Min tur...

...att vara förkyld igen. Under februari/mars har vi turats om att bära och nära förkylningen jag och Caroline och medan hon körde Öppet Spår så lagrade jag viruset här hemma, bara för att ge tillbaka det direkt när hon kom tillbaks. Någon gång under helgen hoppade det över till mig igen, en knepig variant som satte sig på halsen utan att påverka kroppen i övrigt särskilt mycket.

Tre pass kunde i alla fall avverkas under helgen och lördagskvällens besök i klubbhuset var ett äkta slaktpass med 40 minuter runt 7 kg på testcykeln och dubbla block avslutande spurter. Lite hosta efteråt annars helt okej känsla i kroppen.

På söndag morgon kändes halsen främmande och hostans klang låg något lägre på skalan. Inget som försämras av att man rullar ut och får lite frisk luft. Testade att stampa på lite på väg till mötesplatsen och benen svarade direkt, utan att pulsen skenade eller att det kändes sjukt på något sätt. Bestämde mig för att ansluta till gänget vid bron som samtliga stod bestyckade med snabba däck. Perfekt.

Efter lite hetskörning i backarna på Lygnerns norrsida styrde klungan söderut och jag vände mot havet för att leta mig hemåt via Hanhals och Vallda. Fick ett fint flyt sista timmen och dubben smattrade vackert till fåglarnas kvittrer i den tilltagande vårvärmen som tillslut tangerade 10 grader i solen. Hemma efter tre och en halv timme, bogserad av ett dominerande kaffesug sista kilometrarna.

Senare på eftermiddagen slog snuvan till ordentligt och rösten was no more. Idag på morgonen snittade jag fortfarande 0,4 hushållsrullar i timmen men jag känner mig inte så sjuk för övrigt. Hoppas på att allt snor är pappersbundet redan under eftermiddagen och därefter återstår att se om förkylningsstafetten fortgår eller om jag just nu kör sistasträckan.

Idag har jag haft tid till att utforska tjänsten Garmin Connect som förvandlar GPS-klockans data från gårdagen till en trevlig kartbild ála Öijer.



Sådär, ett riktigt blogginlägg med träning, sjukdom och en massa pulsdata. Nu mår ni allt...