Nationaldagen bjöd på ett fint pass runt Onsalahalvön inkluderande 4 x 10 min runt tröskeln. Perfekt uppladdning inför ytterligare tre dagar i sadeln. När vi nästan var hemma så mötte vi en kille med en gammal Banestotröja, varvid jag började fundera på det här med cykelkläder.
GCK-dressen med matchande strumpor.
Utvecklingen av folks cykelkläder är intressant att följa. Klubbkläderna har ju alltid funnits där och fortsätter dominera bland föreningsanslutna åkare som gärna visar tillhörighet eller bara vill misstas för tävlingscyklister. Bland alla andra cyklister, de som kör solo eller i mindre gäng har det skett en utveckling, bort från proffskläder och in mot märkesplagg. Mavic, Assos, Gore och Santini flyttar hela tiden fram positionerna och slåss om att kitta upp nya och gamla åkare med designade helställ av obegripligt komplexa material och funktioner.
 |
| Felsatsning |
I göteborgstrakten är det ganska sällan man möter någon från Astana eller Sky, alternativt iklädd en av de stora tourernas ledartröjor. Kanske är det ett tecken på en attitydförändring mot proffsvärlden? Kanske är man rädd för att investera i reklamkläder som plötsligt syns i media under tråkiga rubriker.
Ett exempel på detta kan vi hämta från år 2000 då jag efter noga övervägande spenderade 600 kronor på en proffströja som både matchade min Merida 900 Extreme och stöttade vårt svenskhopp Nicklas Axelsson (bild). En vecka senare, efter dopingavslöjandet, fick Ceramica Panaria Gaerne-tröjan gå i soporna. Det gjorde ont, på flera sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar