Monarkmedicin och frites

Tänk vad två fina testcykelpass kan göra för humöret. Provade, tvärt emot gängse januariupplägg, att köra två "crosspass", innehållande ganska korta/hårda intervaller, vilket gav en exakt bild av hur långt ifrån den forna Vårgårdaformen från början av december jag är. Gött de! Benen går runt, pulsen går upp och inget gör ont. Just nu känns det viktigt.

Tvättstugepassen är ju utmärkta för att köra livet ur gamla cykelkläder. De här Skara-byxorna har inte sett dagsljus på över fem år men om ni känner igen modellen så är det förmodligen från en världscyklist som ibland är hemma och kör till sig pallplatser på SM.

Nu väntar ett par kvällar med jobb och därefter vevar vi igång förberedelserna inför crossfesten på lördag där CX Sweden Aid feat. "Janne Jacobssonhjälpen" kommer att samla in cykelkläder och cykeldelar av deltagarna. Läs mer om Jannes projekt och hjälpen till Nigeria här.

Under festen kommer det också att prisutdelas och sannolikt konsumeras en hel del belgisk läsk. Har också antecknat följande på inköpslistan:

- Pommes Frites: 10 kg

Knä-Björn strikes again

... och några sköna cykeltimmar blev det förstås inte i helgen, eftersom jag inte kunde motstå en kort jogg i det härliga vintervädret i fredags. Efter vila från all löpning i två veckor vågade jag prova ett kort, lätt pass, där jag hela tiden höll mig nära hemmet för att kunna bryta en G1-jogg som en idiot och halta hem. Och det var precis vad jag fick göra. Efter ett lätt obehag från start så löste smärtgränsen efter 30 minuter. Jag linkade hem, lät knät stelna till och löste samtidigt en biljett till total inaktivitet för resten av helgen.

Som det ser ut nu så har jag planen klar för framtiden. Den ser likadan ut som förra året vid den här tiden och året innan, och där innan, och ja, sedan 2007 faktiskt. All löpträning utgår i två-tre månader. Det blir istället cykling för hela slanten och förmodligen något tafatt försök att komma igång med gym-träning.

Historiskt har det visat sig att jag kan löpa under två perioder per år. En period om 10 pass på vintern och en på sommaren. Båda perioderna kommer normalt till ett plötsligt och smärtsamt slut och bara tid och vila kan läka. Eller en kortisonspruta, som i fallet från 2008.

Förra året lyckades jag premiärlöpa Göteborgsvarvet på 1:39 tack vare att jag fick en startlapp fyra timmar innan start och inte kunnat löpa sönder mig som förberedelse. I år ser det värre ut eftersom jag redan nu har en startplats och dessutom målet att slå tiden med fyra minuter.

Nått positivt nu; crossfest i Göteborg i helgen, med frites, öl och prisutdelning. Och CX Sweden Aid. Mer om detta senare i veckan.

Film: Svängen

Hemma igen efter en sväng till Sälenfjällen. Fantastiskt vinterväder och underbara längdspår.

Och som grädden på moset, en halvdag i Tandådalens backar. Passade förstås på att limma GoPro-kameran på hjälmen.

Varsågoda, här kommer uppföljaren på fjolårets kioskvältare Spåret;



Lite komiskt ibland hur skador kan synka med varann och uppträda i syfte att snabbt oskadliggöra en hugad vintermotionär. I mitt fall började det med ett ont knä efter löpträningen, riktigt ont och svårt att gå som följd. Bra då att jag kunde cykla såpass bra att jag klotade på en grusväg och slog upp det andra knät som blev rejält ömt och svullet. Dessutom gick det ganska illa åt ena armbågen samtidigt.

Med detta i bagaget reser man så 50 mil norrut och kliver ut i längdspåret, bara för att 400 meter senare inse att den andra armbågen inte vill vara med och staka. En gammal skidskada troligen, minns den från förra året. Så, två skadade armbågar och två skadade knän, men fortfarande styrfart genom terränglådan, tills....en tå plötsligt inte längre får plats i pjäxan. Svullnad och färgskifte - omöjligt att diagonalåka med kraft från vänsterbenet och med stakarmbåge på höger haltar ju hela mekanismen.

Efter någon timme i detta tillstånd gav ryggen upp sina försök att motverka vridrörelsen och ekipaget stannade helt sonika, lämpligt nog utanför stugan. Kastade in både handduk, stavar och vidare träningsplaner och noterade måttliga 60 km under tre dagar.

Nu väntar förhoppningsvis en bra cykelhelg med många timmar i sadeln. Som återhämtning.

Klotet och solen

En söndag i sadeln är aldrig fel. Att dessutom pricka en torr soldag mellan november och april är rent overkligt. Cykelåret 2013 har börjat bra och igår mötte vi en gammal känd kedjesträckare - Glenn Dahl, som var ute och töjde i drivlinan på sin nya hoj. Gött e de!

Annars är det tomt på cyklister på vägarna söder om Göteborg. Inte sedan jag flyttade ner hösten 2007 har jag sett så få träningscyklister ute på vintern.

Erik solar på Säröbanan.

Efter gårdagens pass har jag också receptet för lindring av smärtan i höger knä. Om man vurpar sig blodig på vänster knä och samtidigt passar på att knäcka tjälen med armbågen är plötsligt den ursprungliga värken förhållandevis lindrig. Voila!

Och som vanligt inträffar något av artistisk natur på våra pass och därför släpper jag avslutningsvis spekulationerna fria med levererans av följande bildserie.

Välkommen att gissa i kommentarsfältet :-)

Mera GoPro-film

Veckan började bra träningsmässigt. Efter en vilodag på måndagen så bjöd tisdagen på ett riktigt fint löppass; Änggårdsbergen runt på asfalt. Knappt 13 km avverkades på under 56 minuter och benen kändes bättre och bättre mot slutet. Efter ca 10 pass har jag nu lärt mig att det bästa flytet kommer efter 40 minuter, då släpper det ordentligt. Innan dess gör det mest ont och känns kantigt överallt.

Torsdagslöpningen gick betydligt sämre. En del berodde på att det kommit snö och temperaturen låg runt nollan, alltså åttrampat och halt på sina ställen. Särskilt i spåret uppe på Safjället dit jag av någon anledning bestämt mig för att styra dojjorna. Ett varv där uppe och sedan kana nedför branten med livet som insats. Sträckte ut steget in mot Mölndals centrum, löpte upp förbi den vackra kyrkan och sedan hemåt. Med tre hundra meter kvar sved det plötsligt till i högerknät. Mitt i steget - gaaah! Smärta strålade från centrum av knåskålen och hela vägen ut, runt om. Bara att linka hem och sura.

Har haft ont sedan dess och misströstar förstås enormt, särskilt som vi planerat skidåkning nästa vecka. Korta promenader, trappor och knäböj är smärtsamt, särskilt när det fått stelna till en stund.

Men, det är då den kommer till räddning! Som vanligt; den helt magiska, fantastiska cykeln. För gissa om jag kan köra två timmar landsväg utan en enda känning. Blev så nöjd när jag provtrampade på gatan att jag bestämde mig för att leka med GoPro-kameran och det nya styrfästet.

Var på cykeln kan man fästa kameran och komma undan med det?



En L(ow)D-version av klippet för 28.8-modem, finns här.

Bortom räddning, iförd hjälm

Trafik har alltid engagerat mig och jag följer med intresse åtgärder och beslut som tas för att nå nollvisionen, d.v.s noll dödade och svårt skadade i trafiken. Visionen är välskriven och som många andra visioner så tillåts den vara just vacker, romantisk och utan direkt anknytning till de hinder och fakta som föreligger. Övriga allmänna intressen avhängiga av vägtrafiken, såsom tillgänglighet, effektivitet och ett blomstrande kultur- och näringsliv säkras troligen i någon annan vision.

Igår publicerade Dagens Nyheter en intressant artikel om den eländiga trafiken som dödar oss. Ni kan läsa den i sin helhet här. Det förvånar mig att man kan rättfärdiga produktion av så mycket statistik, rigga så många kameror och bygga så många rondeller, samtidigt som man konstaterar att vi har de allt säkrare bilarna och vägar av normal centraleuropeisk standard att tacka för den största sänkningen:

"Det minskande antalet omkomna beror till stor del på att antalet mötesfria vägar ökar. Men förnyelsen av den svenska bilparken ger det största bidraget till säkerheten, konstaterar Claes Tingvall, trafiksäkerhetsdirektör på Trafikverket."

 

"Det är fantastiskt. Men det är ingen slump: Det är den moderna, säkrare bilen och den bra byggda, mötesfria vägen som hjälps åt för att rädda människoliv och undvika personskador, säger Maria Krafft, forskningschef för Folksams trafik- och miljöavdelning."

Ovanpå detta triumferar man i ett fantastiskt 2012 samtidigt som man i bisatsen konstaterar att avgörande positiva faktorer legat utom kontroll för systemet. Jan Ifver, statistiker på Transportstyrelsen:

"Att 2012 blev så positivt beror också på saker vi inte rår över, menar Jan Ifver. Lågkonjunktur påverkar positivt genom att biltrafiken minskar. En snörik vinter är gynnsamt, eftersom folk kör försiktigare och snön är skyddande om man åker av vägen."

Och om vi tittar närmare på statistiken nedan, är det verkligen en sänkning och en fortsatt negativ trend som man låter påskina? Förutom trendbrottet 2010 i tveksam riktning så ställer jag mig frågan hur kurvan ser ut om man tar hänsyn till de avsiktliga handlingar, som först ingått och sedan lyfts ut ur statistiken, också med 2010 som brytpunkt.

Fina siffror. Tack vare...?

Eftersom jag inte är varken statistiker, säkerhetsdirektör eller forskningschef så måste jag förstås vara lite försiktig med egna slutsatser, lekman tillika vägtrafikant som jag är. Efter 16 år vid ratten har jag ändå lärt mig något som jag kan vara helt säker på;

Det är människor som kör! Glöm inte människan! Jobba med individen, beteendet, kulturen och inställningen till bilkörning. Så länge fordonen styrs av en hög kolhydrater så kan man inte förbise inverkan som en riktad utbildningssatsning med uppföljning har. Var är åtgärderna inom det här området?

Förutom all gratis hjälp från driftiga biltillverkare, vad sägs om att:

a) utbilda moderna förare

b) följ upp och ompröva körkortet 

c) öka övervakning och påföljd för trafikfarligt beteende och onykterhet

d) undvika för låga/täta hastighetsbegränsningar och -ändringar. De skapar orytm och omkörningar.

e) städa upp; behövs verkligen 30, 40, 50, 60, 70, 80, 90, 100, 110 och 120 km/h som egna gränser?

Slutligen är det med blandad glädje och bestörtning som jag läser om cyklisternas öde i trafiken. Först säger man, mycket glädjande...

– Men nu måste vi också ägna oss mycket mer åt framför allt cyklisterna. För det är den grupp som skadas mest, och som måste prioriteras högst, säger Claes Tingvall."

 

... och i gårdagens TV4-nyheter så står Anna Niska från statens Väg- och transportforskningsinstitut och konstaterar att lösningen på den stigande dödligheten bland cyklister i trafiken är ökat hjälmanvändande. Här är alltså människan plötsligt central, både som problem och lösning. Vilket hopp finns för oss som redan använder hjälm?

Mina slutsatser:

När människan kör bil ska hon tillåtas göra alla möjliga fel.
Krockkuddar, mötesfri väg och fartkameror räddar henne. Statistiskt sett.

