Cx-pepp?

I helgen är det premiär för svenska Cx-cupen, det största, årligen återkommande idrottsevenemanget alla kategorier. Mitt huvud är fullt men benen känns tomma. En välkänd höstkombination, kryddad med tillkommande familjeaspekter, byggprojekt och jobbfrågor.

I tisdags körde vi ett sista slaktpass på banan i Göteborg. Vid träningens början var det ljust och torrt men vi avslutade i mörker, ösregn och lera. Märkligt nog gick det bara fortare och fortare, troligen på grund av att man blir modigare när man inte ser exakt var man sätter hjulet utan bara förutsätter att det fäster ändå. Och det gör det ju, bara man satsar och vågar tro på det. Tvekan leder till släpp, så är det.

Förra helgen röjdes det på banområdet, främst den delen som går genom skogen behövde befrias från stenar, rötter och löv. Vid ett par tillfällen stötte vi på större stenar, även kallade berg. Och när inte ens fyra överkroppsklena cyklister iförda dyra skor och murkna träpåkar kunde rubba bumlingen, så fyllde vi helt enkelt igen gropen. Eventuellt lät vi en liten, vass sektion sticka upp, men den har närmast inblandade koll på.

Olof (t.v.) går bet med min morfars gamla grävspade. Björn (t.h.) befinner sig i intervallvila medan den halva cyklisten ovan arbetsleder och kommer med fysiska sanningar såsom; "använd stenens tyngd emot den."

Veckans andra premiär är redan avklarad. Monarkergometern backades resolut in i tvättstugan igår kväll för en effektiv timme med korta intervaller. Idag blir det vila och materialvård.

Imorgon kör vi. Med det som finns.
Vi ses där!