I backspegeln - Lidköpingshelgen

- Hur kändes crosshelgen i Lidköping?

Så som de flesta svenskar upplevde Postgirot på 90-talet, en fem sekunder lång kulingby som ställer håret på ända och byter förväntningar mot en tom känsla inombords. Som ett X2000-tåg som blåser förbi perrongen i full fart och virvlar upp damm i ögonen, som en överladdad skidåkare som gränslar andra porten i en alpin OS-start och får pilla på bindningen i fyra år till.

Utmaningarna fanns där, oklarheter och underbemanning likaså. Blåsten gjorde livet surt för oss på söndagen tillsammans med en mystisk sabotör som rörde sig i området. Seedningen till söndagens Superklass blev fel. Några fick samma nummer på lappen, sponsortält blåste sönder, koner gick till sjöss och banderoller slets i tu. Vänerns vattenyta steg till följd av de ostliga vindarna, Skogshyddans vaktmästare fick frispel vid åsynen av cyklister på gräsmattan och en hel hög med varupriser hann aldrig hämtas hos sponsorn Colorama. Regnet tog prisschemat, mikrofonsystemet och jordlagret som skyddade rötterna i parken. Lokalpressen stannade hemma och större delen av publiken likaså.

Hur man än vänder och vrider på det så fanns fyra avgörande faktorer som bidrog till att cykelcrosstävlingar kördes i Lidköping i år; två lokala eldsjälar, en passionerad emigrant och ett fantastiskt naturområde vid Vänerns strand. Vid detta faktum lär vi stå även inför 2011 års beslut.

Lite om försöken till tävling från min sida då;

Det finns som bekant två sätt att som tävlande arrangör värma upp inför en tävling och under lördagsförmiddagen fick jag ett supportande samtal från Göteborg i ärendet:

- Har du fixat nu så att du kan få avlösning en timme innan start och få förbereda och ladda ifred?
- Driver du med mig?
- Okej, då får vi köra på plan B; stressa som f-n ända till start och kör sedan på adrenalinet. Lycka till!

Ofokuserad, sönderstressad och småfrusen laddade jag något sinnessjukt direkt ur startfållan. Österling gick för långt åt höger innan första kurvan och missade linjen så jag tog ledningen ner mot vattnet och vidare upp mot lusthuset där benen började protestera. Stum som en stubbe föll jag raskt i fältet och saknade plötsligt allt tryck, flyt och finess. Skräll!

Efter två avverkade varv hade jag stabiliserat positionen runt åttonde plats och kroppen började lämna bättre besked. Jag körde in Kvänumsåkaren Sääv ganska lätt och skulle precis till att passera honom ute på tredje varvet när jag plötsligt hörde en rejäl smäll från bakhjulet. Vevarna stoppade och bakdäcket ritade ett brett spår i leran. Bakväxeln återfanns mitt mellan de bakre bromsklossarna inne i hjulet, örat var av, bakhjulet löst i ramen, snabbkopplingen böjd och kedjan tvinnad. Oklart varför men färdigåkt var det. Som tur var så klarade sig Revolverhjulet utan skador. Stod en stund och försökte greppa situationen och allt eftersom åkare passerade så trillade de andfådda kondoleanserna in. En MCK-åkare skiljde sig dock från mängden och kom in med en lockande offert redan på långt avstånd:

- Va f-n Björn! Ta min cykel, ta min cykel!

Även om du såg ut att vilja bli befriad från den vid tillfället, tack, men nej tack Jonas. Kör själv!

Eftersom kvällen spenderades med resultat, prisschema och webbuppdateringar så hann jag inte fixa till cykeln innan den bokade middagen på Harrys. Mekpasset inleddes därför vid 22-tiden och pågick mot midnatt till dess jag insåg att kedjan var skrot och cykeln inte gick att använda. Skruvade tillbaka reservväxeln (som för övrigt inte heller den var helt okej) till andrahojen igen och gick in för att få lite sömn förvissad om att nödvändiga justeringar skulle kunna göras innan start på söndagen. Det var dock innan jag sett vad 12 sekundmeter ostlig vind kan göra med 2 km band längs strandkanten.

Min tävling på söndagen blev därför en parodi på cykelcross, med en bakväxel som varken spände tillräckligt, växlade korrekt eller gick fritt från kassetten. Under första varvet fick jag stanna fem gånger och totalt slutade jag på tolv mekstopp. Vid varje försök till högre kraftuttag så skickade jag av kedjan eller fick den att gå med klingan upp på baksidan och låsa mot kedjestaget med ett distinkt vevstopp som följd.

Tuggat och klart. Nu slipper man fundera över en framtida avyttring av reservcykeln.

På fjärde varvet, efter två täta stopp på stranden, kastade jag cykeln i sjön men ångrade mig genast, fiskade upp den och körde klart. Sista varvet avverkades medelst det ofantliga spannet av två växlar, men då spelade det inte längre någon roll. Sextonde plats gav cuppoäng. DNF gav det inte, så nu gäller det att inte skrota något mer.

Den nya bakväxeln är förresten riktigt schysst, en 2011-års Veloce med lånad design från Campas 11-delade grupper. Svart naturligtvis. Presterade fin-fint i Kungsträdgården i lördags, varifrån en rapport kommer imorgon.