En Meindlmorgon i mars

Riktigt tidiga klockslag på dygnet inbjuder normalt till ifrågasättande av idéer och beslut som fattats sent kvällen innan. Som till exempel att promenera till jobbet i Kungsbacka, två och en halv mil söderut. Vi människor är ju i grunden veka och därför försöker jag ta besluten när jag känner mig stark och motiverad och lämnar inget utrymme för omprövning i känslomässigt utsatta tidsfönster. Man slipper då helt sonika fundera över om det är en bra idé eller inte. Beslutet är redan fattat i en stund av högre moral och blodtillströmning och nu återstår endast verkställan. Tufft men samtidigt enkelt.

Alltså, 04:45 i morse tändes Moccamastern och ett par mackor hystades ner i ryggsäcken. Kroppen rustades i underställ, vandringsbyxor och jacka. Och stenhårda Meindlkängor redo att käka frusen lera. Krönt av Gustaf Larssons gamla Fassa Bortolomössa lämnade jag Eklanda strax efter klockan fem och gav mig av på en förutbestämd rutt genom skogarna.

Den bryska temperaturen, som snuddade vid tvåsiffrigt, konsumerades enkelt av de 90 höjdmetrarna upp till Sisjön som lämpligt nog kommer redan efter 20 minuter. Väl uppe på platån nalkades också soluppgången och steglängden sträcktes ut till långdistansbehagliga 10 min/km.

Förutom den fysiska aspekten av vandring, med motion, hälsa, benstomme och allt som man redan lider av i överflöd, så vill jag för egen del framhålla två andra vinklar som "do it for me".

För det första så är jag, och har alltid varit, en geografiskt präglad person. Jag kan njuta av att läsa kartor, orientera, finna nya vägar, utforska nya platser, rutter och passager. Att betvinga terräng och ta sig fram genom ett landskap är en tillfredsställelse, såväl till cykel som till fots. Det påminner mig om något tidlöst, klassiskt och monumentalt. Att gå från punkt A till punkt B har varit den enda lösningen under den övervägande delen av vår arts utveckling, men eftersom man även uppfunnit klockan, kalendern och kick-offen sedan vandringsstaven var årets julklapp så finner vi numer stor nytta i alternativa transportmedel. Och det är väl vettigt att använda dem, skulle ju bli onödigt ineffektivt annars.

Förutom den rent geografiska njutningen av att röra sig genom en verklig kartbild och faktiskt tillryggalägga en sträcka av nyttoskäl så vurmar jag också för den mentala biten. Här finns många paralleller att dra till cyklingen som växelvis antar de magnifika funktionerna av en övertrycksventil eller en booster. Dock är det något mer rofyllt över kängornas dans över landet. En lägre puls bidrar nog, liksom möjligheten att lägga större fokus på omgivningen. Tiden, som så ofta är central vid cykelträning, hamnar långt ner i medvetandet och rummet omkring en krymper, vilket ger möjlighet att se och känna små detaljer.

God morgon, önskar naturen.

Efter drygt 70 minuter lämnade jag den preparerade grusstigen vid Oxsjöns sydspets och påbörjade balansgången på den ojämna, frusna Sandsjöbackaleden ner mot Årekärr. Strax innan gården följde jag leden åt höger, gick upp på åsryggen och fick därmed en klar sikt mot en fjärran skogsridå som just då skars av morgonsolen. Ljuset och magen avgjorde att det började bli dags för frukost så jag letade mig in i dalen och slog mig ner på en gammal vagn i en hage, med solens värmande strålar rakt i nyllet.

Med varmt kaffe i koppen, müslispetsad yoghurt och Mando Diaos Strövtåg i hembygden på radion blev det en episk frukost, bevittnad endast av två hästar på andra sidan markvägen.

Ungefär 45 minuter efter frukosten korsade jag Spårhagavägen vid Högsered och påbörjade ett lättare parti. Bakom mig hade jag nu färska minnen från en värmande backe upp till dagens högsta punkt, ett mäktigt vinterlandskap dolt djupt inne skogen samt en patenterad praktvurpa på en isfläck, stor som en curlingplan. Jag anar höga poäng från domarbåset då jag levererade den tyska helt perfekt och avrundade med en gruppering i lätt stil. Landade dessutom hårt på höften, utan överslag.

Den ständigt översvämmade Mellsjön forcerades med enkelhet tack vare sitt frusna tillstånd och träsket som följde var torrlagt. Vid Holmabacken ansluter leden till en liten grusväg som så småningom leder ner mot Arendal och Borgås. Sista kilometrarna är asfalt och motorvägens dån lägger sig som en ovälkommen ljudmatta efter tre och en halv timmes grusfras och fågelsång.

Kroppen kändes riktigt pigg, som stärkt av lördagens långpromenad toppad med 80 km distans med slutknorr igår. Att 23 km kunde tillryggaläggas under fyra timmar med såpass måttlig ansträngning och energitillförsel öppnar ju för nya utmaningar och jag undrar om inte de gamla hembygderna lockar allra mest med en vårklassiker av rang.

Kinnekulleleden är 45 km och den har avhandlats till fots över två dagar våren 1999 tillsammans med två vänner och tre nytryckta T-shirts med texten "Expedition Kinnekulle - extreme lowtitude 0,306 km". Övernattning ägde rum under en presenning och torr ved stals från ett närliggande mobiliseringsförråd. Bilden nedan skildrar för övrigt det dramatiska toppförsöket då undertecknad planterar Chalmers H-sektions fana i diabasen, ivrigt understödd av den evigt dyngsure Johan som genomled två dygn i hällregn iförd sopsäck.

Skål och välkommen in i dimman.

En annan anekdot från samma misär är den storslagna jakten på Göteborgsbussen efteråt, då Per-Åkes nyinförskaffade, tyska marschkängor sinkat tidsschemat till den grad att vi fick jaga bussen ända till Trollhättan innan vi fick resenärerna ombord.

Nästan 14 år har gått och både funktionsplagg och tält säljs numer till priset av en bussbiljett. Kanske är det dags för ett nytt försök fast utan sömn och ved.

Ett berg - en dag. Jag känner mig stark och motiverad. Bäst att fatta beslutet nu.