Tre tips

Idag har det åkts racer på vägarna runt Inseros. Bättre premiär har man dock upplevt då dagens pass saknade både fart, solsken och riktig glädje. Och för att markera att vintern fortfarande är närvarande så föll det snöflingor till och från under förmiddagen. Det blev ett ganska kort pass på ett par timmar till förmån för lite andra aktiviteter här hemma. Bland annat ska vintercyklen doppas i avfettning och gömmas i föreningens cykelförråd.

Stabil premiärprestanda.

Positivt då att nygamla racern kändes stabil och trygg. Efter två stopp för sadeljusteringar så kände jag igen positionen och det snurrade på utan problem. Dock funderar jag på att justera sittställningen något i år, helst ska sadeln bak någon dryg centimeter. Bytte till SLR-sadel med kolfiberräls för något år sedan och upptäckte då att den, till skillnad från standard SLR-sadel med titanräls, inte kan monteras lika långt bak i sadelstolpsinfästningen. Frågan är nu om det är sadel, stolpe eller stam som ska bytas, får väl titta lite på vinklarna.

Tänkte dela med mig av några tips också, så här tidigt på säsongen. Vikt, puts och skydd är tre områden som engagerar och därför tar vi ett tips från varje kategori.

Vikttips

Personligen är jag lite allergisk mot död vikt, alltså massa som inte tillför något på cykeln. Om man tack vare en högre vikt åtnjuter komfort, vridstyvhet, styrka eller aerodynamik så är det helt okej, t.ex. en förstärkt ram, styva högprofilhjul eller en lite tyngre slang som inte punkar. Sådan vikt som inte sorterar in under någon av nyss nämnda områden skall helst bort.

I år tänkte jag ifrågasätta varför ett par snabbkopplingar behöver väga 118 gram paret, när samma funktion torde kunna levereras med mindre material av rätt sort. Ett par ytterst smutta alu/titankopplingar från KCNC á 42 gram paret pryder nu hojen och hjulen kom faktiskt med hem idag. 76 gram dödvikt vad det verkar, i hjulcentrum förvisso, men alltid ett välkommet minus för runt en femhundring. Ska bli kul att se om de håller måttet i väta, spurter och på skakiga vägar.

Putstips

Innan man släpar ut sin nya eller nytvättade racerram i vårsmutsen - vaxa! En klassiker som i år stryks på för femte året är Sonax flytande hårdvax. Tunt som vatten, lättjobbat och bra skydd. Ett par lager av detta på alla lackerade ytor gör att dammet inte fastnar och intorkat smutsvatten kan spolas av. Mumma även på högprofil carbonfälg, passa bromsytan bara.

Min plåtflaska är flera år gammal och kommer att räcka länge än, värd varenda krona. Tror att de numer säljs i en blå/grå plastförpackning.

Skyddstips

Efter ett lyckat test på crossen så applicerar jag världens dyraste gummifilm även på racern i år. Invisible Shield är en produkt som säljs huvudsakligen för att skydda displayer på mobiltelefoner. Det är en "all go, no stop, US Military, NASA approved, superduper lifetime warranty product" som gissningsvis genererat en löjligt stor förmögenhet för de som sitter på patentet. Kvadratmeterpriset på den här gummifilmen ligger runt 20 000 kr/m2 så det är bra när en duk för t.ex. iPhone för 199 kr räcker för att skydda det mesta på cykeln. 

Perfekt mot skav från vajerhöljen och för att täcka springan under sadelstolpsklamman där det annars sprutar in vatten. Ett tips i tipset kan vara att spana efter en Invisible Shield till den stora Samsung Galaxy Tab eftersom priset ändå är detsamma till alla mobilmodeller. Då får du tillräckligt mycket film för att täcka exempelvis undersidan av diagonalröret mot stenskott. Bara att klippa till bitar som passar.

På crossen har den visat sig motstå kyla, väta, smuts och högtryckstvätt och där sitter filmen ändå på utsatta ställen som vevarmar, bromshandtag och sadelstolpens sidor. Hela grejen med den här filmen är alltså att den sitter kvar och inte blir repig och ful som en plastfilm.

Lycka till nu med att skydda, putsa och viktoptimera era skönheter som ni sedan utan tvekan ställer olåsta utanför fiket eller viker runt en dikesbrunn i säsongens första klungvurpa.

Det är (om)tanken och segrar som räknas. Halleluja!