När människan cyklar i trafiken har hon sig själv att skylla.
Statens åtgärdsförslag; köp dig en hjälm.

De kallar oss "babord" och "styrbord".

 

Glada "prickar"; farledsmarkeringarna Rönn och Fredriksson. Det är jag som är styrbord...

Foto: "Fyren" Saeden.

För total stealth en vacker junidag skulle jag förstås köpt bondebankens gröna byxor också.

Söndag i skogen

Lite oplanerat blev det sju timmar i sadeln i helgen, till vilken nytta återstår att se.

Förutom att det är ett gift, ett nöje och ett av de bästa sätt som finns att slå ihjäl en disig januaridag med fyra plusgrader där HELA Göteborg väljer att stanna inomhus och slösurfa, alternativt besöka ett köpcentra vilket de med 80 procents sannolikhet lämnar med något totalt onödigt i påsen.

"C" upp! Mycket däck, mycket skärm och mycket vikt. Det går trögt, tungt och det svänger inte. Allt för att skapa skarp kontrast till riktig cykling, ni vet; efter regn kommer solsken, osv...

Den här snart tio år gamla maskinen är fullkomligt hemsk att köra i lätt terräng med. Den gör inte alls som jag vill och den "känns" hela tiden. Däcken är stenhårda, ramen är för stor och acceleration är inte att tänka på. Fördelen är att om man skulle köra av och träffa ett träd - så fäller man det.

Kaffe intas ur egen termos förstås. Lämpligen i samband med en PP.

Detta missöde föranledde en avslutande forcering i syfte att säkerställa inställelse enligt utlovad tid för undertecknad och den olycklige här ovan. Efter närmare 800 höjdmeter av grus, lera och otaliga kurvor kändes det förstås fantastiskt fint att öka lite sista timmen...

Ska rota fram lite lampor också och leverera ett duktigt dubbsprätt till jobbet en dag i veckan. Löpningen fortsätter parallellt med kryddade distanspass på helgerna och på toppen av detta siktar vi på lite längdåkning under en långhelg i Sälen snart. Det gäller ju att ha lite form inför CX-VM på TV om en månad.

Nytt år, gamla rundor

Idag avverkades ett beprövat vinterpass runt Onsalahalvön, Kungsbacka och Anneberg tillsammans med en särskilt inbjuden cx-räv, Mattias Cedwin. Och för att komplettera njutningen i solen och de milda temperaturerna så tog vi förstås en rejäl fika. Genomgående kvalitet alltså i tre och en halv timme.

Bonus också under mittentimmen då vi fick sällskap av ytterligare en cx-snabbing, Christian Albihn som var ute och slipade 2013-formen. Tre GCK-crossare tillsammans alltså.

Mattias njuter i solen och tänker på kommande sommarens Cross Vegas-pass.

Ja, tack!

Klassiskt depåstopp i Kungsbacka med lika klassiskt efterföljande tempohöjning för värme och extra sockerförbrukning.

Fredagkvällens löpning innebar förresten premiär för intervallträningen. Hittills har ca tio mil avverkats i jämnt tempo och kroppen har gett fina besked. Dags då att åtnjuta förhöjda laktatnivåer för första gången sedan Vårgårdahelgen för en månad sedan, innan maskineriet rostar igen.

Joggade upp till elljusspåret i Sisjön och laddade för ett varv, knappt tio minuter. Efter sex minuters löpning i fri fart (och stil) hade jag inte bara ångrat mig flera gånger och fördömt hela påfundet. Jag hade också mjölksyra i fingerspetsarna. Dessutom slocknade lamporna allt eftersom jag närmade mig, en trolig följd av fortplantade vibrationer från ett blytungt steg. 

Min löpning är inte vacker, stilen är inte godkänd och tekniken är ineffektiv. Kan nog närmast beskrivas som "lårlöpning" eller "köttsteg". Gott så.