Cykeln vinner igen!

Tisdagskvällen blev ett verkligt bevis för vad cykling gör för kropp och själ. Efter en tung dag på jobbet med magont, trötthet och allmän håglöshet släpade jag mig hem vid 17-tiden och somnade fullt påklädd i en brassestol i solen på altanen hemma. Vaknade en halvtimme senare och kände mig helt utpumpad, övervägde starkt att kasta in träningshandduken och gå och lägga mig på riktigt. Var helt tom på energi och kände ingen större lust med någonting, annat än att sova och eventuellt sura över det.

Med stor möda fick jag ändå bytt om, hällt i mig lite vatten som uppladdning och rullade in mot centrala Göteborg för att möta upp några gladare GCK:are. När tillräckligt många ursäkter och eländen utbytts i den lilla gruppen skulle det rullas ner mot Inseros för att möta upp CK Masters träningsgrupper. Ställde av mig själv från start genom ett klassiskt rookie mistake, där jag stod halvt sovande och frånvarande och kom på att jag måste montera armvärmarna precis när alla började rulla. En minutspurt i Övre Husargatans nya "Bossefil" täppte dock igen den luckan.

Anslutande gruppen passerar Kållered anförda av gästspelande sambon. Lasse laddar. Jag ligger sist och försöker kvickna till.

I Lindome sparkade vi igång ett lag(om)tempo som fick musklerna att vakna och så småningom följde även skallen efter. I Inseros mötte vi upp Mastergänget som omedelbart utlyste ett bergspris i backen upp mot Sågen. Backsprättet fick mig att vakna ordentligt och sedan blev lagtempot fram till Anneberg faktiskt en liten njutning. Tröttheten släppte, lusten kom tillbaks och cyklingen stod, som så många gånger förr, som vinnare över allt. Vilken fantastisk medicin, bevisad effekt om och om igen.

Landsvägskonferens i skogen. På kommandot; "dela upp er!" hände först inget. Därefter hände inget igen. Sedan kom vi iväg i fyra lagtempogrupper om fem pers.

Efter Anneberg styrdes det hemåt och lika säkert som att det prasslas med bars och gels i de bakre leden så spårade det tänkta storlagtempot ur tämligen omgående för att slutligen mynna i ett regelrätt kilometeruppdrag och spurt till Mölndals Bro. Och just då, när man skuffas med Axel om tredjerullen i början av den långa raksträckan, möter Olofs blick när han tittar bakåt och sedan drar igång spurten samtidigt som man släpper loss 1200 watt momentant i Dogman som inte flexar en millimeter, just då minns man plötsligt varför man över huvudtaget löste landsvägslicens för första gången. Och varför man blir sugen på att göra det igen.

Sedan summerar man avgifterna inför första start till 2 400 kr och tänker om. Medlemsskap, licens, chip och startavgift vägs mot en färjebiljett till kontinenten och man inser att Italien lockar, kanske med lite cykling i bergen i juli. Det blir nog till att suga på de gamla minnena och spurtmeriterna ett tag till.

Tack till Master för att vi fick gästa er träning. Kul också att se alla crossåkare som skaffat en landsvägscykel som träningskomplement sommartid. Bra tänkt! Det är viktigt att hålla igång kroppen med lite lättrullat under försäsongen.