Den patenterade

Idag får mina ben vila. Beslutet fattades igår kväll då jag inte lyckades mobilisera tillräckligt med kraft för att skaka av mig en pratsjuk motionär under nedvarvningen. Benen svarade med ett rungande ”eeeee” när jag tryckte på gasen. Bakgrunden till det aktuella tillståndet är att musklerna är trötta efter tre dagar med tröskel och styrka, så eländet är både njutbart och väl förtjänt.

Grunden lades i tisdags tillsammans med MCK och CC Veteran då vi körde träning på GP-banan på Bräckan i Fjärås. Den 21:a augusti tävlas det där och eliten kör hela 25 varv, vilket torde göra detta till det tuffaste GP-loppet i Sverige. Varvet har ett kort avsnitt om 100 meter som inte lutar åt något håll och det uppenbarar sig lämpligt i samband med en skarp kurva. Åk gärna och titta på tävlingen om ni har möjlighet, det kan mycket väl bli regionsrekord i tandvisning i backen.

Några 25 varv blev det inte i tisdags utan vi beslöt att köra ett gäng tävlingar i form av tvåvarvsrace med varvning på krönet vid parkeringen. Jag hade tröskelträning på schemat och tog tacksamt emot den här underhållande formen av utmattning, men hade föraningar om att något högre ansträngning skulle komma att behövas för att vara med och leka i backen. Detta antagande visade sig vara riktigt – nytt årsbästa i puls och syraattacker bortom den vildaste föraning. Det är förstås omöjligt att hålla sig till att ligga på hjul i klungan och skrota. I den första spurten efter två varv gav jag allt halvvägs in i backen och passerade ett par man på slutet tack vare en mäktig fartökning om 0,2 %.

Varv tre och fyra är dimmiga, men jag minns svagt att jag försökte köra smart och bli kvitt syran utan att lyckas. På varv fem, näst sista gången i backen, ryckte det lite lätt i ena vaden - kroppens egen ”ett-varv-kvar-klocka”. Jag insåg att den sista spurten skulle avgöras utan mig så jag passade på att avancera i fältet i slutet av backen för att öka mina möjligheter att skjuta ut mig på ett snyggt sätt. Upp på Bräckan, höger med touch i staketstolpen i innerkurvan och ett par sekunders vila. Bedömt 20 sekunders krut kvar i benen, folk i utbrytning och en avslutning som är utom räckhåll. Eftersom vi körde helt individuellt fanns ingen att assistera direkt, så beslutet föll på ”den patenterade”; upp och dra hårt, vänta in motattacken, släpp fältet. Självavställt och klart. Tack till Glenn för att du gjorde processen kort.

Ett knappt dygn senare straffade jag tisdagens handduksinkast med löpintervaller i Änggårdsbergen. Med en del slagg kvar i kroppen blev det aldrig riktigt spänstigt eller snabbt utan passet antog en mer malande karaktär. Snedtrampningsfaktorn var rekordhög med hala stenar, mängder med gegga och pölar samt otaliga långsamma löpare som tillsammans med den kuperade terrängen bidrar till intervaller med ökad dynamik. Kul i vanliga fall, men inte denna kväll. Efter 90 minuter var jag klubbad och fin, återvände hem och somnade i en tallrik fil.

Gårdagens distanspass med styrkeintervall upp till Ubbhult satt förstås som ett yxhugg i en rutten staketstolpe. Tre tunga igångdrag och ett knippe motorikspurter på det så var kvällen gjord och det enda som återstod var att bli trissad på Säröbanan av en man med både cykelväska och två rammonterade väskor, vilket för övrigt på nytt väcker liv i frågan om vad folk egentligen släpar med sig på träningspassen.

Själv går jag runt på pump, slang, nödbar, armvärmare och mobil. Då finns ännu plats för en väst och mer käk om det behövs och då är vi fortfarande bara i ryggfickorna. Vad har folk med sig som kräver flera väskor när det är 21 grader ute på kvällen? Misstänker att det kan vara takräcksfenomenet som fått en tillämpning inom cykelsporten, d.v.s. man kör runt med extra förvaringsmöjlighet för att man inte orkar ta bort den. Eller för att den brukar sitta där. Man kan bara spekulera i vad som finns i väskorna, men en inte alltför otrolig gissning är att det pågår en organisk nedbrytning av socker där inne. En energibarskompost, helt enkelt. Lite skak, regn och värme, ett par halvöppnade förpackningar i botten och sporadisk påfyllning ovanifrån – det blir mumma att gräva i med snoriga handskar när man får hammaren någon gång nästa år och sockerradarn går igång.

Inför helgen så ser träningsläget lite osäkert ut. Klart är att det blir ett längre distanspass imorgon lördag, lägligt att ”ladda” med inför buffén som serveras senare på kvällen då MCK Elits dödsföraktande GP-kung går och gifter sig. Av samma anledning håller jag söndagspasset lite öppet, både till längd, karaktär och eventuellt genomförande.

-  -  -  -  -  -  -  - 

Med lovad leverans av en sista vital del till nya crossen så kan nästa vecka bli inledningen på en period då mer och mer av träningen på cykel fasas över från landsväg till cykelcross. Ett par snabba grepp och kompletteringar på den gamla crossen så har jag en reserv/träningshoj klar också.

Det kommer fler crossnyheter framöver. Cupkalendern ska jobbas in i cykelsverige, arrangörerna börjar dra i trådarna och snacket börjar gå om satsningar, material och de olika cupbanornas beskaffenhet. Lite extra kul är det att EPIC Travel Gear, som sponsrar Mölndals elitlag på landsväg, också valt att stötta cykelcrossen genom att gå in som samarbetspartner i cupen. Snart kommer fler cyklister att få möjligheten att prova den grymma väskserien Amphibians.

Själv har jag haft förmånen att använda flera väskor ur sortimentet under året och det ska erkännas att både Gearbag och Lockerbag blev omedelbara favoriter. Skrämmande genomtänkt, bra kvalitet och en riktigt gedigen och solid känsla helt enkelt.

Semesterpackning.

Vi kör förresten diesel numer. Fortfarande Audis suveräna pappersmodell, men lite nyare och med fin-fin komfort och bränslekonomi för de där riktigt avlägsna cuptävlingarna. Här är några bilder från sista semesterveckan.

"Soten" i Västervik. 

"Biltvätten" till höger har precis slickat hela bilen tillsammans med sina kompisar på Ölands norra udde. Sista gången jag parkerar i en hage.

Som bonus erhöll vi ett estetiskt verk signerat kohorn eller klöv på vänster bakskärm. Husbilen som stod parkerad en bit bort fick högst troligt vänster backspegel bortstångad. När vi flydde fältet, jagade av sottörstande kossor i flock, hann jag inte se hur den makabra materialförstörelsen slutade.

Plötsligt gick nötkött upp i topp bland favoriträtter. Jag kan även tänka sig flingor med nötkött och kaffe med nötkött.