Rapha Festive 500 del 2

Här följer andra och sista delen om årets Rapha Festive 500.

Dag 6: 84 km (3h 20min)
Meteorologerna har nog haft några tuffa dagar inne i värmen på jobbet nu. Prognosmodellen att rapportera vad man ser ut genom fönstret kanske ligger nära till hands nu när det är ostadigt och blåsigt. I dag fanns regnutsikter från tidig eftermiddag och framåt. Normalt så är det ju inget större bekymmer, men i kombination med låga temperaturer och hård vind så blir det ganska elakt mot kroppen. Därför var jag tidigt ute med siktet inställt på minst 10 mil. När den första regndroppen träffade näsan kl 09.40 blev jag matt. Dels för att jag ännu inte anlänt samlingsplatsen för träningen som inte ens börjat, utan också för att jag för första gången på hela, torra veckan INTE tagit på mig mina Sportful "No Rain-byxor." Så vet man alltså att de fungerar.

Här har söndagssällskapet anlänt en trafikplats i Landvetter. Vi är halvblöta och halvöverens om fortsatt färdväg. 

Mitt förslag om att styra upp förbi Lunkans hus (och hoppas på att han är ute och klipper gräset) röstades ner och istället delade vi på oss i två täter; Sängfabriken och Härkeshult. Jag, Kent och Patrik, som i vanlig ordning har fin vinterpjäxa (läs: distansform) slapp köra hemåt via Jonsered och fortsatte österut i tilltagande nederbörd. Min masterplan, att undvika den stadiga sydvinden inne i de djupa skogarna, havererade fullständigt av oförklarlig anledning. Ett och annat hygge fanns att skylla på men annars var det bara trögt att jobba sig ner mot Inseros i det iskalla regnet.

Väl nere i dalen fick jag ta en motvindsförning till Hällesåker på 15 minuter för att öka chanserna att kunna använda händer och fötter efter passet igen. Rundan blev avkortad till förmån för nyss nämnda lemmar och istället spenderade jag den vunna halvtimmen i badkaret - heja!

Dag 7: 96 km (3h 35min)
Fick sällskap första timmen ut till Säve av den hemvändande exilgöteborgaren Saeden som numer är skåning på veckorna. Ett efterlängtat snack berörde i ordning tilltagande krämpor, familjesituation, strategisk nätshopping och framtida projekt. När Erik vek av hemåt så satte jag full fart mot färjan och fick till en perfekt embarkering, precis innan bommen gick ner.

Inte undra på att vattenståndet är högt när älven lutar!

Därefter, fri fart och fria vägar i en dryg timme till utkanterna av Kungälv. Njutningen inkluderade även ett s.k. "moment". På ett backkrön, i solsken åtnjutande total livsharmoni går en gammal favorit igång i öronsnäckorna och gör situationen nästintill olidligt perfekt:

"Some people say that rappers don't have feelings. We have feelings.
Some people say that we are not rappers. We are rappers, it hurts our feelings when they say we are not rappers."

Plötsligt är jag vid Flottsbro igen med Flight of the Conchords. CX-cupen 2012 med Cedwin och Philip. 3 x cykeltvätt i hotellduschen, limousineservice på Bromma flygplats, bottenlös lera, backar som gick upp och bommar som inte gjorde det. Vilka minnen!

Första och troligen enda solstunden på 50 mil.

Åter till nutid och området norr om Hisingen som bjuder på en del fina vägar. Eländet är att man måste ta sig genom Göteborg på väg ut och hem, och just inflygningen norrifrån är ju bedrövligt ledsam att köra. Särskilt i det förbannade gruset som man ska sladda runt i på cykelvägarna. Måste hitta en bättre rutt hem där, för vägen från Kornhallsvärjan, via Tjuvkil och upp mot Kodetrakten är jättefin att köra.

Landade hemma sex minuter efter schemat, skiftade över de lättrullande hjulen till sambons hoj och lämnade över stafettpinnen. I gengäld fick jag underhålla ett gossebarn och välta ner lite käk innan mamman var tillbaka från sin premiärtur på nya hojen.

Dag 8: 50 km (1h 50min)
Läste på Göteborgspostens hemsida i morse att kaffetrenden 2014 går mot rent, svart kaffe och "bryggmetoder som inte behöver mjölk". Ska hela begreppet "latte-mamma" utgå då och i såfall, vad blir det istället? Snabbade mig att på årets sista dag iordningställa en dubbel cappu och svepte den innan jag drog på mig lycrastället.

...och på den sista dagen fick han till det perfekta "lövet"...

Dags att avsluta utmaningen med ett pass på minst 40 km för att nå de 500. Mötte upp med Jimmy, Erik och Reck (tre ämnen för nästa års RF500) för lite skönt tugg på väg söderut i blåsten. Rundande Gröninge och Kungsbacka innan jag blev bil-trängd genom avsmalningen söder om Kållered av ett ärkepucko som fick en nyårshälsning vilket eventuellt lämnade avtryck i plåten. När folk kör vidare som inget hänt efter en incident brukar jag tänka att de är berusade. Man borde förstås ringa ut polisen för att ta ett utandningsprov, men det är så mycket man borde. Istället är jag glad att de 511 km som avverkats på sex dagar gått bra, utan missöden, krämpor eller haverier. Vädret har trots allt varit okej, åtminstone temperaturmässigt.

Med 330 rulltimmar fördelat på 169 träningspass lägger jag cykelåret 2013 till handlingarna och önskar alla er läsare ett gott nytt 2014. 

Nästa år, då jäklar! Det ryktas om ett CX-SM som man inte vill missa....

Rapha Festive 500 del 1

 - en internationell utmaning, loggad via Strava. Cykla 500 km mellan julafton och nyårsafton och var lika asocial som nyttig. Eller "ge dina ben den perfekta julklappen" och erhåll ett bekräftande tygmärke enl. bild till höger. För ivriga bloggare och fotografer finns fler fina priser att vinna.
Läs om RF500 här.

Dag 1: vila

Öppnade inspirerat och starkt med en sovmorgon hos svärföräldrarna i Källby eftersom cykeln var kvar i Mölndal. Satsade på att äta mycket av allt, fira jul och äta lite till. En förlorad dag på vägen är en vunnen dag i soffan.

Dag 2: vila
Fortsatte utmaningen med ännu en vilodag. En snabb titt i resultatlistan visade att detta var ett helt unikt grepp bland de drygt 30 000 deltagarna världen över. Sökte skydd från ösregnet i skuggan av ännu ett julbord och släppte ut ett hack på bältet. Någonstans i bakhuvudet snurrade tankar om en initial taktisk miss av rang.

Dag 3: 80 km (3h 15min)

Av lika delar medicinska och strategiska skäl var det dags att komma igång med cyklandet idag. Fick fint sällskap söderut av "Pjäxan" Elgström, Disc-Kent, CCL och Sub-XX. Klockren Göteborgsvinter med sex grader, blåsigt och fuktigt. Färg: grått. Tack vare all buffrad energi (se dag 1-2) gick det hela som en dans och gav mersmak, vilket är bra då man senare somnar till vetskapen om att 42 mil återstår, under ovan nämnda väderförhållanden, eller sämre.

Rakt fram här! Ofta kan ett svetsat styrlager faktiskt förbättra vintercykelns prestanda.

Dag 4: 120 km (4h 10min)

Från min position bland de hejdlöst akterseglade deltagarna i Rapha Festive 500 skulle jag idag ta ett grepp om utmaningen och ge mig själv en rimlig chans att slutföra den på utsatt tid. För detta behövdes ett rejält tillskott i saldot. Styrde österut mot Hällingsjö, därefter söderut mot Sätila för att sedan runda Lygnern med en skarv över Förlanda och Gällinge. Där nere slipper man att trängas, med något alls. Och eftersom det var en regelrätt semesterdag så fyllde jag öronen med lite skön musik, så att tankarna skulle vandra bort från det vanliga huvudämnet - jobb. Istället började jag fundera över sittställningen. En position som funkat på de korta passen till och från jobbet i vinter visade sig nu ofördelaktig vid länge ansträngningar. Plötsligt strax öster om Tostared så satt jag både för lågt och för nära styret. 

Mmmm, fri väg - utan grus och mittlinje.

Dagen till ära hade jag hjälmen extra högt på huvudet, en hyllning till Niels Albert.

Eftersom det var ganska länge sedan jag avverkade 4h+ på gränsen till snabbdistans så körde jag förstås slut på bränslet. Och eftersom temperaturen översteg de senaste tio årens Östgötalopp så tog även vattnet slut med 45 minuter kvar. Och följderna av dylik torka brukar ju inte vänta på sig. 

Tomt i tanken med en halvtimme kvar. Pulskurvan bekräftar oförmågan till effektuttag på slutet.

Dag 5: 81 km (3h 5min)

På't igen, i dag med materiella uppgraderingar. Passet inleddes med en sväng in till Göteborg där jag köpte en begagnad sadelstolpe jag fann på www.happymtb.org sent i går kväll. Cash ur näven och sedan upp med tumstock och insexnyckel för ett snabbt skifte och justering. Anlände samlingsplatsen vid Preem Slottsskogsvallen klockan tio med en ny, snabb känsla i benen och en extra sadelstolpe i ryggfickan. Dessutom kunde jag lika överraskande som äntligen kontrollmäta Lasses hoj på plats och konstatera att han sitter där han ska.

Innan en solo-skarv i slutet av passet kunde jag unna mig en snabb kaffe och fralla med Lasse och Kent på Bärnarps Konditori i Billdal. Lyxigt!

22 mil kvar att hoja innan nyår. Ovant att räkna mil istället för tid, plötsligt efter alla år blir hastigheten en faktor att räkna med. Alltså, av med dubbdäcken och på med farten.

Gurkplockarna

Året är 1991 och fyra grabbar till cykel har samlats för gemensam avfärd utanför mina föräldraras hus på Majåker, Lidköping. Regnet öser ner men 13-åringarna är fast beslutna att genomföra dagens pass. 

På den tiden var cykeln blott ett transportmedel, förutom för killen i blått, som härjade i P13-14. På programmet stod inte cykelträning i första hand utan gurkplockning på Närebo gård en mil bort. Att cykla ett par mil i regn och kräla i en lerig åker för att dryga ut glasskassan var ju inga konstigheter på den tiden. Således, på med regnställen, som för dagen råkade göra sig riktigt fint på bild tillsammans. Det är inte svårt att föreställa sig varför farsan greppade kameran när han tittade ut och såg det här gänget. En härlig bild från en underbar tid.

Fr.v: Andreas, Mattias, Erik och jag.

Undrar om det är en slump att det blev tävlingscyklister av de två som har bockstyre på bilden?

Väldigt lätta crossbromsar

Kompletta med belägg, bultar och vajrar. Plockades av från tävlingscrossen i fint skick i förra veckan. Efter fyra säsonger får de nu ge plats åt nya klämbromsar - Avid Shorty Ultimate. 

Testrapport kommer, men bara av att titta på den tekniska lösningen kan man konstatera att de nya bör vara styvare med fjädern utanför armen istället för mellan ram och arm. Dock något tyngre, ca 70 gram för två par. Annars är ju en satsning på bromsar inom cross lite som att optimera lill-klingan på en tempocykel....

Igår kväll hölls en enklare ceremoni i hemmet med avtäckning av sambons tidiga julklapp - en ny vardagscykel, byggd av undertecknad...

... och son. Den hiskeliga pjäsen till vänster har gått i arv från min morfar och levererades en gång i tiden av Firma B A Hjorth & Co, senare mer känt som Bahco.

Vad har hänt om...

... man måste stanna och plocka upp de här delarna efter sin cross?

.

a) man dragit åt sin snorlätta titansnabbkoppling en aning för löst i regnet, samtidigt som man trycker ner 700 watt i leran, bakhjulet sladdar till, lossnar i gaffeln, drar snett och resten är historia.

Och följaktligen, vad kommer detta att generera den närmsta framtiden?

a) 5 km löpning hem på asfalt i cykelskor

Som ni ser så är det inte mycket till alternativ att välja bland ovan, och precis så ska det vara i cykelcross. Hårt, bistert och bittert. Lera ovanifrån, regn från sidan och rulltrissor underifrån. Kvällen går under mottot - "rädda det som räddas kan", bakväxeln ser inte fullständigt söndersmulad ut. Och för er som tidigare var osäkra på om ett växelöra går att böja till formen av ett "U" kan jag nu glädjande bekräfta att så är fallet.

Stort tack till Hjälte-Lasse som lånade ut sin cross till mig så att jag kunde harva runt Introcrossen ändå, trots haveriet på uppvärmningen.

Beroende på vädret framöver så kör vi vidare med våra crosshojar, fast istället för hets runt Vallen kan det bli Safaricross, Distanscross och Kanskecross. Håll utkik på www.cxgbg.se där även alla resultat från Introcrossen finns.

Luciacykling

Fredag kväll. Kropp och själ skriker efter ett par timmar i sadeln efter ännu en vecka i obalans. Greppade vinterhojen, som fortfarande går på komfortabla tubdäck med 3,5 kg istället för hårda dubbdäck. Vädret var det allra bästa för årstiden, 5 grader varmt, svag motvind och torr väg.

Tände upp min Cateye Volt 300 och styrde österut, uppför Kråkan, via Mölnlycke, Landvetter och Härryda mot flygplatsbacken. Trycket i pedalerna kom i lika delar från inspiration och hemmagjord knäck. Den senare varsamt snyltad från kylen under eftermiddagens jobb från hemmakontoret.

Med en dryg timme på klockan närmade jag mig Sängfabriken. Böjde mig ner och sneglade bakåt under sadeln för att vara säker på att baklampan var i högeffektläge. Så var fallet. Varje kvadratcentimeter i bakgaffeln på den kolsvarta Ridleyramen kastade tillbaka ett ilsket, rött sken, ett tecken på att jag syns på långt håll. Jag svängde höger in på vägen ner mot Eskilsby och Inseros. Om det var mörkt innan, så blev det helt nattsvart nu. Ljusets högtid är över oss och på självaste dagen av Ljusdrottningens firande så tände jag upp i skogen, hängde ner händerna i bocken och knuffade ner pedalerna allt snabbare på det härligt slingrande vägavsnittet.

Cateye Volt 300 i totalt landsvägsmörker. Cykelvägspendlarlampan går bet.

Normalt tillräckliga 300 lumen, riktat 10 meter framför cykeln. Vid 30 km/h så ger det 1,2 sekunders förvarning, ungefär samma som reaktionstiden. Med andra ord, ligger det något på vägen, så kör du på det. Ljuskäglan är koncentrerad men ändå vettigt formad, injusterad i vinkel från sin position på höger styrhalva för att ge en kägla i centrum. 

Det här är ett starkt ljus som upplevs besvärande för mötande cyklister på en upplyst cykelbana, så man får passa vertikalvinkeln lite.

Magicshine MJ-872 i totalt landsvägsmörker. Ljusfesten kan börja!

Här ser vi 1 600 lumen riktat 25 meter framför cykeln. Nu är vi uppe i tre sekunders perfekt sikt och lika mycket till i dunkelt ljus. Här är inga problem att få stopp på cykeln om det skulle behövas eller väja för vilt som springer ut från skogen. Ljusbilden är mycket bred och bildar tio meter höga skuggbilder av bromshandtagen på båda sidor av vägen, upp i granarna. Du märker knappt av upphinnande bils halvljus förrän de passerar och reflekterande material syns på över hundra meters håll. 

Det här är ett mycket kraftigt ljus som bländar all mötande trafik om det inte hålls lågt. Jag tror att jag lyckades ställa det precis på gränsen, då de allra flesta bilar inte protesterade i kväll. Dock fick jag en linjebuss att tända hela racket av extraljus och en bilist att köra åt sidan och stanna i ren chock.

Förutom lördagens planerade distanspass så hägrar Introcross nr 7 på söndag. Jajjamän, då är vi tillbaks på brottsplatsen vid Vallen och smular sönder de sista lagerkulorna innan vintervården tar vid. Inför förra helgens deltävling låg jag på en fin-fin andraplats i sammandraget, men en lyckad julfest och en otäck halka (mycket fest och lite halka) satte stopp för deltagandet så nu slirar jag runt längre ner i listan igen. Det fina med Introcrossen är att man aldrig vet när sista deltävlingen går. Att ha en fungerande cross och endast enstaka julbord i magen kan löna sig i mellandagarna. För övrigt kan jag glädjande meddela att den fina traditionen att sälja segrar inom cykelsporten äntligen letat sig ner till Introcrossnivå. 

Till sist, det här med att redan snygga, lätta och fungerande cross- och landsvägsbromsar tvunget måste utvecklas (i brist på andra områden att optimera med ekonomisk vinning?):

"It has recently come to our attention that during last weekend’s Cyclocross racing in the US, in sub freezing temperatures, several failures were reported. ..../... As a result of this new finding, SRAM requests that anyone who has a bike equipped with SRAM Hydraulic Disc or Hydraulic Rim Brakes stop using the bike immediately. All products shipped to date, and currently in the market or in inventory will be recalled."

Ouch, that's got to hurt! 19 000 sålda bromsgrupper med krånglande hydraulpackningar. Läs mer här.

Fast i rättvisans namn ska det väl sägas, att en bromsvajer kan sträcka sig någon promille under extrem hetta.

Ännu en Ridley i familjen

Varje nytt cykelbygge börjar med att jag väger och vaxar ramen. Lämplig plats för detta är köket.
Här nedan ser vi sambons nya ram, en Ridley X-bow i storlek XXS.

Vikt: 1 520 gram.
Vax: Sonax hårdvax

Som för att hedra att en ny cross kommer till världen härjar stormen Sven utanför.

Introcrossrapport

Söndagen den första december 2013. Introcross i sol, tio grader och småsaftigt gräs. God uppslutning, tjock stämning, fusk och klassvurpor. Efter en lika utdragen som utstuderat taktisk värdeminskning av ekipagen (som sig bör mot slutet av säsongen) var det dags att lämna sandlådan och ställa upp för 2 x 20 minuter race på gräset. Förutsättningarna var perfekta för min set-up, det kunde lika gärna ha stått Dugast Rhino skrivet på gräset. Fick ut nästan max av både kropp och hoj i första heatet och slutade fin fyra. 

Även i andra heatet höll en större tätgrupp ihop större delen av tiden. Vi var sju pers som bytte placeringar löpande; jag, Thomas, Ted, Jonte, David, Christian och Henrik. Inför femte och sista varvet ökade tempot och jag kunde inte gå med och slåss om topp-tre. En all-in-ikapp-attack på Thomas på sista halvvarvet visade sig fruktlös och jag rullade in som fyra igen, hyfsat nöjd ändå.

Efter ett par vändor genom beachvolleyplanerna förklarades Record 11:an invigd. Här ser vi s.k. "medhängesand" ligga staplad på kedjestaget. Och där gör den ju varken nytta eller skada.

Record-11:an har en starkare fjäder i bakväxeln, vilket ger sig till känna omedelbart när man pillar på högerknappen. Oavsett yttre förhållanden så smäller kedjan ner på nästa kassettklinga på Campagnolos karaktäristiska hårda och distinkta vis. Att återspänna fjädern, med heldraget vajerhölje, kräver dock mer kraft än tidigare. Inledningsvis var det lite störande, men efter en stund kändes det okej.

Som ni kan förstå så är borrade kedjenitar och kassettänder troligen ofördelaktigt inom cykelcross. Hur det ligger till med keramiska lager, som i den nedre rulltrissan, återstår att se.

 Patrik välter vackert efter ett saftigt snedskär i den mustiga Skatåssanden.

Efter drabbningen sammanstrålade självutnämnda medlemmar ur en festkommitté på ett rustikt kafé i närheten. Ingen minns riktigt vad stället heter, men det står ofta tveksamma getter och sura grisar parkerade i ett hägn i närheten. Hur som helst, en stor bit morotskaka och kaffe med påtår kostar som tre meter i sanden med crossen. Väl på plats erkändes behovet av en avslutningsfest för crossäsongen av slag liknande fjolårets arrangemang. Datumet är nu spikat till lördagen den 1:a februari och ni som regelbundet uppträder i Introcrossammanhang kommer att få inbjudan till festligheterna.

Kompromisslös cross, efter uppgraderingen. Tävlingsklar, med aluhjul.

Uppgraderingsprojektet jag skrivit om i tidigare inlägg är nu halvvägs genomfört och två hojar har modifierats till det bättre under veckan som gått. I väntan på leverans av ytterligare komponenter, och för att tjäna ihop till ny verkstadstid, tar projektarbetet nu en liten paus, troligen till nästa vecka. 

Nästa steg blir bygget av sambons vardagscykel, en schysst allroundhoj baserad på Ridleys X-bow med Veloce 10, skärmar och två uppsättningar hjul - sommar och vinter. 

Därefter ska Pinarellon tas omhand. På absolut bästa sätt.

Uppgradera mera!

En av mina bäst utvecklade egenskaper är förmågan att motivera investeringar och låta dem växa till små projekt. Huruvida detta är en positiv eller negativ egenskap låtar jag vara osagt, kanske beror det på vem det drabbar. Att åka cykel är underbart. Att hoja runt på något man byggt själv är ännu bättre, men inget går upp mot att köra livet ur världens bästa grejer som du byggt själv för halva pengen. Jag har nog faktiskt svårt att njuta av något som inte är prisvärt eller som har kostat mig oskäligt mycket.

Resonemangen ovan försvarar och bäddar för resten av det här inlägget som kommer att avhandla ”den stora uppgraderingen”. Det började redan i somras med tankar kring min Campagnoloutrustade tävlingscross som i stort sett gått runt i fyra säsonger på kedjor, schamponering och lite olja. Grejerna börjar se lite sunkiga ut men har fortfarande full funktion och ni som varit med ett tag vet ju var sådana komponenter hamnar till slut. En crossuppgradering med tillhörande nedflytt till vintercykel har därför rullat i skallen ganska länge och för ett tag sedan tog det en ny vändning när sambon mammabelönades med en crossram som bas för en ny allroundhoj.

För att återknyta till översta stycket; här uppstår plötsligt en perfekt grogrund för ett typiskt Björnprojekt. Hur kan jag utveckla den här situationen till en Masterplan som motiverar en större investering, genererar massor av nöjdhet, lite kul arbete och en bra affär?

Där det händer.

Efter några veckors klurande föll beslutet på en total uppgradering av hela stallet. Istället för att köpa enkla komponenter till en enkel cykel så satsar jag stort och vinner ännu större. Jag kommer att börja från toppen och utrusta min racer med det bästa som finns, flytta ner racerkomponenterna till crossen, flytta crosskomponenterna till vintercykeln och vinterkomponenterna (som är nya sedan i våras) till sambons nya ram. En investering på toppnivå som jobbar sig ner genom hela flottan och skapar tre uppgraderade hojar och en ny.

Genom att initiera detta under tidig vinter så har jag ingen brådska utan kan i lugn och ro hitta bra priser och få hem prylarna för mysigt mek på lediga stunder. På köpet får man avkoppling, ett nytt projekt att engagera sig i och terapiliknande stunder i verkstaden till toner av soft musik och eventuellt ett babylarm.

Tips: en osynlig men tålig Invisible Shield 
täcker den del som nöts av smutsiga handskar 
och får prylarna att se nya ut längre.

Vintercykeln är redan klar och provkörd 4-5 timmar. Den har fått crossens 10-delade Centaur Carbongrupp från 2010, en märklig variant som bara fanns på marknaden under en kort tid innan Campa upptäckte att den i princip hade samma spec som Chorus och ändrade den igen.

Kolfiber är ju vid sidan av trä och plast det enda som är helt rostfritt, till skillnad från rostfritt stål som i västkustmiljö har en halveringstid motsvarande ett mekaniskt skivbromsbelägg på en crosstävling. Dessutom är ju carbon i bromshandatagen så mycket trevligare att hålla i än aluminium vintertid.

Näst ut är crossen som får en 11-delad Recordgrupp. En av få i Sverige, kanske den enda? Ska bli spännande att se hur mycket lera och smuts den tajta kassetten tål, hur mycket glädje jag får av en extra växel och hur länge bakväxeln håller. Kanske blir det bra, kanske blir det bara jäkligt snyggt.

För fyra år sedan applicerade jag en Invisible Shield (displayskydd till smartphones) på Centaurgruppens utsatta carbondelar och nu när jag drog bort den så ser gruppen ny ut under. En del av skavts bort mekaniskt under åren, men inget har lossat i klistret. Detta kan vara den optimala skyddsprodukten för cykeldelar.

Även Recordvevarna har fått en "osynlig sköld", både på den vertikala och horisontella ytan, överallt där dojjan träffar när benet kommer farande ner för att träffa pedalen.

Den insatte ser direkt att min specialtillverkade bash från Experimental Prototype sitter illa på det nya vevpartiet. Anledningen är att den är anpassad för en 42-tandsklinga och här sitter en original 39:a monterad. Glad i hågen trollade jag nämligen fram en helt ny Stronglight 42:a ur lådorna men insåg att den var anpassad för 9/10-delade växelsystem. Kunde den smalare kedjebredden ställa till det måntro? Testade med en 11-kedja och den verkade ligga fint över tänderna, så jag påbörjade montaget ändå...tills jag insåg vad jag förbisett.

Alltså finns en ny Stronglight 42:a till salu, för Campa 135 mm bultcirkel (standardvevparti). 

Maila på info@bjornfredriksson.se om ni är intresserade.

Någon som vill briljera med sina Campakunskaper och berätta varför den inte passar?

CX Sweden Baby Collection

Jajamensan! Visst är lill-grabben en cx-supporter.
Med inbyggd tuta och naturligt ryckiga handrörelser är det bara att hänga i en bjällra och köra.

Som tidigare sagt, han är fri att välja vilken sport han vill - i de här kläderna.

Ett stort tack till familjen Cedwin!

Möt cykelvintern med rätt grejer

Vintern närmar sig och bjuder som brukligt en fin anledning till att utrusta sig för att möta fast nederbörd, kyla och halka. Själva konceptet "vintercykling" är bland gamla cyklister ofta förknippat med en viss hatkärlek som kan vara svår att beskriva. Det handlar om att finna glädje och motivation under svåra förhållanden, känna dragningskraften i säsongen som är långt borta och på något sätt både förtränga och förstå varför man håller på och plogar i snömodden. Själv tycker jag att en solig och klar vinterdag med vindstilla förhållanden och tre minusgrader kan vara något av det bästa som finns, särskilt om händerna är varma och kaffetermosen vilar tryggt i jackfickan.

Den sociala aspekten - sällskapet, väger tyngre än på sommaren, då den lägre intensiteten öppnar för långa, sammanhängande samtal. Det brukar också anses ofint att komma dragandes på något lättrullat när andra sliter dubb, av förklarliga skäl. Det gäller alltså att synka, både person och material.

Riggat för snabbåka i snön.

Själv möter jag de kommande månaderna med en solid Campagnoloutrustad Ridleycross i aluminium. I taket hänger tre kompletta hjulpar för att få ut det mesta av varje tillfälle;

- Campagnolo Khamsin kanttråd med Continental Sportcontact 28 mm - tungt men lättrullat för de snabba höst och vårdagarna på snöfria vägar.

- Evolve Carbon 38 mm tub med Tufo Flexus Primus 32 mm - för de snabba vinterdagarna i nysnö eller på grus (bilden).

- Mavic Ksyrium Elite kanttråd med Nokian Hakka W240/W106 - för de tröga, långsamma passen på packad snö och i halka.

På belysningsfronten testar jag nya lampor från Cateye; Volt 300 fram och Rapid 1 bak. Båda har uppladdningsbara lithiumbatterier och laddas via USB, enkelt att ha en extra laddkabel liggande på jobbet så att man kan köra med full power t&r även i minusgrader.

Här ser ni prisvärda Cateye Volt 300. Liten, USB-laddbar med 300 lumen för ca 500 kr.

Ett annat tips; för att slippa få dina prylar solkiga och mjuka av kondensfukt i bakfickorna, lägg dem i en snygg flaskställsbehållare som den på bilden till höger. Pengar, glasögon och telefon - allt går ner och ligger skyddat, bättre än i jackan om du klotar.

Och ja, ett ställ blir upptaget, men du behöver ändå bara en flaska vatten för ett vinterpass, använda gärna en isolerad variant och skona mun och mage från isflaken.

På klädsidan står jag också inför en uppgradering. I dagarna väntar jag in ett paket med full stass från favoritmärket Sportful. Efter att ha väntat i sex år på att de gamla vindtäta vinterbyxorna ska gå sönder har jag nu gett upp, erkänner mig besegrad och investerar i ett par nya "No rain" ändå.

Veckan i bilder

Vy mot Sunningebron från strandpromenaden i Uddevalla förra tisdagen.

 

Safaricross i söndags. Varv vid Vallen, genom Änggårdsbergen, Eklanda, kort paus uppe vid Sisjön (bilden) och sedan vidare via Kikås, Gunnebo, Delsjöarna och slutligen en kaffe hos Sura Grisen innan hemfärd.

 

 Kvällspromenad runt Eklanda, kryddat med ett pass på ergometern.

 

Förutom jobb, träning och familjemys så pågår diverse projekt hemma, bland annat uterumsbygge, cykelbygge och hjulbygge. Mycket som byggs nu. Framtiden väntar.

Underbart återfall

I veckan skickades det ut en inbjudan till fjärde omgången i Introcrossen, Göteborgs lokala crosscup, och genast steg cykelsuget från en redan hög nivå till nytt rekord. Så i morse efter 9-tiden gick jag ut i verkstaden för att se om det fanns något att åka på. Och visst hängde den där, precis som jag slängt in den efter Göteborgshelgen i Cx-cupen, inklusive grusstänk på Slottsskogsvallen och lövkompost i kassetten. Och som vanligt funkade den perfekt efter lite luft och olja, bara att rulla ut och skita ner den mer.

