Pipisquallo cotton, testrapport

Rapport från lördagens torrtest av Dugast Pipisquallo Cotton. 

Precis som vanligt så är det lätt att bli förtjust i ett par däck från Dugast. Därmed lämnar vi all objektivitet och kritiska vinklar därhän och går vidare in i drömmen. 

De här sulorna är precis lika grymma som Rhinodäcken på hård och lös sand, på torrt gräs och dammiga stigar. Skillnaden är att de känns kvickare och om möjligt ännu följsammare. Och, de är beräkneliga - min favoritegenskap. Man vågar köra fortare om man vet vad som händer och när, varje gång. Grep eller sladd spelar inte så stor roll, bara de beter sig likadant hela tiden så att man kan köra därefter.

Superbett på gräs. Pedalen satte gränsen för hur snävt och snabbt man kunde köra i en cirkel.

En annan av de egenskaper jag fascineras av med Dugast är just hur de kan fungera så bra på helt olika underlag, t.ex transport på asfalt och i en snabb gräskurva. Däcket ger en behaglig landsvägskänsla med bra rull och väldigt lågt ljud på cykelvägen. Man tror att man åker på 6 kilos tryck när det i själva verket är knappt 3 kilo. Styr in på gräset i full fart utan att ändra trycket, lägg ner hojen i en ojämn kurva och känns hur däcket jobbar för att hålla maximal kontakt med underlaget, nästan smetar ut sig över rötterna och biter sig fast. 

Efter gräs- och grustesterna sa Pipisquallosarna att de ville se på sandlådan. Så vi uppsökte lämplig lös sand i Slottsskogen och började mata vändor, fram och tillbaka, kors och tvärs och med full sväng åt båda håll. Att köra i sand hänger mer på kraft och teknik än på däck, men om man forcerar och provocerar hårt så börjar man snart känna små skillnader.

Pipisquallo gillar sand.

Normalt vill man ju ha viktfördelningen bakåt vid cykling i sand, för att framhjulet inte ska spåra och för att få maximalt driv på bakhjulet. Men om man vill svänga tvärt så gäller det att skicka fram några kilon och samtidigt vara beredd på att möta med mycket gas.

Cykelkonst - sandhäng efter högfartspassering.

Om ni nu sitter och vibrerar av upphetsning så är det fullt normalt, förutsatt att det är relaterat till bilderna och texten ovan. Dugastdäck ÄR speciella och det tar lite tid att lära sig hur de fungerar. Som alternativ använder jag tubdäck från Tufo sedan flera år tillbaka, prisvärda däck som är fullt dugliga slitvargar. Vi snackade lite om skillnaden mellan Dugast och Tufo på senaste träningen och jag skulle vilja påstå att det är främst två egenskaper som skiljer dem åt.

- Tufo är mindre följsamt i uppbyggnaden och uppträder därför stötigare än Dugast.

- Tufo kräver inget underhåll eller behandling av däcksidorna för att klara säsongen.

Vid några tillfällen då det varit lerigt, som i t.ex. Kumla och Stockholm förra året, så körde jag med Dugast Rhino fram och Tufo Flexus Cubus bak. Cubus är Tufos lerskyffel som greppar hysteriskt i dyngan och bara vräker skiten bakåt i en vacker båge.

Rapport från söndagens blöta test.

I tillägg till testet ovan kan jag också nu komplettera med erfarenheter från dagens Introcross i Göteborg. Ett härligt, höstigt duggregn gjorde läget något mer nervöst än jag hade tänkt idag och jag hade, förutom Cedwin, förmodligen minst mönster av alla 25 som dök upp. Efter en trevande uppvärmning där jag lyckades sträcka höger ljumske (gubbvarning) så blev jag avvaktande och osäker på bettet i det fuktiga gräset. En oro som skulle visa sig obefogad. Pipisquallo gick fint i de småsliriga gräskurvorna och tog mig till en sjunde och en femte plats i de två heaten över fyra respektive tre varv.

Tryggheten var tillräcklig på gräset men framför allt inspirerar däcken till en kvick och rejäl fartökning så fort underlaget och banan tillåter. Jag kan gissa att gränsen för de här däcken går när underlaget inte längre sätter emot, utan flyttar på sig i alla riktningar. Sand packas ju under däcket medan lera flyter bort utan att ge finmönstret något att bita i. Så, så länge gräset är fuktigt men fast, så tror jag på Pipisquallo.

Dugaster och andra däck för cykelcross kan ni köpa hos Karlssons Cykel på Slottsskogsgatan i Göteborg. Där levereras de med ett snett leende och halvärliga lyckönskningar, precis som det ska vara.