbonsulorna på mina dyra italienska Sidiskor. Att för första gången i modern tid forcera terräng med en MTB vid tröskelpuls utan att sitta fast i pedalerna var en skräckupplevelse som endast övertrumfades av den lätt euforiska känslan att vara på väg mot mål.

Göran hade med närmast obeskrivlig generositet erbjudit mig, en utomsocknes främling, att låna hans nästan nya MTB och fortsätta tävlingen om jag ville. Ett sådant erbjudande kan man ju inte tacka nej till och det här med att Dalsland har sina egna lagar hade verkligen visat sig från bästa sidan. I pant på okänd ort lämnades en Ridley X-night med ett och ett halvt hjul samt en urdrucken termosmugg med rester av delikat kokkaffe. Tungan löpte över den nedre tandraden. Jodå, där satt allt en liten bit äpple kvar också. Leendet tilltog men sköljdes snabbt undan när naturen plötsligt lutade nedåt och ekipaget studsade iväg utför under mig. Hydrauliska bromar och lösa fötter – skräck!

Halva bananer vinkade på höger flank. Muggar med sportdryck stod uppställda med onödig precision. En slank ner, jag hade ju inget annat att dricka. Forceringen återupptogs. Kunde det vara en mil kvar ungefär? Marken lutade mot. Någon hejade. Någon annan tyckte att jag hade onödigt bråttom. Nummerlappen låg hopvikt i fickan och pulsen tangerade den under punkaperioden. Min cykel ligger skrotad i skogen och här kommer crossåkaren halvkontrollerat sladdande med kritiskt låg utbildningsnivå på en lånad MTB, tack vare publiken. Vilken solskenshistoria, vilket äventyr. För ett ögonblick inbillade jag mig att detta var det bästa som kunnat hända, kanske ville jag att det skulle hända, hur kan man annars förklara det irrationella beslutet att starta med odds sämre än de för återinförandet av reguljärtrafik på DVVJ. Eller för att hojen nedan blir nästa trendsättare. 

Just kombinationen ramhandtag, trumbroms, XT-vev och styrrörsmonterade flaskställ ger ju hjältestatus, utöver det faktum att den trampats runt varvet.

Cykeln här väger lika mycket som sadeln på bilden ovanför och Recordreglagen är ju så snygga att man nästan smäller av. Och kolla in de sköna, svepande linjerna i bakhjulet!

Någon hojtar från sidan av spåret att det inte är långt kvar. Snart mynnar skogsvägen ut på grusrakan invid sjön söder om Bengtsfors, känd från starten ett par timmar tidigare. Jag trycker högerreglaget i botten, flyttar händerna intill stammen och vevar på med det som finns kvar i benen, och det är ganska mycket. Susar upp mot torget och korsar linjen med nummerlappen fladdrande mellan tänderna. Skoaffären är fortfarande öppen, folk trängs och plaketter byter händer. 

Fälgen passade först inte alls i takskenan...

Resten är en administrativ sak. Rätt cykel till rätt ägare. En pratstund med kaffekokerskan bortom skogen, en lättare plastisk deformation av hjulet för att få ner det i skenan på takstället. Och så adressen till Göran som vi tyvärr inte träffade igen. Men välgärningen kommer förstås att belönas, ett paket går iväg med Posten i morgon. Till Dalsland, landet med de vänligaste människorna och de bästa lagarna.

fredag 10 april 2015

Reflektioner efter Mallorca

Från fysisk till psykisk utmaning. Från bergen på Mallorca till inskolning i Mölndal. Från problem med att äta tillräckligt till problem med att äta alls. Ur askan, i elden.

Som en vän helt riktigt påpekade för en tid sedan, så är det under våra ensamma stunder som vi kan bearbeta och tänka igenom vad vi upplevt. Att ostört kunna tumla runt bland minnen och upplevelser för att förstå vad de innebär för oss, vart de för oss. Vad de egentligen innebär och vilket värde de har. Kanske är det inte värt så mycket när allt kommer omkring. Kanske är det livsviktigt. För mig som är så usel på att leva i nuet blir detta ett viktigt moment, där jag befäster och erkänner vad jag varit med om, checkar av, njuter en stund, kanske firar. Därefter laddar jag om och går vidare.

Reflektioner och tankar kring en föräldraledighet som nu nalkas sitt slut tänker jag bespara er, eftersom detta är en cykelrelaterad blogg. Men tankarna efter Mallorcavistelsen slipper ni inte undan och som vanligt kommer här en rapport men denna gång ur ett mer filosofiskt perspektiv. (Den som vill se kartor och siffror klickar här.)

