Först, en kort rapport från Introcross nr 3 - Slottsskogsvallen.
I söndags var det nog deltagarrekord för lokalserien, så tävlingsledningen fick dela upp startfältet i tre grupper som körde olika lång tid på samma varv. För undertecknad var det 40 minuter som skulle köras och eftersom benen var slaktade på förhand hade jag inga ambitioner att vara med och stressa Handlarn och Seglarn, som troligen skulle öva partempo runt banan.
Jag hade heller inte möjlighet att vara med och fajtas i gruppen bakom, skulle det visa sig. Muris & Co seglade iväg utan att jag hade nödvändigt startvarvssprätt att möta med. Istället blev det en tokig jakt på startsnabbe Ola på sin ännu snabbare Ridley. Efter ett par varv, när pulsen stabiliserat sig något så fick jag ett saftigt kast på baksvingen i det lösa topplagret vid Frölunda borg. Kedjan slungades av och jag tappade två placeringar och 6-7 sekunder. Jakten för att återta positionen visade sig vara precis det som behövdes för att slå igen butiken för dagen och med halva tävlingstiden körd var jag kokt.
Som tur var fick jag ändå pina livet ur mig tack vare en nära uppvaktning från klubbkamraten och namnen i GCK, Björn Eriksson, som körde onödigt bra hela helgen. Rackarns snabb i skogen är han ju också och min fartökning på gruset räckte inte till för att öppna en permanent lucka. Vi blev helt enkelt inte av med varandra och jag hade ingen ork att göra något mer påhittigt åt det. Allt skulle komma att avgöras på sista varvet där taktiken var att springspurta förbi Björn vid trappan och sedan inte släppa förbi honom förrän i vår, tidigast. Planen gick galant och jag triumferade, med definierad maxpuls, över den tänkta mållinjen på gräset - en kurva för tidigt. FAIL!
Två förlorade slutstrider på två dagar är ju sämsta tänkbara facit, men så snart man satt sig ner i gräset blev de andra galningarna och fått igång tugget så försvinner ju alla bittra tankar.
Resultaten från Introcross nr 3 finns här.
Uppsittning inför racet. Överdragskläder flyger, däck pyser och bromsar slängs.
Sverige mest hatade trappa är framgrävd i år igen. Progressiv steglängd och höjd gör den helt omöjlig att forcera med vare sig stil, teknik eller flyt. Däremot går det bra att klota och skada sig ordentligt.
Själva cyklandet är bara en rituell uppvärmning inför det riktiga slaget om placeringarna. Efteråt kan man nämligen, beväpnad med sin cykel, förhandla, hävda och härja fram sin position. När handgemäng och hetsiga överläggningar lagt sig så tolkas en resultatlista utefter cyklarnas inbördes placering på gräsmattan. Därefter borde allt gå under klubban för högstbjudande, folkrace style!
Vänner igen. Fr.v: Ted, Tomas, Axel, Henrik, Erik, Olof.
I detta Forumet fattas de flesta tyngre beslut i Crossgöteborg. Vill du vara med? Kom och sitt i cirkeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar