Som en vän helt riktigt påpekade för en tid sedan, så är det under våra ensamma stunder som vi kan bearbeta och tänka igenom vad vi upplevt. Att ostört kunna tumla runt bland minnen och upplevelser för att förstå vad de innebär för oss, vart de för oss. Vad de egentligen innebär och vilket värde de har. Kanske är det inte värt så mycket när allt kommer omkring. Kanske är det livsviktigt. För mig som är så usel på att leva i nuet blir detta ett viktigt moment, där jag befäster och erkänner vad jag varit med om, checkar av, njuter en stund, kanske firar. Därefter laddar jag om och går vidare.
Reflektioner och tankar kring en föräldraledighet som nu nalkas sitt slut tänker jag bespara er, eftersom detta är en cykelrelaterad blogg. Men tankarna efter Mallorcavistelsen slipper ni inte undan och som vanligt kommer här en rapport men denna gång ur ett mer filosofiskt perspektiv. (Den som vill se kartor och siffror klickar här.)
Förvandlingen
Mallorca är en plats under förvandling och då är det inte utbyggda motorvägar, upprivna järnvägar eller nya hotellkomplex jag åsyftar. Nä, ön ändras också inom en själv. Från att ha varit en ny, spännande och exotisk plats 2007 till att kännas som en trygg, självklar och bekväm vistelseort 2015. Från borta till hemma, långsamt och gradvis förstås, men ändå blir det väldigt tydligt så här i efterhand hur enkelt allt är. I år hade jag inte ens packat kartan, men sprang upp och hämtade den i sista sekund. När den spanske taxiföraren frågade vart jag ville åka fick jag fundera en stund på vad hotellet heter där vi bott flera gånger nu. Kontantuttaget i Euro räckte exakt för vistelsetiden och tiden från touchdown till trampdown var rekordlåga 1h 40 min. Allt går på rutin och jag är nästan oroväckande avslappnad kring alltihop. Jag har till och med slutat ta med reservdelar eftersom inget havererat de senaste fem åren. Fördelen är att stort fokus kan läggas på kärnvärden - träning och njutning. Allt annat bara händer.
Jag funderar också på hur den kommande förvandlingen ser ut, för om jag känner mig själv rätt så kommer den kurvan inte att plana ut. Begrepp som "helafamiljenläger", "ställa en cykel i Palma" och "höstresa" snurrar sedan en tid i skallen. Alternativet att bryta och ta en paus ligger lika nära. Bara kurvan har en vinkel.
Vart är vi på väg? Marcus, Rasmus, Christer och Danne ser ut att fundera.
Utmaningen
Som en naturlig konsekvens av ovan ältade förvandling förändras också utmaningens skepnad. Men för att förstå den måste vi först se till det varierande syftet med träningsresan och förstå att det för åtta år sedan var en viktig del i en viktig tävlingssäsong i ett viktigt cykelliv. Idag är resan en önskvärd del i en balans som är viktig på riktigt. Att åka fort, långt och länge är idag härligt men egentligen fullständigt irrelevant för att eventuellt kunna gasa på crossfälten om ett halvår. Istället är det den totala avkopplingen, från vardag från stress och från normala rutiner som utgör värdet. Att få hänge sig åt en enkel, fysiskt orienterad tillvaro med tre stora tårtbitar - mat, sömn och cykel. Man cyklar så att man blir hungrig, äter så att man blir trött och sover så att man vill cykla. Inget annat.
Men inom mig finns också mer konkreta krav, skapade av påhittade måsten. Sådant man tar till för att utmana sig själv eller motivera investeringar. (I motsats till att leva i nuet är jag expert på att skapa motiv, särskilt om det kan resultera i en affär eller transaktion av något slag.) En utmaning för 2015 blev att köra en ny, hittills oprövad väg varje dag, och visst, sju nya vägavsnitt fann vi, utan att köra tvärs över hela ön. Förutom i ett fall där vi gjorde precis så. Det kostade ett däck, tre slangar, två frusna vänner samt en nervös hemfärd på 80 km med en slang som såg dagsljus. "Skillnaden mellan en kris och ett äventyr är hur du väljer att hantera den." Utmanat - check. Utmanad - också check.
Den mytomspunna dalen bland bergen, landet av lycka där folk blir gamla som yoghurt.
Johan kommer precis därifrån.
Kostnaden
Utgift eller kostnad, ni minns skillnaden. När du tankar bilen är det en utgift. När du kör upp soppan kommer kostnaden. Om du spiller diesel på marken är det både och. Att hosta upp tusenlappar till flyg och hotell är klara utgifter, som dessutom blivit dyrare år för år, men när kommer egentligen kostnaden för kalaset och hur stor blir den. Är det möjligt att den blir mindre än utgiften? Om värde tillförs under aktiviteten, så ja, kanske. En spännande hypotes skulle vara att det inte kostar något alls, ungefär som att i dagsläget bo i villa i en storstad där värdet förändras i en takt som överstiger de löpande utgifterna. Det skulle i cykelfallet förutsätta att man låter överföra det monetära värdet till något annat som bara jag eller möjligen min familj kan växla in. Glad pappa, glad familj? Glad påsk! Nästa gång får alla åka med.
Gamlingen
Att bara hålla på utan att veta varför man håller på. Att bara göra för att man alltid har gjort. Att inte ha mod att bryta, förändra och forma om. Att inte se utan bara synas. Kanske är man redan där, en halvtrött kropp, ivrigt uppklädd i ny kostym med uppgraderade, osynliga detaljer i åkdonet. Är det så illa redan? Gör det något? Antingen så har man licens och kan titulera sig tävlingscyklist eller så har man ingen licens och då kan man välja och vraka bland en rad titlar. Alla utom "motionär" för det verkar man inte kunna bli om man en gång haft licens. Det är inte längre syftet som styr benämningen, utan något man själv väljer. Den rätten har man förtjänat, om man frågar runt.
En morgon när vi rullade ut från hotellet vid promenaden längs Platja de Palma fångade jag intrycket av en äldre man som slagit sig ner vid ett kafébord. Klockan var strax efter 10 och klunga efter klunga taxade ut från hotellstråket som för att ansluta till öns nät av flygvägar. Men inte denne man. Han hade av allt att döma cyklat färdigt, om inte för hela dagen så kanske för en stund. Hans dyra cykel stod resolut parkerad i en angränsande trädrabatt, det frodiga skägget stod som en strut mot den låga solen och plånboken var myndigt placerad på framför honom på bordet. Ungefär som man lägger in kortet i baren. Hjälmen syntes inte till, inte heller något sällskap. Kanske väntade han på någon. Kanske var detta hans njutning. Två kilometer cykling, två stora öl och två ben upplagda på stolen framför.
Vad kallar han sig själv? Hur många gånger har han taxat ut, njutit av bergen, resan och utmaningarna? Är det hit förvandlingen leder till sist? Den som lever och reser får se.
Undertecknad, med benen hellre i pedalerna än på bordet.