Nu ska ni se...

... hur himla trevligt vi har på Introcrossen i Göteborg.

Först, en kort rapport från Introcross nr 3 - Slottsskogsvallen.

I söndags var det nog deltagarrekord för lokalserien, så tävlingsledningen fick dela upp startfältet i tre grupper som körde olika lång tid på samma varv. För undertecknad var det 40 minuter som skulle köras och eftersom benen var slaktade på förhand hade jag inga ambitioner att vara med och stressa Handlarn och Seglarn, som troligen skulle öva partempo runt banan.

Jag hade heller inte möjlighet att vara med och fajtas i gruppen bakom, skulle det visa sig. Muris & Co seglade iväg utan att jag hade nödvändigt startvarvssprätt att möta med. Istället blev det en tokig jakt på startsnabbe Ola på sin ännu snabbare Ridley. Efter ett par varv, när pulsen stabiliserat sig något så fick jag ett saftigt kast på baksvingen i det lösa topplagret vid Frölunda borg. Kedjan slungades av och jag tappade två placeringar och 6-7 sekunder. Jakten för att återta positionen visade sig vara precis det som behövdes för att slå igen butiken för dagen och med halva tävlingstiden körd var jag kokt.

Som tur var fick jag ändå pina livet ur mig tack vare en nära uppvaktning från klubbkamraten och namnen i GCK, Björn Eriksson, som körde onödigt bra hela helgen. Rackarns snabb i skogen är han ju också och min fartökning på gruset räckte inte till för att öppna en permanent lucka. Vi blev helt enkelt inte av med varandra och jag hade ingen ork att göra något mer påhittigt åt det. Allt skulle komma att avgöras på sista varvet där taktiken var att springspurta förbi Björn vid trappan och sedan inte släppa förbi honom förrän i vår, tidigast. Planen gick galant och jag triumferade, med definierad maxpuls, över den tänkta mållinjen på gräset - en kurva för tidigt. FAIL!

Två förlorade slutstrider på två dagar är ju sämsta tänkbara facit, men så snart man satt sig ner i gräset blev de andra galningarna och fått igång tugget så försvinner ju alla bittra tankar.

Resultaten från Introcross nr 3 finns här.

Uppsittning inför racet. Överdragskläder flyger, däck pyser och bromsar slängs.

Sverige mest hatade trappa är framgrävd i år igen. Progressiv steglängd och höjd gör den helt omöjlig att forcera med vare sig stil, teknik eller flyt. Däremot går det bra att klota och skada sig ordentligt.

Själva cyklandet är bara en rituell uppvärmning inför det riktiga slaget om placeringarna. Efteråt kan man nämligen, beväpnad med sin cykel, förhandla, hävda och härja fram sin position. När handgemäng och hetsiga överläggningar lagt sig så tolkas en resultatlista utefter cyklarnas inbördes placering på gräsmattan. Därefter borde allt gå under klubban för högstbjudande, folkrace style!

Vänner igen. Fr.v: Ted, Tomas, Axel, Henrik, Erik, Olof.

I detta Forumet fattas de flesta tyngre beslut i Crossgöteborg. Vill du vara med? Kom och sitt i cirkeln.

Faces of CX

Som tidigare konstaterat är en crosstävling ingen arena för stora leenden. Den som ler är inte trött, har inte ont och tänker inte på döden eller något annat som raskt kan befria en från aktuellt lidande. Ett leende före och efter själva tävlingsmomentet är dock lika självklart som en kommissarie i keps, men under gång är det inga glada ansikten vi ser längs banan. De är oftast förvridna av smärta, onda av otur eller sura av syra.

Då min sambo hade vänligheten att hålla ner avtryckaren på min Canon EOS 50D (som tar sju bilder i sekunden) under den tid då hela eller delar av mig syntes någonstans runt varvet i Tidan så hade jag gott om material att välja bland för presentationen; "Faces of CX"

Eat this! Tänderna sköter snacket, dock är det ju sällan någon av de andra cyklisterna ser dem, åtminstone inte på sin rätta plats.

Gaaaah! Trött smärta, stel blick. Ofta i kombination med ett frustande, brunstigt läte.