Förvandlingen
Mallorca är en plats under förvandling och då är det inte utbyggda motorvägar, upprivna järnvägar eller nya hotellkomplex jag åsyftar. Nä, ön ändras också inom en själv. Från att ha varit en ny, spännande och exotisk plats 2007 till att kännas som en trygg, självklar och bekväm vistelseort 2015. Från borta till hemma, långsamt och gradvis förstås, men ändå blir det väldigt tydligt så här i efterhand hur enkelt allt är. I år hade jag inte ens packat kartan, men sprang upp och hämtade den i sista sekund. När den spanske taxiföraren frågade vart jag ville åka fick jag fundera en stund på vad hotellet heter där vi bott flera gånger nu. Kontantuttaget i Euro räckte exakt för vistelsetiden och tiden från touchdown till trampdown var rekordlåga 1h 40 min. Allt går på rutin och jag är nästan oroväckande avslappnad kring alltihop. Jag har till och med slutat ta med reservdelar eftersom inget havererat de senaste fem åren. Fördelen är att stort fokus kan läggas på kärnvärden - träning och njutning. Allt annat bara händer.

Jag funderar också på hur den kommande förvandlingen ser ut, för om jag känner mig själv rätt så kommer den kurvan inte att plana ut. Begrepp som "helafamiljenläger", "ställa en cykel i Palma" och "höstresa" snurrar sedan en tid i skallen. Alternativet att bryta och ta en paus ligger lika nära. Bara kurvan har en vinkel.

Vart är vi på väg? Marcus, Rasmus, Christer och Danne ser ut att fundera.


Utmaningen
Som en naturlig konsekvens av ovan ältade förvandling förändras också utmaningens skepnad. Men för att förstå den måste vi först se till det varierande syftet med träningsresan och förstå att det för åtta år sedan var en viktig del i en viktig tävlingssäsong i ett viktigt cykelliv. Idag är resan en önskvärd del i en balans som är viktig på riktigt. Att åka fort, långt och länge är idag härligt men egentligen fullständigt irrelevant för att eventuellt kunna gasa på crossfälten om ett halvår. Istället är det den totala avkopplingen, från vardag från stress och från normala rutiner som utgör värdet. Att få hänge sig åt en enkel, fysiskt orienterad tillvaro med tre stora tårtbitar - mat, sömn och cykel. Man cyklar så att man blir hungrig, äter så att man blir trött och sover så att man vill cykla. Inget annat.

Men inom mig finns också mer konkreta krav, skapade av påhittade måsten. Sådant man tar till för att utmana sig själv eller motivera investeringar. (I motsats till att leva i nuet är jag expert på att skapa motiv, särskilt om det kan resultera i en affär eller transaktion av något slag.) En utmaning för 2015 blev att köra en ny, hittills oprövad väg varje dag, och visst, sju nya vägavsnitt fann vi, utan att köra tvärs över hela ön. Förutom i ett fall där vi gjorde precis så. Det kostade ett däck, tre slangar, två frusna vänner samt en nervös hemfärd på 80 km med en slang som såg dagsljus. "Skillnaden mellan en kris och ett äventyr är hur du väljer att hantera den." Utmanat - check. Utmanad - också check.

Den mytomspunna dalen bland bergen, landet av lycka där folk blir gamla som yoghurt. 
Johan kommer precis därifrån.

Kostnaden
Utgift eller kostnad, ni minns skillnaden. När du tankar bilen är det en utgift. När du kör upp soppan kommer kostnaden. Om du spiller diesel på marken är det både och. Att hosta upp tusenlappar till flyg och hotell är klara utgifter, som dessutom blivit dyrare år för år, men när kommer egentligen kostnaden för kalaset och hur stor blir den. Är det möjligt att den blir mindre än utgiften? Om värde tillförs under aktiviteten, så ja, kanske. En spännande hypotes skulle vara att det inte kostar något alls, ungefär som att i dagsläget bo i villa i en storstad där värdet förändras i en takt som överstiger de löpande utgifterna. Det skulle i cykelfallet förutsätta att man låter överföra det monetära värdet till något annat som bara jag eller möjligen min familj kan växla in. Glad pappa, glad familj? Glad påsk! Nästa gång får alla åka med.

Gamlingen
Att bara hålla på utan att veta varför man håller på. Att bara göra för att man alltid har gjort. Att inte ha mod att bryta, förändra och forma om. Att inte se utan bara synas. Kanske är man redan där, en halvtrött kropp, ivrigt uppklädd i ny kostym med uppgraderade, osynliga detaljer i åkdonet. Är det så illa redan? Gör det något? Antingen så har man licens och kan titulera sig tävlingscyklist eller så har man ingen licens och då kan man välja och vraka bland en rad titlar. Alla utom "motionär" för det verkar man inte kunna bli om man en gång haft licens. Det är inte längre syftet som styr benämningen, utan något man själv väljer. Den rätten har man förtjänat, om man frågar runt.

En morgon när vi rullade ut från hotellet vid promenaden längs Platja de Palma fångade jag intrycket av en äldre man som slagit sig ner vid ett kafébord. Klockan var strax efter 10 och klunga efter klunga taxade ut från hotellstråket som för att ansluta till öns nät av flygvägar. Men inte denne man. Han hade av allt att döma cyklat färdigt, om inte för hela dagen så kanske för en stund. Hans dyra cykel stod resolut parkerad i en angränsande trädrabatt, det frodiga skägget stod som en strut mot den låga solen och plånboken var myndigt placerad på framför honom på bordet. Ungefär som man lägger in kortet i baren. Hjälmen syntes inte till, inte heller något sällskap. Kanske väntade han på någon. Kanske var detta hans njutning. Två kilometer cykling, två stora öl och två ben upplagda på stolen framför.

Vad kallar han sig själv? Hur många gånger har han taxat ut, njutit av bergen, resan och utmaningarna? Är det hit förvandlingen leder till sist? Den som lever och reser får se.

Undertecknad, med benen hellre i pedalerna än på bordet.

lördag 14 mars 2015

Välkommen till familjen!

Så har äntligen den sista pusselbiten fallit på plats. Cykelfamiljen har begåvats med det enda som ärligt sagt saknades - en äkta italiensk stålracer. Den införskaffades sent i somras men har först nu fått se dagsljus och försiktigt rullats runt kvarteret på en tunn bädd av vintergrus.

Ramen är en Colnago Master Olympic Decor, årsmodell 1993. Den är utrustad med en 8-delad Campagnolo Athenagrupp med Record Ergopowerreglage, också från 1993. Cykeln är nära nyskick och bär få spår av användning. Jag har bytt ut ett par felmatchade detaljer och återställt den riktiga, färgglada 90-talskänslan och därtill lagt 15 timmar på puts.

Så jäkla fräck den är! Jag ler fortfarande varje gång jag ser cykeln, och det är ganska ofta eftersom den står i vardagsrummet...

Jag har knappt provkört men ändå har den redan en plats i mitt hjärta, troligtvis för all framtid. En hoj att bli gammal med, något att putsa, vårda och kanske, kanske uppgradera försiktigt när andan faller på. Ett däckskifte blir nog aktuellt då de tyska ostarna inte känns helt rätt.





Fler bilder och en testrapport utlovas efter premiärturen som kommer att ske i förd en äkta Mapei GB-tröja från 1995. Om jag kommer i den...

onsdag 11 februari 2015

Cyklare eller cyklist - en rookiespaning.

Vad är detta nu? En snubbe som tror sig sitta på facit i en allemanssport? En gök som galer om rätt och fel, värderar och dömer, agerar stilpolis och domderar?

Ja, våren närmar sig och ordet är ju fritt. Någon gång ibland är det lockande att skriva ned det som diskuteras inom kretsarna, det som man egentligen är lite reserverad kring för utomstående, rent av rädd för att dela med risk för att bli dömd som en självutnämnd kommissarie. Med viss rätt. Samtidigt ligger läsvärdet i det konkreta, inte i att tassa runt ämnet och insinuera.

Det finns fler landsvägscyklare på vägarna nu än på flera decennier och den positiva trenden verkar hålla i sig. Som alltid när en växande kultur möter etablissemanget så uppstår lätt friktion samt kamp för tillhörighet och bekräftelse. Alla har väl hört rövarhistorier om nybörjare som blir avställda på första klubbträningen, nonchalerade på grund av felaktig klädsel och inte hejade på eftersom knäna står rätt ut. Alla historier är sanna. Välkommen till en idrott med gamla anor, konservativa drag och i viss mån bakåtsträvande attityd. Förtjäna din status, lid dig till framgång och erkännande. Försök inte fuska, du blir synad och dömd snabbare är du kan säga ”ventilhatt”. Att själv titulera sig cyklist är omöjligt innan en annan cyklist gjort det.

Jag började som en landsvägscyklare 1996, året innan min första Vätternrunda. Enligt egen mening blev jag cyklist först runt 2006 då jag provat benen i seniorklassen på landsväg. Det tog mig tio år, de flesta helt utan guidning eller styrning, att på egen hand komma fram till varför det finns en massa ”regler” inom stilsporten cykel.

Jag har cyklat Vätternrundan iförd löparskor, farsans skidglasögon, träningsdress från volleybollklubben, hjälm med egna klistermärken på, med ben lurvigare än vargens, på för stor cykel, på för lång tid, med enbart Snickers i fickorna, med byxorna fulla av vaselin och kanske värst av allt – på en cykel lånad dagarna innan starten.

Vättern 1997. Läs den självkritiska analysen här.
I åratal har jag dessutom tränat iförd proffskläder, långärmade underställ ytterst, sandalcykelskor(!), suttit alldeles för högt, trampat alldeles för löst, druckit för lite, ätit för mycket och sist men inte minst, orienterat min omgivning om bedrifterna med snittfarten i fokus.

Sedan kom facit, på startlinjen. En vacker men iskall verklighet. Cyklister som såg frusna och ointresserade ut. Fokus på prestation före utrustning, placering före fart, timmar före mil. Vilken chock! Fram med hyveln, ned med sadeln, öppna plånboken, böj armarna och bit ihop, på riktigt. En tisdagskväll innebar inte längre en bekväm 5-milare utan tre timmar fartträning bakom motorcykel genom halva Skaraborg med en halvgalen Fåglumlike vid gasreglaget.

Fördelen med den långa och i efterhand smärtsamt pinsamma uppenbarelsen från de tidiga åren är förstås förståelse, från grunden. Att utvecklas från cyklare mot cyklist genom tid och träning, inte genom att köpa sig utseende och utrustning. Det är inte förrän du förstår varför det är fel som du ser felet. Nästan alla ”knepiga regler” inom cykel har sin grund i en praktisk orsak, formad av ett sekel av idrottsutövande.

Så, mot bakgrund av detta hävdar jag en begränsad rätt att uttrycka personliga åsikter och låta dem gälla i en större mening avseende landsvägscykling. Men som alltid, smak och tycke är olika och cykel är en sport för alla som vill och kan. Mitt råd till cyklare som vill bli cyklist; framskrid med försiktighet och respekt för tradition och ”regler”. Studera, följ och låt det ta tid. Låt din stass och din utrustning växa i fas med dina färdigheter och kunskaper. Du har redan slagit in på rätt väg och har min fulla beundran för ditt mod. Det är ingen lätt resa du har framför dig, så om du vill ta med några av följande tips på vägen:

På cykeln
Ibland får jag frågan hur man ser skillnad på en van cyklist och på en person som cyklar. Särskilt idag när man kan köpa sig till en snabb look för en rimlig peng och ge sig ut kittad som ett proffs, redo att möta njutningen i alla velocipediska former. Jag tror att det är svårt att lura ett tränat öga och ofta kan det vara avgjort innan du sett både kläder och cykel. Nästan allt handlar om hur kroppen rör sig och är positionerad på cykeln.

En van cyklist har böjda armar och låter mage och rygg bära överkroppen. Många, inklusive undertecknad, är väldigt stela i början och cyklar med uppdragna axlar, raka armar och lätt svank. Och sedan gnäller man på cykelhandskarna och köper ett par med ännu fetare gelinlägg. Tro fasen det, när hela överkroppen står på ett par stöttor som inte absorberar några vibrationer från vägen. Varenda brunnslockskant går rätt upp i nacken, rakt genom vantar och gel. Tom Boonen raderade förresten effektivt de flesta säljargumenten för gel-inlägg när han vann Paris-Roubaix utan handskar. Men så jobbar han inte heller vid ett tangentbord.

Med lätt böj på armarna, lämpligen i anslutning till armbågarna, får man en lägre, mer aerodynamisk position, en bättre stötupptagning och fjädring mot underlaget men framför allt en avslappnad sittposition. Axlar sjunker, nackspänningen släpper. Om du kan lyfta händerna från styret och överkroppen behåller sin vinkel relativt cykeln, då har du bålstyrkan som krävs.

Trampfrekvens och driv är andra vanefaktorer. Visst kan kadens variera från supertungt till superlätt beroende på vad som ska tränas, men cyklisten har alltid kontroll över rörelsen och behöver inte röra övriga kroppen i onödan. Att studsa i sadeln är fel. Att kana fram och tillbaka i sidled på sadeln är onödigt, sänk stolpen. Att låta knän flyta kraftigt i sidled under den vertikala rörelsen är ineffektivt. Sitt vackert - sitt still.

På kroppen
En cyklist har inte för lite kläder på sig. Att smätta runt barbent och/eller kortärmat så fort solen visar sig i april är vanskligt om man vill åberopa rutin. Det finns vårkyla och sommarvärme. Skillnaden på termometern kan vara liten eller ingen, men 16 grader i april är inte det samma som 16 grader i juli. Personligen är jag frusen om armarna och kör ofta med värmare upp till 20 grader. Proffsen bär ofta benvärmare när de inte tävlar, även sommartid.

En cyklist har inte heller för mycket kläder på sig. Är det lite kyligt, ta med en väst eller värmare istället för att svepa in dig i en bylsig vindjacka som fladdrar. Särskilt under vår och höst varierar temperaturen under längre pass, kanske upp till 15 grader, och då gäller det att kunna anpassa efter gång och få plats med det som inte används i fickorna. All värme kommer inifrån och intensiteten är ju direkt förknippad med värmeproduktionen. Ska du köra lugnt, ta på mer.

En cyklist bär inte trasiga kläder. Släng vurpade, utslitna och urtvättade plagg. Bär snygga, passande och nytvättade kläder och vårda stilarvet.

En cyklist tar av sig förstärkningsplagg nedifrån och upp. Först åker skoskydd, därefter benvärmare. Sedan försvinner västen och armvärmarna. Att veva runt i kortärmat och benvärmare med skoskydd gör sig icke. Ännu värre är vinterskoskydd utan benvärmare, huvva! Eller ett långärmat underställ som tittar fram under den korta cykeltröjan. Logiken ”nedifrån och upp” är enkel. Du blir varm i det som rör sig, vinden kyler resten.

Vid cykeln
Uppträdande och rörelsemönster vid sidan av cykeln är tydliga indikatorer på vilken nivå av vana man besitter. Momentet att förflytta sig och sin cykel medelst gång är inte svårt men kan likväl levereras med mer eller mindre vedertagna metoder.