Krönstöten

Idag bjöds det suveräna förutsättningar för riktig hårdköra så jag slet mig med under två timmar av Epic MCK Elits första kuperade "gasarunda" för året. Eftersom jag var ensam med dubb av tio man så fick jag en fin intervall - på just två timmar. Även om jag inte var så pratglad med min vidöppna mun så njöt jag ändå lite av situationen, solen och farten.

De här bilderna från sidan kostar lite när det går fort och man släpar på 13 kg dubbat.

På toppen av backen mellan Landvetter och sängfabriken stannade jag till för att se vem som skulle komma tillbaka först upp över krönet. Plockade fram mobilen för att dokumentera och vilken belöning man fick för det! Två meter Gustavsson lekte med bergsgetterna och var inte bara först upp utan stötte stenhårt och fick lucka över krönet. Imponerande - se själva.

Okrönt på krönet?

Efter Landvetter styrde Epiclaget med diverse gästspelare upp mot Partille för att gasa vidare i backarna. Jag körde hemåt över Mölnlycke och kramade ur det sista ur benen på baksidan av Kråkan.

Om prognosen för söndagen håller så kan det nog bli R3-premiär för i morgon. Vore fint att hinna köra in den före det första galna tisdagspasset med MCK och få ett pass innan det ska vurpas.

Åtta skruvar i käken...

... blev belöningen för kommentaren om bilistens körning. Läs mer om cyklisten i Mölndal som Knuffades i stenmur.

När jag läser den här artikeln så får jag genast en subjektiv bild av vad som egentligen har hänt. Låt oss se om den stämmer överens med er bild.

Antaget händelseförlopp:

1. Bilisten framför sin Renault Laguna kombi på ett sätt som ogillas av cyklisten.
2. Cyklisten signalerar med huvudskakning (läs: fingret)
3. Bilisten har haft en usel dag och har baksätet fullt av snoriga ungar som härjar i skift. Han får ett spel och kliver ur bilen för att lätta på trycket.
4. Ordväxling äger rum och som vanligt förvärras situationen exponentiellt då sakfrågan förpassas till periferin till förmån för personangrepp, förolämpningar och rena hotelser.
5. Cyklistens 2-minutersvila är slut och det är dags att inleda nästa intervall.
6. Bilisten ställer sig i vägen och gör sig omedvetet skyldig till en ny, mycket värre förseelse.
7. Cyklisten inleder reflexmässigt intervallen i riktning mot bilisten som genast spöar skiten ur densamme och sedan förpassar hela ekipaget, med kadensmätare och allt, horisontellt in i närmsta mur.
8. Bilisten åker hem, ljuger för alla han känner om det inträffade och bär ett livslångt förakt för cyklister.
9. Cyklisten får muttra om sina skruvar... och köper bort motsvarande vikt på cykeln med sitt skadestånd.
10. Plus-Sverker slänger både skruvarna, bilisten och hela Toltorpsdalen i soptunnan.

Jag är lite osäker på Lagunan där. Kan ha varit en äldre Espace också.

Afton!

Dieseldistans och semlestötar

Efter en inledning på veckan som var fylld av snor, host och harkel så tog det sig sakta och jag skruvade upp träningen i den takt som kroppen tillät. I tisdags var det fortfarande tjockt i nosen så jag tog distanspasset över Frillesås i en ny A4 från Audi Göteborg på kvällen. Efter 3 000 körda mil sedan juni börjar det redan bli dags att snegla på en efterträdare till vår kärra i sommar.

En sådan här under takstället skulle nog inte misspryda cyklarna.

I den senaste versionen av A4:an har doktorerna från Ingolstadt lyckats förbättra en redan suverän förarmiljö och den förfinade dieselmotorn går mjukare och tystare än tidigare. Det finns ett par detaljer som jag inte är så förtjust i, men de kommer att få gillas när det väl beger sig. Efter över 100 år verkar det dessutom som om handbromsspaken till slut gjort sitt och vissa invanda räddningsreflexer kan sorteras undan. Under åren är det väl åtminstone ett par terrängbesök som kunnat avstyras genom ett distinkt och beslutsamt begagnade av den gamla "kryckan".

På tvåhjulsfronten blev veckofacit fem pass med avslut idag då vi susade runt Lygnern i dimman. För den som inte kört "South Side" via Hällingsjö och Sätila; så här kan varvet se ut.


I trakterna kring Fjärås lanserade jag idén om ett kaffestopp i Kungsbacka, ett förslag som tog sig snabbare än eld i håret. Javakoppen räckte till en sista tempohöjning ut mot Anneberg, men efter Kållered blev det tydligt att kroppen till slut var tom när semlestötarna* från resten av gänget fick se sig obesvarade.

Veckans "förgyllda ekernyckel" går tveklöst till min sambo Caroline som gjort en urstark utepremiär på cykel i helgen och med djupfrysta händer hängt in drygt 170 km på sin tunga hybridcykel. Stark insats!

* semlestöt = vänskapsprövande farthöjning under passavslut till följd av sockerintag

Min tur...

...att vara förkyld igen. Under februari/mars har vi turats om att bära och nära förkylningen jag och Caroline och medan hon körde Öppet Spår så lagrade jag viruset här hemma, bara för att ge tillbaka det direkt när hon kom tillbaks. Någon gång under helgen hoppade det över till mig igen, en knepig variant som satte sig på halsen utan att påverka kroppen i övrigt särskilt mycket.

Tre pass kunde i alla fall avverkas under helgen och lördagskvällens besök i klubbhuset var ett äkta slaktpass med 40 minuter runt 7 kg på testcykeln och dubbla block avslutande spurter. Lite hosta efteråt annars helt okej känsla i kroppen.

På söndag morgon kändes halsen främmande och hostans klang låg något lägre på skalan. Inget som försämras av att man rullar ut och får lite frisk luft. Testade att stampa på lite på väg till mötesplatsen och benen svarade direkt, utan att pulsen skenade eller att det kändes sjukt på något sätt. Bestämde mig för att ansluta till gänget vid bron som samtliga stod bestyckade med snabba däck. Perfekt.

Efter lite hetskörning i backarna på Lygnerns norrsida styrde klungan söderut och jag vände mot havet för att leta mig hemåt via Hanhals och Vallda. Fick ett fint flyt sista timmen och dubben smattrade vackert till fåglarnas kvittrer i den tilltagande vårvärmen som tillslut tangerade 10 grader i solen. Hemma efter tre och en halv timme, bogserad av ett dominerande kaffesug sista kilometrarna.

Senare på eftermiddagen slog snuvan till ordentligt och rösten was no more. Idag på morgonen snittade jag fortfarande 0,4 hushållsrullar i timmen men jag känner mig inte så sjuk för övrigt. Hoppas på att allt snor är pappersbundet redan under eftermiddagen och därefter återstår att se om förkylningsstafetten fortgår eller om jag just nu kör sistasträckan.

Idag har jag haft tid till att utforska tjänsten Garmin Connect som förvandlar GPS-klockans data från gårdagen till en trevlig kartbild ála Öijer.



Sådär, ett riktigt blogginlägg med träning, sjukdom och en massa pulsdata. Nu mår ni allt...

Inifrån vinnarfabriken

Följ med på en guidad tur i Sveriges bästa cykelträningslokal, MCK:s klubbhus i Lindome. Det är här vi sitter och trycker på kvällarna.

Premiär i kväll också för en ny framlampa på testcykeln. Perfekt att äntligen kunna se belastning och kadens på displayen när vi släcker ner i lokalen för att dölja alla ludna ben. Pendeln syns ju dåligt i mörkret också...

Toffel, våffel och tröskel

Den här dagen har varit ett långt experiment med flera kontroversiella beslut och förvånande gott resultat.

Kl 07.45 - rivstart medelst intagande av strategisk soffposition iförd hemmastickade innetofflor mot kallraset invid fönstret. Torr i munnen och lätt svett i pannan ser jag Jerry Ahrlin staka upp hela första backen utan att tappa täten, en insats som påskyndade beslutet att duka upp frukost för att orka se resten av Vasaloppet.

Kl 08.30 - frukost med bas av müsli med fil/yoghurtmix, två mackor, två kokta ägg och juice fick bädda för en dubbel cappu som stjälptes ned i höjd med Evertsberg. Efter detta blev beslutet att inte röra sig ur fläcken under förmiddagen ännu lättare att motivera. Vet inte när jag spenderade en hel söndagsförmiddag i soffan senast, men förmodligen var det exakt ett år sedan.

Kl 12.30 - promenad i området för att se så att alla villaägare i Eklanda kommit ut och börjat sopa bort gruset ordentligt. Bristfälligt och bitvis uselt, antar att de väntar på att grannen ska göra det.

Kl 13.00 - beväpnade med ett dubbelt våffeljärn inställer vi oss enligt order hos Brengdahl/Fridlund för lunch med tillhörande 5-mil på TV. Förutom att svenskarna ännu en gång bevisar att de behärskar det tveksamt taktiska draget att ställa av sig själva bör tilläggas att våfflor med hemmagjord sylt och nyvispad grädde är underskattat som huvudmål mitt på dagen.

Kl 16.30 - magen uppskattade märkligt nog inte alls uppladdningen inför det planerade löppasset och med fem timmar vårstorm i benen sedan lördagen var jag ganska inställd på att löpningen skulle gå åt skogen. Men, efter en kraftfull "urladdning" med efterföljande vädring och ombyte tog jag de första stegen på samma milrunda som i onsdags.

Kl 17.00 - lite ny musik i lurarna distraherade fint och efter ca 20 minuter hade den värsta stel-, och trögheten släppt. Ett snabbt stretchstopp för löparknäet och en titt på GPS:en visade att jag mycket överraskande låg hyfsat till. Sträckte lite på stegen och landade mjukt i AT- där jag tuffade på ända tills jag stod utanför dörren och glädjande noterade minus två minuter på rundan - med lägre upplevd ansträngning och puls jämfört med i onsdags. Märkligt.

Nästa vecka kommer att se den tyngsta träningsveckan sedan CX-cupens glansdagar. Bäst att kila iväg och köpa våffelmix på lunchen i morgon.

Utan mössa!

Iförd endast en ledig MCK-keps rullade jag ut i ett sagolikt vackert väder kl 09.15 i morse för att ansluta till Johan och Chrille från elitlaget. Vi beslutade att ta oss an den minst sagt friska nordvästvinden direkt och styrde mot Torslanda, vilket är i princip så långt mot nordväst man kan komma häromkring utan att bada. Trafikplatsen Hisingen var både uppgrävd och sprängd och otaliga omvägar och vägarbeten medförde att det tog en och en halv timme bara hitta ut till Volvofabriken. Dit är det ungefär 20 km.

När väl Torslanda passerats så klev Johan fram och tolkade G1-tempot på sitt sätt. Det innebar i korthet att jag fick trycka G2 på rullen och Chrille, som låg på min rulle, fick sin dos av G3. Det blåste duktigt när vi passerade Säve flygfält och Johan lämnade över dragjobbet till undertecknad som fick borra på fram till Kornhallsfärjan.

All servering ombord var inställd på grund av det hårda vädret. Fr.v: Johan, Gerd och Chrille.

Efter landstigning väntade ca 40 minuter motvind upp til Tjuvkil. Detta pass delades av de två på bilden ovan medan jag satt och funderade på hur länge sedan det var jag körde långt ute. Kom fram till att senaste distanspasset avverkades den 13:e februari och att jag sedan dess hunnit vara sjuk, så rimligtvis borde det här bli en ganska jobbig dag. Knepigt nog tyckte jag att benen svarade ganska bra och jag tog en längre förning i tacksam medvind från Tjuvkil in till Kungälv.

Därefter var det dags för punktering - i skuggan av alla ställen. Det var förvisso en av oss som höll sig varm under stoppet...

Pump efter person! I det här fallet utgör pumpens längd exakt 2 % av cyklistens.

Chrille hade i alla fall skickligheten att punktera i närheten av en soptunna där vi kunde slänga alla avbrutna däckverktyg, vilka vackert sorterades tillsammans med omslagspappret från den bar som jag tryckte i mig för att säkerställa fortsatt framfart. Hemåt genom stan där vi kompletterade det redan marina temat på dagens pass genom ett ofrivilligt stopp för broöppning på väg över till Gamlestaden.

Det här föreställer ett Cypriotflaggat lastfartyg som passerar järnvägsbron, en garanterad "first-ever" i svenska cykelbloggar. Förmodligen av en anledning.

Hemma efter drygt fem timmar rulltid i lika många plusgrader och en riktigt skön känsla i kroppen. I morgon bitti väntar Vasaloppet på TV, med tillhörande frukostbuffé och mys i soffa. Därefter får vi se om benen svarar gott på ett längre löppass med inslag av indianhopp på isfläckarna kring Änggårdsbergen. Det blir nog till att försöka matcha tiden från rundan i onsdags, då jag för övrigt upptäckte ett riktigt intressant grönområde som kan bli aktuellt för CX-träning till sensommaren. 