Ooops - där gick nån sorts gräns. Troligen snett/hårt nedslag att döma av det kopiösa hudskrynklet på högerbenet.

Pokerfacet, även kallat taktikernyllet. När som helst kan vad som helst hända. Oftast blir man mest överraskad själv.

Ahhh vad f-n.... cykel till salu! Ungefär.

Och så efteråt - leendet igen. Som alltid i cykelcross. Här skildrar jag hur mycket Tomas Petterssons son Ted har växt sedan i onsdags.

Rapport: Focus Cross Race

Lördagens FCR gick nästan jättebra. Jag var länge med och slogs om en femteplats men fick bita i det suraste av sura höstäpplen och rulla in på en åttondeplats.

Kroppen kändes riktigt bra och prestandamässigt är det nog en av de bättre crosstävlingarna jag kört i modern tid. Cykeln gick som en dröm efter ett rejält fulmek minuterna innan starten, då jag stod ute på bilvägen och böjde ut växelörat med ett rejält grabbatag i bakväxeln. I de lägena är det verkligen känsla som avgör.

Natur möter natur - ljus Dugastbomull mot en torr gräsäng. Vissa skulle säga att det är det vackraste som finns. Eller snabbaste. Foto: Sture Fredriksson

Starten gick utanför Cykeldistributions lokaler i downtown Tidan och vid 14-tiden fräste ett 30-tal åkare iväg ut på det snabba varvet som skulle köras 45 min plus två varv, i praktiken en timme. Att starta tävlingssäsongen med 60 minuter är tufft om man är intränad på 40 minuter men det funkade över förväntan. En bit ut på första varvet låg jag runt 12:e plats men körde sakta upp mig de kommande varven. Planen var att starta med respekt för tävlingstiden och öka försiktigt allt eftersom.

Efter ett tag fick jag kontakt med starka Olof Åström, CK Master och Tomas Pettersson, Mölndal, lokala förmågor kända även från den lokala Introcrosscupen. Delar av varvet var riktig lättåkt och det blev snart uppenbart att en liten grupp hade sina fördelar. Vi mosade ikapp Robin Hedström, Caperio och senare stötte Tomas ikapp Johan Andersson som kör för Kvänum.

Vi var drygt halvvägs in i tävlingen, Olof hade åkt av och kvar var fyra man som körde om platserna 5-8. Mina Pipisquallos var garanterat slätast för dagen och i den enda sliriga kurvan på varvet kämpade jag febrilt med att hålla åket kvar på torra land. Jag provade samtliga tio spår som gick att fantisera ihop under loppet men de flesta öppnade en liten lucka framåt. Så, med tre varv kvar att köra tog jag täten i gruppen och lät dem istället bromsa bakom mig. Planen var att sedan avsluta starkt med en offensiv i samband med plankhindren och därefter en långrökare på asfalten och rent våld över löphindret och sista 100 metrarna. Det enda jag behövde säkerställa för att fullfölja planen var att ha kontakt med gruppen under sista varvet, fram till plankorna. Det misslyckades.

Ute på gräskullen på sista varvet uppstod ett helt onödigt strul och jag fastnade bakom en varvad åkare på skråpartiet, den enda delen av banan som var helt omöjlig att ta sig förbi på. Tio sekunder försvann direkt och gruppen var väck. En sista vresattack resulterade bara i att jag körde sopcross och blev tvärstum. Rullade hem, snuvad på en drömavslutning.

Men, känslan i kroppen är något att ta med sig in i säsongen och det är alltid härligt att köra i Tidan. Bra också för skallen att börja året med en torr, snabb och tät crosstävling som är rolig att köra.

Resultat och bilder från FCR 2013

Vann gjorde Mikael Flockhart med Hasse Mård på andra plats och GCK:s David Eriksson som fin trea.

Förberedelser inför säsongen

Kanttrådsdäck, tyvärr.

Pipisquallo cotton, testrapport

Rapport från lördagens torrtest av Dugast Pipisquallo Cotton. 

Precis som vanligt så är det lätt att bli förtjust i ett par däck från Dugast. Därmed lämnar vi all objektivitet och kritiska vinklar därhän och går vidare in i drömmen. 