Först bör man noga överväga att över huvud taget lämna sadeln. Att gå runt med cykelskor är varken vackert eller praktisk, varför man sällan ser cyklister promenera med cykeln. De rullar så långt det går och sedan lite till. Att sparka sig fram sittande i sadeln med en fot i marken är inte snyggt, och än värre är det att gå gränslandes cykeln med ett ben på varje sida. Om du inte redan fått olja på högervaden så får du det nu.

Träna på att hålla balansen i mycket låg fart med fötterna fast i pedalerna. Att kunna balansera ett par sekunder stillastående är också mycket användningsbart, t.ex. vid ett rödljus. Dessutom kommer du iväg snabbt och sinkar inte bakomvarande eller vinglar i sidled mitt i gruppen letande efter pedalen. Ett tips är att försöka hitta ett litet motlut (kan räcka med spåret där bildäcken går) att placera framhjulet i så att du får ett mottryck i pedalen. Att resa sig ur sadeln kan hjälpa. Rör inte bromsarna.

När du måste lämna sadeln och ta med cykeln, gå obehindrat på vänster sida i höjd med bakhjulet. Då slipper du få pedalen på smalbenet och oljefläckar på benen. Putta cykeln framför dig genom att hålla i sadeln. Cykeln svänger vackert åt det håll du lutar den.

En annan skvallersignal är parkering. Cyklister ställer cykeln så att den inte kan glida iväg och välta. De flesta har lärt sig det den tråkiga vägen.

Mot en vägg; placera cykeln med två beröringspunkter, styre och sadel eller styre och bakhjul. Att luta cykeln med enbart sadel, t.ex. mot en varmgalvad lyktstolpe i Port de Sollér kan resultera i att din tre dagar gamla lönetjuv erhåller en hjärtkrossande repa på 15 cm i överröret som omintetgör hela den upparbetade glädje det innebär att släpa sig över Sa Calobra och Puig Major (som ett exempel på ett tråkigt sätt att lära sig).

Om vägg eller motsvarande saknas; försök hitta en pelare, stor sten eller trött hund att luta sidan av bakdäcket mot, det räcker oftast om det inte blåser hårt. Att lägga cykeln ner på marken anses skändande men om du blir tvungen, lägg vänster sida nedåt för att skona drivlinan. Att vända den helt upp och ner vilande på växelreglage och sadel kan kännas lockande av praktiska skäl vid t.ex. punktering, men nej, nej.

Hjälmen lämnas på cykeln så fort avsikten är att skiljas från den med mer än ett par meter eller minuter. Hängande centrerat under styret med hakremmen runt styrstammen ger en klassik look. Om du hänger den över växelreglaget, tänk på att hjälmen kan vara förbrukad om den faller i marken.

Träning
Att ha synpunkter på hur man tränar sin kropp är förstås lika känsligt som tacksamt. Motivet till varför man tränar skiljer sig förstås åt och cykelsporten är ju så underbart bred och mångsidig, vilket är en av de starkaste anledningarna till att jag själv älskar den. Cykelsport är vad du vill att det ska vara, när du vill det. Hela livet.

Inom träningsmetodiken finns ändå vissa uppträdanden som avslöjar en cyklare, flera av dem debatteras frekvent i sociala medier med anledning av det ökade cykelintresset och trenden att tävla mot sig själv istället för andra.

En cyklist tränar inte på cykelbanan. Den är inte anpassad för fart, utan för alla. Alla fälla överkroppen över ett par tempopinnar och skjuva på i 40 knutar på cykelstigen är vansinnigt korkat och tyder på att man inte ännu lärt sig att vårda den strimma av anseende som cyklister har kvar in i framtiden. Du får onda ögat direkt och riskerar en vedergällning från de egna leden. Stoppa detta!

En cyklist smyger inte in på andras hjul. Antingen är man en del av en grupp eller så blir man det genom att hälsa och fråga om lov. Att förbli anonym och bara ansluta till ett par eller en liten grupp visar att man inte har förstått. En träning är inte per definition en öppen inbjudan till samåkning bara för att man ska åt samma håll. Jämför med en promenad eller läs tidigare rapport i ämnet.

En cyklist är aldrig i form och har sällan tränat särskilt mycket. Att stolt sprida mäktiga träningsdata i talad och skriven form är ett typiskt misstag från en cyklare som vill verka ambitiös. Fråga en cyklist på startlinjen om han har tränat bra och är i form. Inte då, har knappt kört något alls, är inte i slag, kommer förmodligen bli avställd, osv. Att sänka förväntningarna på sig själv och mörka en form vittnar om att du tar både förväntningar och form på största allvar. Cyklister älskar ironi.

Väska på cykel eller cykel på väska?
Vad avslöjade mig?
Slutligen, några typiska, avslöjande detaljer hämtade ur vardagen. Vad är det som faller utanför ramen, vad är det som så retfullt bekräftar orutin och tänder ”rookieskylten”?

