Kein schattenfahren, bitte!

Senaste veckan har varit fylld med träning av blandade slag. Mest landsväg och cross, men även lite löpning har flätats in mellan varven. Nu säger genast "vän av Ek" att löpning inte är någon träning för cyklister men det visste vi ju sedan gammalt. Dock är jag anmäld till Göteborgsvarvet som går den 18:e maj och dit är det nu 11 dagar. Jag vet av erfarenhet att knät håller för tio träningspass varav tre nu är avverkade. Med Varvet inräknat så återstår max sex träningstillfällen, vilket blir ganska lagom innan nästa helg.

I morgon visar prognosen på hejdlöst vackert väder varpå Dogman förstås packas i bilen efter frukost, lagras i bagaget under dagen och sedan släpps lös från Kungsbacka efter jobbet. Siktet ställs söderut, ett par timmar ner i Halland, med lite längre intervallblock på schemat.

Måndagskväll med kvalitetstid i sadeln - sambocykling. 

Parallellt med bloggandet funderar jag också på att forska djupare i ett fenomen som både irriterat och fascinerat mig de senaste åren - "främling på hjul". I korthet kan fenomenet beskrivas som att en anonym person plötsligt positionerar sig med sin cykel bakom mig eller min grupp. Ofta sker det efter att individen passerats på vägen, men det förekommer även tillfällen då den oinbjudna gästen stöter ikapp för att få rulle.

Jag har tidigare raljerat över denna överträdelse som jag uppfattar som ett inkräktande på personligt territorium, en oförklarlig frihet som folk tar sig utan presentation eller fråga om lov.

Det senaste fallet är bara några timmar gammalt. Jag och Caroline cyklar i bredd på cykelbanan genom Billdal och samtalar i detaljerade ordalag om en bekant. Plötsligt märker jag hur en man, som vi tidigare passerat, rullat ikapp och lagt sig direkt bakom oss. Han ser att vi två hör ihop men han lägger sig ändå direkt bakom, inom lyssningsavstånd. Vårt samtal är inte längre privat, det delas med en okänd. Vår mysiga kvällstur störs av en oinbjuden anonym närvaro som skuggar oss längs vägen.

Min forskning har hittills endast lett mig till en viktig slutsats; 

en typisk "schattenfahrer" (tyska: skuggåkare) avslöjar snabbt sin orutin genom att kasta sig in på hjul bakom en person eller grupp som känns snabbare och/eller mer rutinerad eftersom han tror att det är så man tränar cykel. Han lider av en vanföreställning och lever i en värld där all cykelåkning på väg är organiserad och där cyklisterna kämpar mot ett gemensamt mål, som i ett motionslopp. Att inte medverka till gruppbildning tyder i hans värld alltså på orutin, i motsats till verkligheten. Han besitter inte förmågan att varken identifiera eller erkänna ett enskilt upplägg, en begränsad social aktivitet eller en sluten, organiserad klubb/lagträning.

Ett bevis för detta kan vi återigen hämta i närtid då min kompis Johan var ute och tränade ensam. Plötsligt konfronteras han av en entusiastisk, nybliven cyklist som utan omsvep avkräver honom destinationen för dagens pass; - vart ska du? Då Johan varken hade någon uttänkt rutt eller särskilt lust till sällskap så avböjde han "inviten" (och risken att få sällskap ända in i duschen) genom att svara att det inte fanns något särskilt slutmål för passet. Mot bakgrund av att alla motionslopp har ett mål dit man är på väg, gillades förstås inte svaret och frågan upprepades flera gånger tills dess att Johans önskemål om att få vara ifred levererades ordagrannt. Märkligt påhopp, men logiskt om vi följer teorin ovan.

Slutligen lämnar jag er med delar ur en dialog jag förde med en österrikisk "schattenfahrer" på Mallorca tidigare i våras. Efter att han legat på hjul i över 20 minuter slog vi helt sonika av på farten för att bli av med honom. När inte detta hjälpte öppnade jag ett samtal:

- Sorry, are you a member of our group? (ingen ärlig fråga egentligen)

- I like riding with you, thank you.

- Would you mind leaving us a bit of space?

- I am sick, doing recovery ride today.

- Okay, bye then.

- Are you from Sweden?

- Bye bye.

- Do you have snow there...?