De här sulorna är precis lika grymma som Rhinodäcken på hård och lös sand, på torrt gräs och dammiga stigar. Skillnaden är att de känns kvickare och om möjligt ännu följsammare. Och, de är beräkneliga - min favoritegenskap. Man vågar köra fortare om man vet vad som händer och när, varje gång. Grep eller sladd spelar inte så stor roll, bara de beter sig likadant hela tiden så att man kan köra därefter.

Superbett på gräs. Pedalen satte gränsen för hur snävt och snabbt man kunde köra i en cirkel.

En annan av de egenskaper jag fascineras av med Dugast är just hur de kan fungera så bra på helt olika underlag, t.ex transport på asfalt och i en snabb gräskurva. Däcket ger en behaglig landsvägskänsla med bra rull och väldigt lågt ljud på cykelvägen. Man tror att man åker på 6 kilos tryck när det i själva verket är knappt 3 kilo. Styr in på gräset i full fart utan att ändra trycket, lägg ner hojen i en ojämn kurva och känns hur däcket jobbar för att hålla maximal kontakt med underlaget, nästan smetar ut sig över rötterna och biter sig fast. 

Efter gräs- och grustesterna sa Pipisquallosarna att de ville se på sandlådan. Så vi uppsökte lämplig lös sand i Slottsskogen och började mata vändor, fram och tillbaka, kors och tvärs och med full sväng åt båda håll. Att köra i sand hänger mer på kraft och teknik än på däck, men om man forcerar och provocerar hårt så börjar man snart känna små skillnader.

Pipisquallo gillar sand.

Normalt vill man ju ha viktfördelningen bakåt vid cykling i sand, för att framhjulet inte ska spåra och för att få maximalt driv på bakhjulet. Men om man vill svänga tvärt så gäller det att skicka fram några kilon och samtidigt vara beredd på att möta med mycket gas.

Cykelkonst - sandhäng efter högfartspassering.

Om ni nu sitter och vibrerar av upphetsning så är det fullt normalt, förutsatt att det är relaterat till bilderna och texten ovan. Dugastdäck ÄR speciella och det tar lite tid att lära sig hur de fungerar. Som alternativ använder jag tubdäck från Tufo sedan flera år tillbaka, prisvärda däck som är fullt dugliga slitvargar. Vi snackade lite om skillnaden mellan Dugast och Tufo på senaste träningen och jag skulle vilja påstå att det är främst två egenskaper som skiljer dem åt.

- Tufo är mindre följsamt i uppbyggnaden och uppträder därför stötigare än Dugast.

- Tufo kräver inget underhåll eller behandling av däcksidorna för att klara säsongen.

Vid några tillfällen då det varit lerigt, som i t.ex. Kumla och Stockholm förra året, så körde jag med Dugast Rhino fram och Tufo Flexus Cubus bak. Cubus är Tufos lerskyffel som greppar hysteriskt i dyngan och bara vräker skiten bakåt i en vacker båge.

Rapport från söndagens blöta test.

I tillägg till testet ovan kan jag också nu komplettera med erfarenheter från dagens Introcross i Göteborg. Ett härligt, höstigt duggregn gjorde läget något mer nervöst än jag hade tänkt idag och jag hade, förutom Cedwin, förmodligen minst mönster av alla 25 som dök upp. Efter en trevande uppvärmning där jag lyckades sträcka höger ljumske (gubbvarning) så blev jag avvaktande och osäker på bettet i det fuktiga gräset. En oro som skulle visa sig obefogad. Pipisquallo gick fint i de småsliriga gräskurvorna och tog mig till en sjunde och en femte plats i de två heaten över fyra respektive tre varv.

Tryggheten var tillräcklig på gräset men framför allt inspirerar däcken till en kvick och rejäl fartökning så fort underlaget och banan tillåter. Jag kan gissa att gränsen för de här däcken går när underlaget inte längre sätter emot, utan flyttar på sig i alla riktningar. Sand packas ju under däcket medan lera flyter bort utan att ge finmönstret något att bita i. Så, så länge gräset är fuktigt men fast, så tror jag på Pipisquallo.

Dugaster och andra däck för cykelcross kan ni köpa hos Karlssons Cykel på Slottsskogsgatan i Göteborg. Där levereras de med ett snett leende och halvärliga lyckönskningar, precis som det ska vara.