Pappa-power?

Tillsammans med Erik värmde jag upp lite extra med ett varv runt Delsjöarna och landade vid Hästhagarna i Skatås i tid för att hinna känna lite på underlaget. Kroppen kändes inte lika seg som jag befarat efter tre veckors uppehåll, kanske för att jag fuskat med några korta pass på Monarken i tvättstugan, nu även känt som skötrummet.

Dagens Introcross kördes över två heat om vardera 20 minuter. Full gas alltså, inget att spara på. Egentligen eländigt värre för mig, men som tur var fanns det fler sega ben och framför allt gott om vurpor i dagens startfält. Det var lite smetigt i några gräskurvor och det resulterade i tvära omkast och nya luckor som höll båda heaten öppna och spännande ändå in på mållinjen.

Trots ringrostigheten lyckades jag pinna på ganska bra i båda starterna och höll emot fint på förstavarven. Därefter följde sköna fajter med Henrik Gyllander, Henrik Hågård, Anton (som borde deklarera sin frukost idag) och Jonte Stark. Tror att jag slutade sjua respektive femma vilket får anses vara fullt godkänt under omständigheterna.

Det enda som kändes lite strävt med dagens pass var att tankarna på SM-helgen väcktes till liv igen. Jag hade sedan länge lagt dem åt sidan, men nu blev jag vansinnigt sugen på att prova den här vilotaktiken en vända till och dyka upp, med lera från Skatås på hojen och lösgodis i magen i Stockholm om två veckor och se vad det räcker till.

+1

Det kom en liten grabb i lördags! Så himla härligt och overkligt.
Två saker måste klargöras bara:

Han ÄR den finaste bebisen världen skådat och han SKA få syssla med vilken sport han vill.
Minst det ena är sant.

Tio tyska ringbärare

Ibland får jag frågan om jag är bilintresserad, gillar motorsport eller rent av är en Audinörd. Jag brukar svara att jag gillar att köra bil. Jag har aldrig köpt en biltidning, kört runt en racerbana på tid eller tävlat i motorsport. Kaffemuggen på jobbet visar bilder av pumpar, nyckelringen är en bit cykelkedja och väggarna hemma pryds av canvastavlor printade av semesterfoton från bergsvandringar.

Men på samma sätt som en styv, lätt och välkomponerad cykel är avgörande för åkkänslan så uppskattar jag de egenskaper som förvandlar en bil från ett anonymt transportfordon till ett värdefullt plustecken i vardagen. Det är utrustningen mellan hjärnan och vägen, det som förmedlar tanken och förvaltar förväntan som jag älskar och i bilsammanhang har jag sedan 13 år fastnat för sättet som Audi gör det på. Om bara de två kvartar jag spenderar bakom ratten till och från jobbet varje dag kan ge mig ett mervärde, så innebär det att över tio timmar varje månad har förvandlats från intetsägande dödtid till något jag värdesätter och gläds åt. Det är en värdefull vardagslyx, utspridd och aktiv i bakgrunden över tiden.

Är man inköpare till yrket och obotligt smittad av viljan att göra bra affärer och att vara på väg framåt så är en hög omsättning av fordon en naturlig konsekvens av ett ledigt handlande. Bilar är minnen och minnen är livet - dags att öppna Audikatalogen och se vad som rullat i stallet sedan jag sålde min Opel Kadett till brorsan och flyttade till Göteborg 1998.

2001: Audi 100 Avant 2.6 -93. En fullstor familjekombi till en singelkille på 23 år. 

Tänk ändå vad rätt ute jag var redan från första början. Det skulle komma att dröja många år innan insikten om fördelarna kring en sexcylindrig motor bubblade upp till ytan igen och komforten i den här kärran var helt underbar. Dessutom upplevdes den, trots sina 20 000 mil, såpass pålitlig att vi vågade oss på att köra ner till franska rivieran sommaren 2002. Givetvis skar AC-kompressorn på vägen ner och den svarta bilen förvandlades omgående till en stor svettsvamp i den ohyggliga hettan. Bilden är tagen på klassisk cykelmark, på väg ned från Alpe d'Huez.

2002: Audi S6 Avant -97. En trimmad dröm - en försäkrad mardröm.

Den här kärran var skapligt uppskrämd och lämnade närmare 330 hk från en turbomatad bensinfemma, fördelat på fyra drivande hjul. Det var helt enkelt ett as, en ulv i fårakläder som krävde full koncentration för att hålla på vägen. Introduktionen till fyrhjulsdriften blev också svettig, men sedan dess har Quattro stått fast i kravspecen oavsett modell. Såldes till förmån för tjänstebil. Och livet.

2004: Audi A4 Avant 1.8T Quattro -04. Fick vara splitter ny i sju timmar.

Det här är den enda helt nya bil jag rattat ut från en återförsäljare och eftersom en ny bil är en usel affär så såg jag till att slippa betala den själv. Min första A4:a tog mig mellan Lidköping och Göteborg flera dagar i veckan och den håller rekordet för snabbaste viltolycka. Redan efter 17 mil fick jag en hare i grillen och den första glidarhelgen byttes mot en kopiös ursurning på kammaren. En riktig pärla var det ändå med måttliga 190 hk och massor av originalmonterad utanpåplast som gjorde den fräck på låtsas. Såldes till förmån för en Porsche 911 och stärkande dagliga promenader till jobbet.

2008: Audi A4 Avant 1.8T Quattro -99. Tuffa tider och back to basic.

Efter en vända med extrem bakhjulsdrift och sportbilsprestanda så gjorde sig en smärtsam vardag påmind, med tillhörande a-kassebudget. Nu blev misären inte långvarig, men det räckte för att backa utvecklingen och komma in i en ny match. Den här A4:an är den äldsta och mest prisvärda vi haft sett till prestanda, komfort och funktion. Det var en riktig pärla av sin tid, väl bevarad i tio år och tacksam att pyssla om. Vi gillade varann tills det var dags sälja då den genast svarade med avgasras, parkeringsbot och elfel. Min sambo minns den som "Audi den förste", speciellt eftersom vi köpte den tillsammans innan vi ens bodde ihop. Allt sedan dess har det varit enkelt att hålla ordning på samboåren - ett per bil. 

2010: Audi A4 Avant 2.0 TDI Quattro -07. Första dieseln, slickad och klar.

Tåget stannade i Mellerud en vårdag och senare på eftermiddagen kom vi hem med den första dieselbilen. Ett rejält lyft på alla sätt med massor av kraft, säkerhet och komfort och på några minuter förstod jag varför resten av Europa tankar från det svarta handtaget sedan många år tillbaka. På något sätt inbillar man ju sig också att bränsleekonomin blir en betydande del av totalekonomin, vilket är ett vanligt missförstånd gällande nyare bilar. Du kan slå varannan liter utanför tanken och det är fortfarande mindre än vad värdeminskningen kostar dig. Mina tips för en bra bilaffär; köp billigt och tänk på vad du kommer att ha till salu. Ett dåligt inköp går aldrig att hämta hem vid försäljningen. 

På bilden ovan är vi på Ölandssemester och efter en promenad återfann vi bilen nyslickad av kossor. Som tur var hade de flesta dragit vidare och kalasade istället på en husbilsbackspegel.

2011: Audi A4 Avant 3.0 TDI Quattro -09. Where the power lives.

Jag har lärt mig mycket om Audibilar under åren. Bland annat så ska jag akta mig noga för att provköra bilar som jag är intresserad av men inte tänkt köpa. Redan 2007 testkörde jag en Audi A5 med treliters sexcylindrig dieselmotor och den upplevelsen överlevde inte bara en Porsche, den gick inte att radera alls. Samtidigt som jag klev ur den vita A4:an hos Audi Göteborg tidigt på vårkanten 2011 så förstod jag att den skulle bli föremål för affär. Det krävde både tid, hård förhandling och ekonomisk uppoffring men visst blev det ett köp. Och visst var den underbar och urstark. Den toppade makalösa 267 km/h (jag berättar inte var), saknade aldrig kraft och satte en ny standard för mig när det gällde dieslar. Den var billigare att tanka, billigare att försäkra och billigare att serva än föregående fyrcylindriga motor. Lite dyrare att köpa, men utan tvekan värd varenda krona. Milen rullade fort och snart hade vi kört nästan 5 000 mil. Kalkylen sa att det var dags att byta igen.

2012: Audi A4 Avant 2.0 TDI Quattro -11. En tavla bland konstverken.

Om man inte hittar det man söker, så letar man lite till. Eller så bryter man mot sin egen grundregel och köper en bil man egentligen inte vill ha, bara för att det är en bra affär. Den här A4:an tjänstgjorde under perioden augusti-december 2012 och rullade 1 200 mil, mestadels med en eller flera cykelcrossar på taket. Redan efter ett par dagar insåg jag misstaget med att byta tillbaka till en liten dieselmotor och jag kompenserade genom att pressa den stackarn, med hög ljudnivå, hög förbrukning och högt varvtal som följd. Men, bilen var rätt specad och kunde därför lätt bytas mot en "svårsåld" 3.0:a senare under vintern.

2012: Audi A4 Avant 3.0 TDI Quattro -10. Lugnet åter i familjen.

Det var som att komma hem. Allt sjönk igen; puls, hastighet, förbrukning och stress. Om bilen är stark och tyst så blir du en bättre förare. Om motorn svarar snabbt och kraftfullt så kör du med ett ägg under foten. När lust och tillfälle uppträder så finns det en sjö av ork att ösa ur och mungiporna sticker mot innertaket utan att du kan göra något åt det. Den här bilen köpte vi med planen att köra i två år. Efter två månader förstod jag att det inte skulle bli så. En senare provlastning av barnvagnen bekräftade misstanken om platsbrist och en ny process tog sin början direkt efter hemkomsten från sommarens Europaresa. Och den här gången var utgången allt annat än given.

2013: Audi A6 Avant 3.0 TDI Quattro -12. The keeper...

Det känns lite som att vinna en tävling där likheten med ett barns tillkomst är slående. Det finns under gynnsamma förhållanden möjlighet för en individ att vid ett tillfälle att ta hem trofén. Den här tyska pansarvagnen är en riktig fullträff och jag är säker på att den blir mer långlivad i familjen än de tidigare bilarna. Delvis på grund av låga mil och fri service men mest på grund av att det (nästan) inte går att få tag i en större, starkare och snyggare Audikombi. Ett stort tack till gänget på Audi Göteborg för en bra affär. De gör alltid ett kanonjobb med support och service och dessutom har de sponsrat oss med proffsiga Thule lasthållare, både till A4:an och A6:an.

2013: Brio Happy "Audi Edition"-11. Plats för en ny generation förare.

Ja, snart ska det puttas. Fyra luftfyllda däck och fjädrande chassi med påhängsmotor. Ringarna i fronten härstammar faktiskt från bilen överst i listan och cirkeln sluts därmed på ett något ologiskt men ändå sagolikt sätt. Och samtidigt börjar en helt ny berättelse.

Bra cup-avslut!

Aldrig trodde jag att gårdagens sjätteplats var inom räckhåll idag. Inte en chans. Kroppen var trött och dagen med allt fokus hade passerat. Att ställa om och ladda på för en ny dag är inte helt enkelt. Stod mest och gäspade och frös i startfållan med inställningen att ändå ha så roligt som möjligt.

Planen var att gasa direkt i starten och se till vara topp fem genom de första två skarpa kurvorna. Därefter åka på snabba hjul några minuter och sedan slå av på tempot och invänta striden om topp-10. Mer än så borde inte finnas i kroppen. Det är trots allt ganska stor skillnad på att vara tränad för dubbla tävlingsdagar istället för enstaka insatser, och den tiden och träningsupplägget har jag inte haft i sommar/höst.