Återkommer till detta så snart våren och sommaren stökat över, men lämnar ändå en liten teaser att suga på: Mölndal City Park Elite CX Challenge. Ultra!

Gästtrafik

Här i Göteborgsregionen är fenomenet Västtrafik ett begrepp som debatteras flitigt i media. En del anser att regionens kollektivtrafikjätte sköter sig mindre bra medan andra, däribland jag själv, ställer sig tveksamma till dess existens. Jag tror inte på bussresor under vilka man blir mer uttröttad och irriterad än av att promenera samma distans.

Tydligen är det problem med betalsystem, förseningar och bussar som faller i delar under pågående säkerhetskontroller. Senast idag läste jag i Göteborgsposten om en bussruta som lossnade när en polisman pressade med handen på insidan. Däck som inte sett en slitbana sedan jul, dubbeldebitering och godtyckliga avgångar verkar också höra till vardagen för dem som nyttjar kollektiva färdmedel i regi av vad som torde vara Västsveriges mest utskällda företag. Som resenär förväntas man vara tyst, sitta still och stämpla sitt kort och om det inte passar får man ta... nästa buss. Eller kanske en taxi?

Dags här för lite läsvärd Gästtrafik från min vän Per-Åke som varit ute och åkt:

"Har just kommit tillbaka från en stor mässa i Bryssel och dessutom en nära döden upplevelse i en (svart?)taxi till flygplatsen i Bryssel igår. 

Jihad Loeb (refererar till hans nordafrikanska härkomst och aggressiva temperament) pressade sin stackars Skoda Felicia kombi i 150 skrålandes trosbekännelsen i mobilen som han höll i ena örat på enfiliga broar med snäva kurvor och fel dosering, bakvagnen skramlade som fan och han öste på fullt kryssandes mellan filerna på motorvägen i värsta rusningstrafiken och höll full fart ända in i arslet på framförvarande bil där han tvärnitade…i 150…i kurvor. Jag och min chef låg typ i ena hörnet av baksätet på varandra i kurvorna och jag kände fyrhjulssläpp minst en gång.

Jag lovar att jag ALDRIG varit så rädd i ett fordon och vill påstå att det är ett rent under att vi kom fram alls!!!

Den körningen (frånsett 0,03 sekundersregeln till framförvarande som ingen bil i världen är byggd för) finns det bilar som är avsedda för, men då pratar vi klämpassat italienskt, bakhjulsdrivet, lågprofils 335:or, mint sportfjädring, mitt- alt. svansmotor, keramikbromsar, 

Inte spelpassat tjeckiskt, enhjulsdrivet, högprofils 175:or, slut gubbfjädring, 1,6:a fram med Biltemabromsar, ståhöjd i kupén och en martyr vid ratten!

Jag kan inflika att jag höll väldigt 70 till jobbet idag, det kändes som en gudagåva."

Jihad Loeb - jag ser honom framför mig... tillsammans med Västtrafik i Speed 3 - the final zone violation.


Tack till Per-Åke för att du vidgar vårt inskränkta säkerhetsperspektiv.

Spring i benen

Ville bara meddela att kvällens löppass kändes riktigt snyggt. Mitt löparknä vilar för tillfället även om jag kan förnimma att problemet ligger och lurar, berett att träda fram så fort en liten löparform ger sig till känna. Det brukar gå att avverka ca 20 pass innan det skiter sig, så det passar ganska bra att mata på fram till Mallorcaresan i början av april.

"Löpning för hjärtat, cykel för benen". Jag har låg nytta av löpkapacitet lokalt i benen under cykelsäsongen, men central kapacitet, d.v.s. hjärta med tillhörande syretransporterande funktioner, går ju att träna upp genom att springa. Just därför är löpningen ett perfekt komplement till cykelträningen för mig då jag har lätt för att springa med hyfsat hög puls. Kroppen känns inte alls lika ledig och effektiv i löprörelserna och just känslan av denna ineffektivitet driver upp pulsen och gör gott om man är ute efter att bli trött. Samtidigt är det en fräck upplevelse när man väl tränat upp benen lite och det plötsligt bär iväg i 4-minuterstempo med hjälp av den stora cykelmotorn.

Annars känns balansen i träningen helt rätt just nu. Trenden är ökande, både i mängd och i intensitet och det korta målet är Mallorca där jag vill kunna ha roligt i backarna. Därefter behöver nog R3:an rastas i några kalla och skitiga seniortävlingar på vårkanten.