Cykelcross kan definieras som konsten att få något svårt att se lätt ut. Så att alla vill hålla på med det. Vilka är då svårigheterna inom cykelcross?
Att förutse att ens cykel, som presterat perfekt under två månaders tid, plötsligt inte alls gör det när man börjar cykla i en skidbacke – det är svårt.
Att gå för fullt i en halvtimme, öka ytterligare på slutet i jakten på en placering, följa upp med en attack sista varvet och sedan spurta utifrån attacken axel mot axel – det är svårt.
Att vänta två hela veckor på nästa chans att få gå bärsärkagång mellan cupbanden – det är svårt.
Branäshelgen blev halvt underbar med en underkänd och en godkänd tävling. Målsättningen låg på två väl godkända, stabila lopp, så det sportsliga underskottet fick balanseras vackert genom ett fantastiskt trevligt arrangemang, bra boende, grillning och högoktanigt samkväm; cx-style.
Costas Umeå Blend 2014, nymalet från egen kvarn serveras Philip King och Mattias Cedwin (foto).
Branäs hade presterat bankaraktärer som var lite unika och givetvis utnyttjat skidbackarna till rimlig grad. Söndagens bana var bäst men ingen av dem passade mig särskilt bra på grund av de korta, branta backarna. Mycket positivt dock på däcksidan, där jag kände mig trygg med både ingångsfäste och utgångssläpp i en improviserad mix av Tufo Cubus bak och Dugast Rhino fram.
En rapport kommer också på cxsweden.com under kvällen, där vi fokuserar på supporteraspekten, närmare bestämt den begynnande traditionen (?) av grillning i samband med tävling. Cykelcrosskulturen är ju en oändligt bred plattform för avstamp mot diverse ofog, äventyr och bus i skydd av höstrusket. Mot ursäkt av mjölksyraförgiftning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar