Crossbluffen är synad

Jäkla tomtar. Försöker få oss riktiga cyklister att tro att det där med cykelcross är så speciellt och unikt. Aldrig skulle jag utsätta min hoj, mina kläder eller min kropp för sådan smuts och förnedring. Gyttjebrottning och påhittade anledningar för köp av nya grejer är det, alltihop. Dessutom långa resor och korta race på flummiga platser under fel tid på året. Hur fasen ska man kunna prestera på topp i klungan i mitten av april när man kör en timme på tröskeln i november. Det fattar ju vem som helst att det inte går att reparera till dess.

Hela crosscirkusen är fel, onödig och fabricerad. Ingen gillar väl att köra fort när det är tre grader varmt, dyngsurt och grått. Dessutom har jag hört att de ibland får lägga flera timmar på att få cykel och kläder i ordning bara för att få lov att ta det inomhus efteråt.

Exempel på en leende, lerinpackad crossåkare.
Förväntas man verkligen tro på det här?

Förmodligen har de slutit en pakt, de där crossåkarna. En pakt som tvingar alla att se glada ut och skriva positiva tävlingsrapporter i sina bloggar. Om de åtminstone hade haft vett att hålla igen lite och inte spela över så kopiöst. Nu blir det bara mindre trovärdigt när alla lovordar en lerig gräsmatta, regn och grus i ögonen.

Nykomlingar hotas förmodligen med reprimander om de inte genast uttrycker positiva åsikter redan efter första gången de provat. Alla är ju odelat positiva till cross, även efter att ha kommit halvt sist, krängt en tub eller bara vurpat ordentligt. Fullständigt osannolikt, det fattar ju alla.

Och vad är det för del på folk när de står och snackar med varandra i startfållan som om de vore kompisar hela högen. Och efteråt; ryggdunk, axelklappningar och uppmuntrande tillrop. ”Bra kört, din snabbe faan, du tog mig på slutet!” Det här liknar ju inget, har de ingen tävlingsinstinkt eller integritet alls?

Till sist, vad är det för loosers som driver CX Sweden och Cx-cupen? Vad tjänar de på att lägga ner all tid och energi på den här "sporten"? Inte en spänn. I stället försakar de familj och vänner, står över mysiga hemmakvällar och viktig kvalitetstid. Allt för en tro och ett hopp om en ännu bättre framtid för cykelcrossen. Det hör ju vem som helst att det kommer gå åt skogen, och förresten, folk som engagerar sig djupt i ideell verksamhet går inte att rädda. De är indoktrinerade och besatta av tanken att duka upp för andra. Ett litet tack är allt de behöver, så går de ett helt år till. Stackare.

Avslutningsvis måste man ändå förfäras av den allra värsta av slöserier genererad av denna ”disciplin” inom cykelsporten som man anser sig vara. Träningsbortfallet under hösten. Det är en förbannad skandal och någon borde göra något åt det. Jag tvingas se hur flertalet talanger och inspirerade cyklister kör sig i fördärvet under hösten och pallar sedan inte en hel säsong kommande år. Det är av yttersta vikt för svensk cykels framtid att våra löften får en strukturerad och genomtänkt träning med början den första november varje år och i perioden innan dess ska man ta det lugnt, alternativträna och eventuellt tuta i sig lite onyttigheter. Att bli kall, blöt och smutsig om fötterna ökar avsevärt risken för sjukdomsbortfall, så det kan inte bli aktuellt att stå vid sidan och se crosspektaklet heller.

Hur svårt är det att hålla rulle i 14 km/h? Allt är förstås uppgjort på förhand, tror dem att vi går på den lätte?

För egen del då? Jo, jag ser fram emot säsongen 2013 som den potentiellt bästa någonsin. Jag har ju kört landsväg några år nu och vet det mesta om träning och allt om cykelsporten. Utåt sett hanterar jag min cykel på samma sätt som proffsen, d.v.s som ett verktyg. Jag intalar mig att några repor hit eller dit inte spelar någon roll, det viktiga är ju att den är lätt och att jag fått rabatt på köpet genom upprepade trakasserier av mina lokala cykelhandlare som länge envisades med att tacka nej till mitt föreslagna "samarbete".

Om jag gör allting rätt från och med nu och fram till mars så kommer jag att gå skadefri, stark och lyckoförföljd hela säsongen. Det som främst bidrar till denna våg av trolig framgång är alla långa och lugna pass under den tiden på året då det är som blötast och kallast ute. Det ger mig motivation och härdar mitt psyke, även om jag egentligen fryser som tusan och drömmer om sommaren. Att skita ner sig och bli blöt för en futtig timme under de förutsättningarna, nej tack.

Hur skulle det se ut om jag, etablerad landsvägscyklist på toppen av min karriär, plötsligt ger efter för ett nytt, okonventionellt sätt att tävla på och därmed riskerar att placera mig utanför pallen - utan möjlighet att skylla på hjälpryttarroll eller tidig utbrytning? Cykling på min nivå handlar inte om att ha roligt. Det allvar och varje insats måste kunna försvaras och förklaras med grund i min planering, som jag för övrigt håller hemlig och reviderar efter verkligheten.

Nej, crosskulturen, mig får ni inte. Försök med nån annan.