·      Att dra ur ena foten ur pedalen och låta benet hänga lodrätt under inbromsning till stopp.

·      Att sitta för högt och trampa med hela kroppen.

·      Gigantisk sadelväska med en otäck verktygs- och myntmix som skramlar när man står upp och bryter i styret.

·      Att köra temposlalom på cykelbanan, mitt bland söndagsflanörer, barn, rullskidåkare och illrar i koppel.

·      Yviga hälsningsgester. Hälsa gärna på alla men fimpa motorcykelsläppet där handen och armen tar vind och driftar bakåt.

·      Ventilhattar, reflexer och plastskiva mellan kassett och ekrar. Ta bort!


Och för de riktigt ortodoxa är det förstås även otänkbart med:

·      Högprofilhjul för kanttråd.

·      Klumpiga tillbehör på ramen, t.ex. väska, pump eller verktyg.

·      Smutsig cykel, lösa sladdar eller en kletig kedja.

·      Full uppsättning proffsstallskläder nyare än 10 år eller ännu värre; oförtjänta mästartröjor.

·      Glipa i styrlindan vid bromsreglagets infästning.

·      En cykel till allt. Se istället möjligheterna med en cykeltyp per tillfälle.


Sådär, en liten avtankning av en gammal cykelskalle med mestadels daterade referenser. Om du håller med eller håller mot spelar ingen roll, men delge gärna egna ”regler” och erfarenheter i kommentarsfältet på temat "Vad avslöjade mig?" och förgyll den mörka februarikvällen.


En annan läsvärd artikel på området finns på Road Bike Review som även presenterar mindre smickrande bildmaterial på folk som försöker men ändå hamnar strax utanför vad som anses passande.

fredag 30 januari 2015

Vinnaren av värmesulor från Kjell & Co är...

... Jenny i Uddevalla. Grattis!

Hoppas att de värmer gott i vinter och att du får lika mycket glädje av dem som jag har.

Tack till alla som mailat in intresse, ni är verkligen utspridda över hela Sverige. Den här fina dikten kom från Robert i Bunkeflostrand:

Värmesulor så varma och fina,
passar perfekt för de frusna fötterna mina,
värmer mig när jag fryser,
omhuldar mig när jag är förkyld och nyser.

Istället för att jämt köra bil,
kan jag nu på min cykel susa fram som en pil.



 

Gänget på Kjell & Co är ju jättetrevliga och verkar gilla oss cyklister. Nu har det dykt upp ett nytt paket här hemma och den här gången ska jag få prova värmehandskar, även de är batteridrivna och uppladdningsbara. Mer information om handskarna hittar ni här och en rapport om hur de fungerar, både vid alpin utförsåkning och vintercykling kommer inom ett par veckor.

Tills vidare missar ni väl inte Cykelcross-VM till helgen. Tabor i Tjeckien står värd för världsmästerskapet och nog tror vi väl lite extra på ett generationsskifte å pallen? Eller blir det en otippad hemmaseger, långt och smalt eller gammalt och rutinerat. Det är vidöppet och fantastiskt spännande. Synd att man missar det...

torsdag 22 januari 2015

Vinn ett par värmesulor från Kjell & Co.

Så nöjda blev Kjell & Co över lite publicitet, att de bestämde sig för att posta ett par nya värmesulor till mig. De tänkte jag lotta ut till någon av er bloggläsare, mer om det längre ner.

Men först en kort redogörelse om vad som hänt sedan sist. Jag har förstås inte kunnat låta bli att pilla lite till...

TEMPERATUR
Först ville jag veta vilka temperaturer de två olika effektlägena ger. Mätningarna utfördes lämpligt nog med en köttermometer där givaren placerades ovanpå sulan där värmeelementet sitter. Att foten anses färdiglagad vid 50 grader kan vi bortse ifrån.

Grönt ljus = halvfart. 32 grader.
Rött ljus = fullfart, 36 grader.
Det skiljer alltså inte mer än fyra grader på ytan, vilket kan tyckas är lite. Båda är ju dessutom lägre än normal kroppstemperatur, fast kanske ändå betydligt högre än vad ytan på foten är under de aktuella passen. Annars hade man ju inte upplevt en varm känsla alls. Man kan i alla fall konstatera att ingen kommer att bränna sig på värmesulorna och att de som mest värmer med normal kroppstemperatur.

OMBYGGNAD
Härnäst var jag nyfiken på om värmeelementet gick att flytta över till skons originalsula. I så fall skulle man kunna placera det exakt där man vill ha värmen samt åtnjuta de eventuella fördelar som en originalsula har. I mitt fall var den lite uppbyggd på sidorna och lite tjockare. Jag förde in en kniv i sidan, mitt mellan de två sulhalvorna och sprättade. Till min glädje visade det sig att sulhalvorna endast är limmade runt ytterkanterna, så när man klippt ner dem till storlek 44 så var det en knapp centimeter som satt ihop ytterst. Lätt att sprätta och voila - där inne låg värmeelementet löst!

Högersulans värmeelement friläggs. Det är mycket tunt och känns inte särskilt ömtåligt. Kablarna är max 0,5 mm2, kanske ännu mindre, och skarvade genom lödning under ett gummiskydd.
Vänstersulan med kortad kabel, fäst på undersidan. Vanlig silvertejp fäste fint på skumgummit.
När jag ändå passade på att kapa bort all överflödig kabel så drog jag om den till undersidan av sulan. Jag skar ett litet snitt i sulan precis där anslutningen mot värmeelementet är och drog ner kablarna på undersidan innan jag skarvade ihop. Skala, tvinna, tejpa - klart. Att dra upp den vid hälen känns dessutom något säkrare än i sidan där fram. Den är såpass tunn att den inte känns där heller.

På ovansidan placerade jag värmeelementet längst fram, centrerat på sulan. Därefter på med ett lager silvertejp som överlappade lite. Köp dyr silvertejp så fastnar den på vad som helst, även ludna Shimanosulor. 

Nu kan jag köra med de vanliga sulorna i skorna och om jag inte vill ha värmeelementen där så går de att ta bort, utan att något är skadat. Värmen känns snabbare än tidigare och när man slår om mellan effektlägena så märker man också en mer direkt skillnad.

Det färdiga resultatet som hittills fått sex timmars test utan problem.

UTLOTTNING
Som sagt, här hemma ligger nu en ny förpackning och väntar på en cyklande ägare. Vill du vinna ett par elektriska värmesulor sponsrade av Kjell & Co? Skicka ett mail till info@bjornfredriksson.se så drar jag en vinnare bland inskickad e-post den 29:e januari. Glöm inte din postadress, lycka till.

lördag 10 januari 2015

Test: elektriska värmesulor från Kjell & Co

Som utlovat kommer här ett test av ett par elektriska värmesulor som jag kört med under ett par veckors tid. Texten nedan består av produktfakta och testvärden stärkta av ovidkommande insikter avseende mina defekta fötter.

Inledningsvis vill jag påpeka att produkten köpts för egna medel och dessutom föranlett en bilresa på elva mil, vilket i själva verket kostade lika mycket som sulorna. Jag klev in hos Kjell & Co i Skövde 30 sekunder efter att de öppnade på Annandagens morgon och lämnade 60 sekunder senare. De togs i bruk första gången ett par timmar senare.

Det här får du i förpackningen; två uppladdningsbara batterier med tillhörande remmar, två sulor med fast kabel samt en vägguttagsladdare (ej i bild).

VÄRMESULORNA
Sulorna levereras i storlek 46 och ska klippas till efter skodon. Värmeelementet finns inbakat mellan två hoppressade sulhalvor, är långsmalt och ligger centrerat i sulan och slutar dessvärre en bra bit från tån. Eftersom mina tår är problemet (åtminstone de första timmarna innan de domnar bort) så är det främst främst jag vill ha värmen. Detta löste jag till slut genom att klippa bort all sula framför värmeelementet och förlänga sulan till rätt passform i bakkant. Lite silvertejp löste skarven och de ligger helt still i skon, du har ju normalt inget tryck på hälen ändå.

Högersulan, efter saxens härjningar.

Första passet körde jag utan denna tillpassning, med sulan nedklippt till rätt storlek symmetriskt runt om och värmeelementets framkant ca 4-5 cm från tån. Resultatet var kalla tår och svettig hålfot. Som sulan nu ser ut på bilden ovan har jag värmen på rätt ställe.

Sladden är ingjuten i sulan. Slits den loss när man kör ner foten i skon så är det kört. Det finns gott om kabel, ni ser hur mycket som blir över när jag fäster batteriet ovan skokanten. Mata ner lite lös kabel i skon innan ni kör ner foten, så minskar risken för att den slits loss. Kabeln är tunn och känns inte någonstans.

BATTERIPRESTANDA
Enligt datan på sidan av batteripacken så erbjuds vi en spänning på 7,4 volt och en kapacitet på 1,9 amperetimmar, vilket ger oss 14 wattimmar att värma med. I högeffektsläge ska batteriet enl. Kjell räcka i tre timmar, vilket i så fall ger en värmeeffekt på 4,67 watt över tiden. Det är högt om man jämför med andra sulor i den här prisklassen. Vid lågeffektläge ska batteriet räcka i sex timmar och då kan man anta att effekten är hälften.

Batteridata, intressanta uppgifter för den som ska jämföra prestanda med andra produkter.

På förpackningen är maxeffekten angiven till 7 watt, vilket jag inte kan härleda. Det stämmer möjligen om man drar ur batteriet på två timmar, men då är det nog inte bara batteriet som blir bränt.

Jag har använt sulorna i mestadels kallgrader, som kallast minus sju. Med batteriet sittande på utsidan av skon, delvis i vinddraget räckte det i tre timmar på högsta effektläget. Som angivet alltså. Jag har även testat att starta första timman med det lägre effektläget och därefter ökat till högsta. Då varade batteriet i drygt tre och en halv timme. Jag har slutligen också provat fyra timmar med låg effekt och det var inga problem. Det ena batteriet drar konstant ur lite snabbare än det andra och tar också längre tid att ladda. Misstänker att motstånden i sulorna är olika eller så är det ena batteriet lite defekt.

Uppladdningstiden är på förpackningen angiven till fyra timmar. Jag har uppmätt drygt två timmar varje gång.

Den nedersta texten i rött är att beakta. Lithium reagerar ju häftigt med vatten och tål inte våld särskilt bra. Att fästa dem på utsidan av en cykelsko en hal och slaskig vinterdag kan alltså ge upphov till oönskad raketdrift, eller en våldsam amputation. Hittills har det gått bra, men vid ösregn kanske man ska försöka få in dem innanför klädsel eller skoskydd. En varmare miljö lär väl öka batteriets drifttid något också.


Batteriet har en kontakt där man ansluter sula eller laddare, en knapp som styr effektläget samt en skvallerdiod. På sidan sitter ett metallclip för skon. Kvalitetskänslan är helt i linje med produktpriset.

ÖVRIGT
Med i förpackningen fanns två kardborreremmar, förmodligen för att fästa batteriet runt benet. Ej provat. Laddaren laddar båda batterierna samtidigt och behöver 230V.

UPPLEVELSE
De flesta fötter är olika och cyklister är också känsliga i varierande utsträckning. För mig var kalla, långa cykeldagar inga problem tills jag förfrös alla tår under ett pass på Juldagen för fyra år sedan. Det gjorde fruktansvärt ont och sedan dess har jag bytt både skor och strumpor utan framgång. Att få fram värme till tårna är ingen lätt uppgift, dessutom ska effekten övervinna både yttertempratur och fartvind. De flesta värmesulor marknadsförs med inriktning mot jakt, vinterfiske eller för komfortabla vinterpromenader i moon boots, typiska aktiviteter som saknar fartvind. Jag misstänker att de inte levererar särskilt bra under en cykelfot. Alltså, håll utkik efter hög effekt och ett värmeelement som kan placeras under framfoten.

För mig så fungerar Kjell & Co:s värmesulor såpass bra att jag kan köra långa distanspass på vintern igen och det är jag jätteglad för. Vid minusgrader så håller de mina fötter tillräckligt varma och i plusgrader så känns de faktiskt riktigt heta så jag får dra ner effekten. De har använts och laddats nio gånger helt utan bekymmer och för 399 kronor så måste man säga att det är vintern stora fynd.

Länk till produktinformation hos Kjell & Co.

måndag 5 januari 2015

Första bidragen i Stravatävlingen med Campagnolo

Så här i ledighetstider då ni kan hoja i dagsljus mitt i veckan missar ni väl inte att måla med cykeln i Stravatävlingen. Mer info finns här: Stravatävling med Campagnolo.

Från Mattias i Bollebygd kommer redan två bidrag dessa fantastiska krumelurer. Den första inordnas under kategorin "klassiker".

Visst är det en Shetlandsponny.

Det andra bidraget är otroligt seriöst producerat och var enligt uppgift "svårt som f-n trots konor och grejer". Vi tar så klart emot detta under kategorin "för segern".

Campagnolo - så att planen knappt räckte till. Snyggt!

Någon som vågar sig på en 53-klinga? 
Eller en hel cykel?

söndag 4 januari 2015

Stravatävling med Campagnolo

Nytt år, gamla värderingar, halvgamla grejer och form på uppåtgående. Idag fick jag ett riktig härligt pass i solsken och lömsk fläckhalka. Efter att ha väntat in sällskapet i den vanliga rondellen gruskryssade jag och Jimmy upp genom Göteborg till Jonseredsbacken (som definitivt blir brantare med åldern) och vidare över Härkeshult mot Landvetter. Eftersom det bjöds torra fina vägar så hade jag sulat på halvsportiga SportContact 28:or idag. Underbart att återfå lite cykelkänsla mitt i vintern. Utan de massiva gyrona så går ju cykeln faktiskt både att luta och svänga med.


"Jag kör väl runt i rondellen till de andra kommer. Det dröjde..."

Tack vare de släta däcken fick jag upp pulsen även i utförsbackarna idag. På de skuggiga vägarna kring Landvetter var det nämligen ishalka här och var vilket gjorde livet spännande. Men, SPD-klossarna mår också bra av att slipas rena från rost emellanåt. Efter ett skönt termosstopp i solen ovanför Lindome körde vi hemåt via kusten, nära 10 mil och fyra timmar till kontot.

- - - -

Angående den annonserade Stravatävlingen så spinner vi vidare på rondellchocken ovan.
Gör ett kul mönster, en text eller en figur genom att förflytta dig på cykel när du loggar genom Strava och maila en kartbild likt ovan till info@bjornfredriksson.se.

Påhittiga alster belönas med trevliga priser från Campagnolo. Den som lyckas återskapa Campagnolos officiella logga via Strava kan komma och hämta priset direkt.

Lycka till och mycket nöje!