SM-snö i hjulet. Foto: cykla.se/Jahn Ekman.
Banan var riktigt fin och jag hanterade väta och kyla hyfsat bra som vanligt. Gick på grepp och körde på aluhjul med Cubus och rekordlågt tryck; 1,7 bar. Kände ventilen varje hjulvarv på asfalten. Emil vann före Jens, Edin och Darvell som sölade ner omklädningsrummet rejält med sitt saftiga knä efteråt. Såg inget vidare ut, hoppas du repar dig Magnus!
Efter transport till Söderköping och kvällsmöte med arrangören SSK uppe på Ramunderberget så rullade jag och Cedwin ner till boendet i mysiga Grindstugan från 1700-talet. Där firade vi SM-guldet med Emil, Anna och Cross-Sune med god mat och mycket cykelsnack. Fantastiskt trevligt.
Söndagens cupdeltävling, Ramundercrossen, var arrangören Söderköpings SK:s första crosstävling någonsin och de hade verkligen lagt ner sin själ i arbetet, det märktes och uppskattades nog av alla som var på plats. Banan var riktigt crossmässig och med rätt utväxling på hojen så hade jag nog kunnat njuta lite mer av det. Nu fick jag slita ont med min singelklinga och 25:a ibak och det lossnade aldrig riktigt i benen. Satt mest och gungade fram och tillbaka med överkroppen på 50-kadens och väntade på att det skulle ta slut. En av få höjdpunkter inföll när jag skulle hoppa på hojen efter en av löpningarna (promenaderna) och gled av den leriga sadeln åt fel håll och trasslade in benet i ramen. Tappade 60 cm där.
För mig; en helg med både plus och minus alltså, eller som Mattias Cedwin uttryckte det; "en kall helg i varmt sällskap".
Sedan myntade han ett annat bra uttryck på söndagen också, med anledning av banans beskaffenhet och partiet med löphinder, trappa och svart pist i följd som var så ansträngande att "mjölksyran tog slut".
Bland alla leriga bilder så fann jag den här på favoriten Janne där han visar hur man tar en kurva. Mer bilder från Söderköping finns här.
När jag ändå är inne på Janne J så måste jag bjuda på hans eget referat av spurten om tredjeplatsen i Superklass, mot Ola Torstensson. Det här är så jäkla bra och allt händer alltså på bara 15 meter:
"Jag har fint grepp och seglar upp jämnsides nu bara 15m från mål vi står på allt vad tygen håller och farten i leran är i princip noll(tusan om det kanske hade gått fortare och springa). Jag tror att jag har segern där men kommer in i ett parti då hjulet bara spinner och greppet på bakhjulet är totalt borta Ola har dock lite bättre grepp i sitt spår och segar sig därmed förbi och tar därmed tredje platsen. Kul fajt vart det (men helt glad blir man ju inte)."
Folk som bevittnade händelsen säger att det är något av det mest underhållande som levererats på en svensk cykeltävling.
- - - - - - - - - - - - -
Igår kväll fick jag "löparrycket" och kommenderade 8 km grus i Skatås på hela hushållet. Efter att ha gjort en svensk storstadsklassiker (köpt müsli på VISA-kort och parkerat gratis halvvägs ute i skogen) stod vi redo att dundra ut i det upplysta spåret. Det sprätte i hela kroppen och jag fick verkligen lägga band på mig för att inte sätta av i 4-minuterstempo från start. Senaste löppasset avverkades i början av september och därefter fick jag problem med mitt löparknä igen, som så många gånger tidigare.
Dags då att se vad åtta veckors stretchning och styrketräning hos Spiroclub gjort för kroppen. Har kört mest benövningar men även bål och rygg har fått sig en dos träning och det märktes ganska tydligt då det, säkert tillsammans med mycket crossåkande, hade en effekt på hållningen under löpningen. Kunde jogga lätt och avslappnat i bekväm upprätt stil. Ett tempo på strax under 5 min/km kändes som rena promenaden och jag gick runt med en snittpuls på 128 slag (70%). Tyvärr hade jag bara 30 minuter på klockan när smärtorna i knät kom tillbaka och de sista kilometrarna präglades av vrede och besvikelse. Jag var helt enkelt på ett jävla humör när vi åkte hem och sedan dök jag rätt in i diverse löpforum för att läsa på om knäoperationer. Vilket inte var någon uppmuntrande läsning.
Nästa gång löper jag med Sidiskorna på och en cross på axeln. Så ser det åtminstone vettigt ut.
Ja den kurvtekniken får jag nog svårt att lära ut.eller ens få till igen,upp kom jag i alla fall :).
SvaraRaderaKul att man kunde bidra med underhållningsvärdet.hade själv gärna sett på på den sjuka spurten i efterhand.
Pose-tekniken i löpspåret sägs ju vara mycket bra för dem med problem med löparknä. Eller i alla fall ett pose-inspirerat löpsteg. Provat?
SvaraRadera"Pose-principerna i sammanfattning:
SvaraRadera- Lyft vristen rakt upp under höften med hjälp av hamstringsmusklerna på baksidan av låret.
- Håll stödtiden, den tid då foten är i marken, så kort som möjligt.
- Stödet ska alltid vara på fotsulans framdel.
- Låt inte hälarna röra marken.
- Undvik att rulla steget längs tårna, lyft vristen medan du fortfarande har vikten på fotsulan.
- Håll vristen i samma vinkel genom hela steget.
- Håll knäna böjda genom hela steget.
- Låt fötterna stanna bakom den vertikala linje som går genom knäna.
- Korta steg.
- Håll knän och lår avslappnade, nära varandra.
- Fokusera alltid på att lyfta foten, inte på att landa.
- Gravitationen kontrollerar landningen av foten, inte muskelstyrka.
- Behåll axlar, höfter och vrister i en vertikal linje.
- Använd armarna bara för balans, inte för att pressa fram steget."
Blir trött av att bara läsa om tekniken och det gör inte ont i knät - den fungerar alltså! Skämt åsido, det här känns som något man behöver hjälp med att implementera om det ska provas.
Ja det där lät ju onekligen väl likt hjärnkirurgi eller motsvarande verksamhet icke lämpad för lekmän. För att göra det mindre komplicerat är det väl steget där man strävar efter att sätta ner foten under sig snarare än framför sig man vill åt. Då sträcker man ju inte ut benet, utan behåller viss vinkel på det, vilket inte ska provocera den aktuella senan på samma sätt. När man sätter ner foten under sig (med kortare steg) tenderar man också att landa med framfoten något före eller samtidigt som hälen. Det är avgjort lättare att springa så här med skor som inte bygger så mycket i hälen. Men jag är ingen expert.
SvaraRadera