East side

Under helgen som gick kom verkligen glädjen och motivationen tillbaka ordentligt igen och cykelcrosstävlandet återfick fokus. Stockholmsklubbarna Cykloteket och CK Valhall bjöd på två helt olika tävlingar och jag gillade verkligen båda samtidigt som jag reflekterade över vilken av dem som egentligen var mest crossig.

Sthlm Cyclocross
Lördagens race i Kungsträdgården var häftigt, publikfriande och lite galet, så där som jag gillar att cross är. 375 kr för bilparkering i P-hus, uppvärmning mitt i shoppingflocken och Vacchi på scenen – det är Stockholm! Banan var förstås helt tokig, bitvis farlig och underbar. Den som vågade vann och belönades med små förändringar i de inbördes avstånden som man låg och krigade om, varv efter varv.

Incoming! Identifierat favoritområde nr 3 - inflygningen mot trappan.

För egen del identifierade jag under uppvärmningen tre områden på banan där jag var säker på fördel. Accelerationen ut på rakan ner mot vattnet, igångdrag utför och ner längs bassängkanten samt den långa höger/vänstersvängen in mot trappan. Gemensamt: låg utgångsfart och bra utväxling på en rejäl effekthöjning. I och med att jag undantagslöst utnyttjade dessa områden på varje varv tävlingen igenom lyckades jag kompensera för de mindre framgångsrika kurvtagningarna på lösgruset.

Grinig i startfållan.

Tyvärr grusades förhoppningarna om en framskjuten placering redan i starten då jag av okänd anledning ropades upp först i fjärde startled. Har även svårt att följa logiken i att ta in ett led med damer mitt i herrgruppen, men mest förvånad var jag nog över att se så många nya ansikten – framför mig i startfållan. Jag surnade till en stund och bestämde mig för att flytta på dem direkt i startögonblicket.

Kom enl. uppgift iväg som 21:a från ”startrakan” och hade efter 30 sekunder cyklat över både det ena och det andra som låg på marken. Utan tvekan den tätaste starten någonsin och jag hade nog kunnat njuta ännu mer av den om det inte varit för att jag visste att täten seglade iväg. Ganska snart var det glesare och jag började jobba mig upp.

Blicken på nästa kurva. Foto: cykelmuppar.se

Efter tre varv låg jag åtta, 50 meter efter tätgruppen på sju man som jag sedan höll jämnt avstånd till under resten av tävlingen, precis värdelöst! Oerhört frustrerande och om man ser på det ur ett landsvägsperspektiv så är det ju löjligt att inte kunna täppa 50 meter lucka på 4 varv á 2,5 km. Kroppen kändes okej och jag gick ganska bra tills det var varvet kvar då jag flyttade fokus bakåt och började köra som en kratta. Fredrich Hammarström från MTB Täby, som skuggat mig hela loppet tog chansen, lyckades täppa luckan och var ikapp med tre kurvor kvar. Han tilläts såklart inte passera, men skulle få en andra chans så småningom.

Luckan som jag körde bort på sista varvet.

Åttonde plats i Kungsträdgården alltså, med halvminuten upp till pallen i Superklass. Man kan inte låta bli att spekulera i hur loppet kunnat utveckla sig med en start från andra led.

Valhallcrossen
Söndagens tävling kommer att placera sig högt bland favoriterna 2010, det vet jag redan nu. Det kan tyckas opassande att jag som representant från CX Cupen öser beröm över en arrangör som i ett sent skede valt att stå utanför den samma. Beslutet att lämna cupen var beklagligt, särskilt som det kom sent och det fick såklart även påverkan på lördagstävlingen som därigenom tappade åkare från södra och västra Sverige. Som cyklist blev jag än mer bestört när jag insåg vilken guldgruva till crossområde de satt på ute vid Stora Skuggan och ni som hoppade över söndagens race missade verkligen en riktig kalasbana och en tillhörande stämning som blir svår att matcha i år, cuptävling eller ej. Inramningen var raka motsatsen till lördagen; lite ödsligt, regntungt, disigt och väldigt öppet. När man rundade vallen ute på fältet uppenbarade sig ett par tält, några eldar och en skön samling entusiaster som verkligen myste ikapp i den rent belgiska atmosfären. Världens minsta fritös gick för högtryck inne i ena tältet och utanför smög Daniel Rytz runt med micken och förmedlade bara det nödvändigaste, som för att lämna resten åt fantasin och de tävlande att diskutera.

Crosstävling på fältet. Vackert så. Foto: Nibbe/happymtb.

Eftersom succébegreppet Superklass inte anammats av arrangören och jag själv sitter på seniorlicens så fick jag lämna veteranerna därhän och istället kunde jag köra ett par uppvärmningsvarv med Caroline som skulle göra sin andra start för helgen på lånad crosshoj. Prestigeklassen startade sent och vi ville gärna komma iväg hemåt i tid, så dagens största klass; Sport, fick förstärkning i leden. Idel obekanta ansikten, förutom ett och jag förstod genast vad jag skulle behöva göra för att vinna där ute på fältet.

Starten gick till storklockans ödesmättade klämtande, en för ändamålet kusligt disciplinriktig pjäs riggad i en klockstapel förtjänstfullt manövrerad av Peter Eide-Jensen, den gamle viktjägaren som agerade både starter och eater mumsandes på något energifattigt brödstycke. Efter det första tekniska partiet var det dags att höja farten rejält från min femte position. Nog med mjukstart, tre tryck på högerknappen och iväg. Gick upp i spets och dyngade på en stund och ganska snart satt där endast en gubbe kvar på hjul. Japp, Fredrich från Täby MTB. Jag insåg genast dilemmat, då banans snabba partier låg tidigt på varvet som avslutades med en smakfull gräslabyrint och ett par leriga kurvor. Jag var dödens i sällskap med MTB-åkaren och var tvungen att hitta på något. Två allvarliga försök hämtades in och det blev inte bättre utav att det snabba partiet låg i motvind.

Efter tre-fyra varv tog jag en diskussion med killen, körde åt sidan och frågade om han var sugen på att hjälpa till och dra ett varv. Efter en snabb titt på klockan och ett kort spurtresonemang avböjde han bestämt, så jag tog ett varv till, men sänkte farten och lät tiden gå, det var ändå tomt bakom. Sedan tvingade jag fram honom och den redan högljudda publiken fick in en sista växel och hängde över avspärrningarna i vild upphetsning. Jäkligt coolt. Stödet i springbacken var öronbedövande – på riktigt.

Ut på sista varvet sjönk farten ännu mer och Täby gjorde inga försök att attackera, förmodat säker på sin kurvkapacitet. Tanketombolan snurrade och till slut formades en plan baserad på en långrökare, en 600-metare ála Haussler. Attack på den leriga slakmotan innan hopphindret, liten lucka, vila och täpp i kurvorna och stå sedan på för fullt på gräset det sista. Allt på ett kort och det gick givetvis åt skogen via två onödiga tabbar. Först genom ett alldeles för rappt igångdrag, vilket medförde att cykeln ställde ut bakhjulet i en vacker vinkel i leran och luckan öppnades framåt istället. Stressad att täppa bommade jag linjen i nästa kurva, gled i leran och så var loppet bortom räddning till åskådarnas stora förtjusning och måttlig egen besvikelse.

Nä-ä, påppåppåppåppå... Foto: Andreas Nyström.

Fler bilder från Valhallscrossen finns här.

Den här veckan återhämtar jag på hemmaplan, jobbar, sover och tränar som vanligt. Riktigt skönt och riktigt länge sedan. Kommande helg bjuder förhoppningsvis på nya höjdartävlingar med race i Borås och i Göteborg, den sistnämnda med hela 14 föranmälda MCK:are i Superklass. Tänk om vi skulle besluta oss för att köra som ett lag där och plocka ner allt från ostkusten på ren mängd och massa? Jag säger som ”Loket”:

- Välkommen till Göteborg!