Här kommer hela historien.
Efter knappt två veckor på spanska vägar landar man i Sverige och ger sig ut i villfarelsen att människorna värnar om varann i trafiken även här. Vi vet ju sedan tidigare att så inte är fallet, men man glömmer lätt efter en sväng till paradiset. Jag lämnade Johan i Kållered (Göteborgs Llucmajor) för att skarva en timme österut. Jag körde själv, utan stress och med en härlig känsla i kroppen. Lätt och ledigt i sadeln, glad i humöret och överlag svår att förarga skulle jag säga. Svängde av upp mot Benareby och Mölnlycke och siktade därefter hemåt. Fick en svag ostlig vind i ryggen när jag svängde västerut uppe i rondellen ovanför backen, men svängde ändå in på cykelbanan som löper parallellt med vägen eftersom den såg sopad och fin ut. Det var ingen biltrafik att tala om och efter en kort stund så insåg jag att cykelbanan, som så ofta, mest var en fara för mig kring korsningarna.
Så, jag hoppade ut på bilvägen igen, släppte ner kedjan ett par hack på kassetten och vevade på västerut. Jag har ingen mätare på hojen, men man brukar ju kunna skatta farten ganska bra ändå, så jag bedömer den till runt 45 km/h när jag efter en lätt sluttning ser en bil närma sig på en anslutande väg från vänster. Den stannar och föraren tittar åt mitt håll. Han ska svänga vänster, alltså ut framför mig och därefter åt samma håll. Jag håller ögonen på honom eftersom jag vet att jag åker betydligt fortare än vad en cyklist normalt förväntas göra och mycket riktigt så kör han också ut precis framför mig. I många andra fall hade jag nog surat ur, bromsat och gestikulerat, men idag bet det inte. Allt var för perfekt och jag myste ikapp med den varma aprilsöndagen så jag väjde vänster, tryckte till på pedalen och passerade honom snabbt i en regelrätt omkörning på vänster sida. Inget tecken, inte ens en blick gav jag bilföraren. Det händer ju att folk gör misstag och eftersom jag kom förbi så smidigt så var han förlåten direkt. Den bedömningen var inte ömsesidig. Följande inträffar nu inom loppet av ca 10 sekunder:
Jag hör hur bilen accelererar bakom mig och går ut för att köra om. Jag har fokus rakt fram, ligger till höger och sänker farten till runt 40-45 km/h. Bilen kommer upp jämsides, passerar mig med någon knapp meter och svänger sedan direkt åt höger, in mot kanten. Jag bromsar hastigt och släpper in honom framför mig i tron att han gjort en grov felbedömning och svängt in för tidigt. Tack vare att jag redan har fingrarna på bromshandtagen så lyckas jag också överleva nästa manöver som från förarens sida innebär en kraftig inbromsning. Jag tvingas nypa båda bromsarna, från 40 km/h till stillastående och balanserar hela tiden på gränsen mellan att ha kontakt med bilen. Jag är två decimeter bakom och skriker allt jag orkar i tron att han inte ser mig. Till slut får jag stopp, fortfarande skrikande för livet och stöttar mig med ena armbågen på bilens bakruta för att inte lägga mig.
Jag skakar. Jag får ner ena foten i marken. Jag tar ett andetag. Förardörren öppnas på glänt och jag glider fram längs sidan för att möta mannen som av allt att döma gjort sitt bästa för att ta livet av mig. Eller var det ett misstag? Jag känner hur ilskan kommer. Och rädslan, i efterhand. Jag öppnar upp dörren helt och ser rakt i ansiktet på en medelålders man med utländskt påbrå, krullhåriga axlar, iförd linne och ett par guldiga Rayban-kopior. Det är nära att brista för mig, och jag skriker till honom, högt:
- Hur i h-vete kör du!
Kanske var det ett misstag, en olyckshändelse? Möjligheten finns fortfarande. Tanken far genom huvudet en gång till samtidigt som jag känner hur hela kroppen börjar skaka allt värre. Hans svar ger tyvärr inget att tvivla på:
- Du, jag betalar skatt så att du ska kunna cykla DÄR, på cykelbanan!
Här händer något inom mig. Jag drabbas under snabbt tilltagande skakningar av en vrede starkare än någon jag känt. Aldrig har jag varit nära att slå någon och samtidigt som jag gång på gång skriker rakt in i bilen "hur i h-vete kan du göra så" så åker handen upp och jag känner hur jag får svårt att kontrollera mig. Han skriker tillbaka, jag lyssnar inte. I mitt huvud rullar "är det värt det, är det värt det?" Han sitter bältad, vriden uppåt vänster med huvudet. Jag skulle få en enkel start. Jag närmar mig okontrollerat en punkt då något måste hända och jag är inte säker på vad. För en millisekund så är slaget så fruktansvärt nära men jag känner hur något inom mig klickar. Jag inser att jag måste bort från situationen. Jag tystnar, bryter blicken, sänker handen och går av cykeln. Kliver bort bakom bilen och ställer mig på gräsmattan. Föraren studsar ur bilen för att gå efter mig. Jag tar upp mobilen ur ryggfickan. En lastbil som står och väntar på att komma förbi tutar, tror jag. Föraren avbryter, vänder, sätter sig i bilen och kör snabbt iväg. Jag får den här bilden.
Föraren smiter från brottsplatsen.
Av alla tänkbara medvetna incidenter är oprovocerade kränkningar med fordon de jag tycker är allra värst. När någon uppsåtligen och utan att ha blivit kränkt själv använder sin bil för att demonstrera sitt missnöje med en uppkommen situation. I det här fallet gjorde föraren bedömningen att mitt liv vart värt att spela med för att få sin politiska synpunkt klargjord. Det finns ett ord för sådan verksamhet. Vi kallar det terrorism. Terrorister döms hårt i hela världen.
Jag känner att den här trafikhändelsen berört mig djupare än någon annan, någon gång. Jag har mer att värna om nu och är mer sårbar. Jag måste komma hem, varje gång. Det finns inget annat. All glädje försvann på platsen och jag körde hem med en fruktansvärt hämndbegär. När jag klev genom dörren så skakade jag fortfarande av ilska och bara att nedteckna de här raderna många timmar senare gör mig stel av ursinne inombords.
Jag har tänkt mycket på vad som inträffade och hur jag agerade. Det fanns verkligen ingen styrning i situationen och det faktum att jag inte gick till handgripligheter tyder på att en viktig spärr är i funktion. Dock är jag säker på att om jag gått omkull till följd av förarens beteende så hade slaget kommit. Därigenom är gränsen definierad.
Till sist, ett par rader om fortsättningen. Det finns många cyklister ute på vägarna och vi blir fler. Mitt råd till de bilförare som tänkt agera självutnämnd ordningsmakt och stävja cyklisters beteende med sina fordon är att hålla sig undan mig. Regnumret må vara maskerat på bilden, men det är fastbränt på hornhinnan. Det tar endast ett par minuter att få fram de uppgifter jag behöver för att gå vidare.
Ska vi cyklister vika för terror när resten av världen står enade mot?