Starten gick enligt plan och jag tog rygg på Thomas Pettersson ut på andra asfaltsrakan. In på gruset märke jag direkt att jag enkelt kunde följa täten genom kurvorna och satt därför kvar ett tag. Efter två varv stod jag inför valet att slita mig med Thomas med risk för att röka benen för gott, stumna och rulla in på en 43:e plats. Alternativet var att åka själv, vilket är mindre fördelaktigt på det snabba varvet där rulle ger en fördel. Men, jag vet att jag går bra på gruset, gräset och över plankorna så med fritt spår tappar jag inte så mycket ändå.

Fullt fart i kurvorna. Gräset har antagit Rhinostatus, dvs det är bara att kliva på och styra in i kurvan.

Sakta men säkert nalkades förstås en trio bakifrån, anförd av klubbkamraten Philip King. Med sig hade han Hammarström och Wass. Med två varv kvar insåg jag att luckan skulle komma att täppas av Philip, men det borde rimligtvis kosta honom en del. Otäckare då om de två andra smiter förbi, utvilade och sprättiga inför avslutningen.

Förföljartrion på väg ikapp med Philip i spets.

I det här läget hade jag nästan glömt att jag fortfarande stretade runt på en sjätteplats och oavsett utgång luktade det succé. Och mot alla odds kändes benen ganska bra inför avslutningen och därför bestämde jag mig för att göra precis allt i min makt för att försvara placeringen och notera en dubbel-sexa i helgen. Philip smet förbi strax innan skogspartiet men jag var snabb på att stänga dörren för näste man som klotade i sitt försök att passera i nästa lömska innerkurva.

GCK mot GCK. CX Sweden mot CX Sweden. Team Grillcrossen mot Team Grillcrossen. Ofta har vi samma snittpuls, maxpuls och upplevda ansträngning också. Inte undra på att vi möts på slutet.

Resten av resan in blev en intern uppgörelse som slutade till min fördel då jag passerade Philip med ett par kurvor kvar till mål. Att jag sedan bjöd på ett saftigt framhjulssläpp i målkurvan och och var nära att lägga mig är ju typiskt, men det ville gå min väg idag helt enkelt.

Två sjätteplatser på samma helg är mitt bästa resultat någonsin i cupsammanhang. Det är tre år sedan jag härjade såpass långt upp i fältet, bl.a. i Ludvika och i Åstorp och jag kan säkert säga att jag hade fler watt att åka med då och en mer gedigen träning i ryggen. Så något har hänt med tekniken och med viljan kanske.

Lättnad, glädje och höga laktatvärden efter målgång.

Nu har jag ingen mer start planerad i årets Cx-cup, som för övrigt är över redan om en månad. Det är väldigt tråkigt men ändå till förmån för något ännu häftigare. Kanske kan man sladda runt på några vintriga Introcrossar och underhålla formen i tvättstugan på kvällstid, om läget tillåter. Ingen vet. Att därför få starta och avsluta min rekordkorta cup med två sexor känns fantastiskt roligt. 

Tack till alla som supportade längs varvet. Vi ses när vi ses!

Bra cup-premiär!

Cx-fest i Göteborg idag. Strålande sol, värme, snabba spår och massor av folk. Startade från andra led i en mäktigt stor Superklass och tog det säkra före det osäkra och hystade in två hela nävar med watt från start. Det är liksom det enda man kan göra med den startpositionen. Som tack för detta fick jag fritt spår i tio minuter och en skön känsla av att ligga i spets på hemmaplan, väl medveten om att det omöjligt kunde hålla för evigt.

Full fart i spets. Bakom lurar suveräne Ted Pettersson, tätt följd av farsan Pettersson. Duon tog sig sedermera förbi och parkörde hem en seger i P15-16 och en andraplats i Superklassen. Snyggt!

Ganska snart var det dags att slå av på farten och släppa förbi folk som kunde bogsera mig i mål. Först gick uppdraget till Pierre, men han körde ifrån mig. Sedan släppte jag förbi Ted och Thomas. Där borde jag orkat hålla hjul, men idag fanns inte tempoväxlingen där. Så småningom kom även Janne J ikapp och den rullen gick bättre att följa, särskilt in och igenom kurvorna. Men slätdraget i den gubben skojar man inte bort så efter två varv med varierande lucka fick även han åka. Surt.

Alldeles strax blev det även dags att försvara fjärdeplatsen. Den matchen var dock över på tre sekunder då Christian både stötte ikapp och ifrån mig på asfaltsrakan. Det var första gången i höst som jag såg hans rygg och där försvann en del av motivationen. Åkte jag så långsamt nu?

En femteplats hade ändå varit nytt personrekord i Superklassen, så de sista två varven körde jag på det resultatet. Men någonstans i bakhuvudet spökade en oroskänsla. Det fanns en snabbing som jag inte sett röken av sedan startfållan, någon som normalt borde vara en bit före mig vid det här laget. En snabb titt bakåt, nej, ingen där. Pressa vidare. Plötsligt, ett halvt varv senare, som en skugga, upp jämsides i trappan. Benen strejkar, vill inte kliva upp på sista steget. Mats, som vurpat tidigt, glider förbi, öppnar en lucka ute på gräset direkt - matchen är över.

Ute på sista varvet fick jag på en liten fartökning. Kanske, kanske skulle det bli något strul framför när Mats kommer ikapp Janne och Christian. Nej, istället en sjätte plats, vilket ändå är långt över förväntningarna med tanke på uppladdning, träningsmängd och fokus. Och tangerat personbästa i cupsammanhang. Det trodde jag inte att jag hade i kroppen. Ridleyn gick som en dröm idag, med Dugast Rhino som bettade överallt på varvet. Ingen broms, bara driv. Underbar känsla.

All in - all out! Jag sätter mig här en stund...

Om lördagens mål var att gå all-in och köra med det som fanns, så kommer söndagen gå ut på att köra med det som finns kvar. Seedningen placerar mig långt fram även i söndagens start och ja, det är väl bara att dynga på och visa lejonet.

Vi ses på Vallen, starten går kl 11.30.

Resultatlistan LÖRDAG.