I ena ringhörnan hittar vi, som vanligt, den arga insändarpensionären som är vansinnig på cykelvägsgruset och åberopar allt från rätt till fel och dyra punkteringar. Senast idag publicerade Göteborgsposten en artikel där en upprörd äldre dam fritt konstaterar att en dödsolycka inte är långt borta i det allra värsta av scenarion. Och det är ju sant. Döden är i de allra flesta fall värsta tänkbara utfall. Relevansen mot bakgrund av övrig storstadstrafik är väl tveksam, med frekventa nyheter kring spårvagnskollisioner, bilbränder och olyckor med tung trafik inblandad.
I andra ringhörnan lägrar Trafikkontoret med budget, planer och bemanning. Före den första juni ska allt grus i staden vara borta och före sista april ska gruset på de centrala cykelvägarna vara väck. Tidigare har man gått ut och förklarat att sopningen skulle inledas innan påsk, något man nu tvingas backa på efter prognoser om en decimeter snö i nästa vecka.
Det förhatliga vårgruset - samma grus som älskas på vintern.
Hela systemet med att årligen vräka ut tusentals ton grus på asfalten för att sedan sopa upp det igen är förstås tacksamt att kritisera. Personligen är jag lite förvånad över att motortrafikkulturen, den starkaste vi har efter midsommarfirandet, inte står modell även för cykeltrafiken. Det finns ju en stark drivkraft mot optimeringar så snart det handlar om bilar så visst är det märkligt att man inte sneglat mer på hur man löser problemet med halka där?
Istället för att sprida dubben på marken, för att man ska kunna fortsätta åka på sommardäck, så sätter man fast dubben i däcken. På det viset har man ju alltid "grus under däcket". Acceptansen hos allmänheten är fullständig, vinterdäck på en bil är självklart och i kombination med lite salt på vägen så är alla glada, även de som valt dubbfria däck. Inget grus att sopa, inga punkteringar och inga stenskott.
Nu tänker vän av ordning genast på arga tanten igen. Ska hon tvingas byta däcken på sin cykel två gånger om året, hon som har svaga nypor och ont om plats i sin lägenhet? Svaret är JA, om hon vill fortsätta cykla på vintern. Det är ingen skillnad mot om man har bil. De flesta skiftar själva mellan sommar-, och vinterdäck och de som inte kan, orkar eller har plats lämnar bilen till däckfirman. Och ingen gnäller över det. Det är ju fritt att köpa en domkraft på Clas Ohlson för 199 kr och lära sig hantera ett fälgkors. Eller i tantens fall, ett däckverktyg till cykeln för 19,90 kr.
Istället för grus på mark - dubb på däck.
Vän av ordning och grus lanserar nu nästa starka motargument. Hur ska tanten har råd med dubbdäcken till sin Skeppshult? Ett par vettiga sulor går ju loss på 7-800 kr paret!
Ja, om man bortser från det faktum att vår tant nått fyrsiffrig ålder innan hon slitit ut sitt första par Nokian Hakkepelitta 240 så borde det ju bli ett antal tiotals miljoner kronor över när grus/sop utgår i kommunbudgeten. Skulle inte förvåna mig om man kan ge bort däcken gratis (varje grusmiljon ger däck åt ca 1300 personer) eller åtminstone subventionera dem kraftigt mot uppvisande av skrynkligt kvitto från Karlssons Cykel, som för övrigt säkert mer än gärna hjälper tanten med däckskifte och säsongsanpassad rundsmörjning därtill. Dessutom minskar risken för dyra punkteringar avsevärt om man byter grus mot dubbdäck, allmänhälsa och benstyrka ökar till följd av högre rullmotstånd och cyklarna används och omsätts mer när fler upptäcker hur bra det går att åka cykel på vintern.
I rättvisans namn får man väl slutligen tillstå att det emellanåt kan bli halkigare utan grus på cykelbanan, särskilt om snöröjningen inte hunnit med i temperatursvängningarna. Vad gör man då för att undvika vurpor? En blick bort mot tredje och fjärde ringhörnan, där bilismen står utbredd, avslöjar ännu en gång likheterna; kör försiktigare eller lär dig köra i halka. Svårare än så är det inte.
För egen del fick jag ihop nästan tre timmar snabbdistans idag, fördelat på morgon och eftermiddag. Med dubbdäck. I gruset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar