Lidacrossen

Helgens CX-cuptävlingar badade i höstsol med crossdis, härlig stämning och tuffa banor. En premiär värdig namnet, snyggt arrangerad av Cykloteket RT och CK CX. Jag och Mattias reste under CX Swedenflagg och riggade tält, flaggor och mössor och fick till en ny samlingsplats i närheten av start/mål. Och eftersom Mattias Allebike stod i ett ställ i tältet så granskades den automatiskt av nyfikna, det är ju så det funkar.

För egen del var jag lite nervös. Jag hade inte rullat en meter på hela veckan, känt förkylningssymptom med feber, haft sjuk familj omkring mig och dessutom sovit illa. En del av det räddades upp av en bra hotellnatt till lördagen och resten släppte så snart vi kom på plats i Lida. Dock var jag mycket osäker på min kapacitet då jag inte fått till träningen varken i det lilla eller stora perspektivet under sensommaren. Jag ställde därför hoppet till dold rutin, teknik och gammal hävd, vilket jag nästan kom undan med tills Mäster Jens titulerade mig ”legenden” under uppvärmningen och vips var min taktik avslöjad. Tufft läge alltså. Nästan lika tufft som att gå axel mot axel med Axel.

I lördagens race lottades jag i femte startled av sju. Därifrån kan man inte ta några fria kurvor på flera varv, så därför gick jag fram hårt första halvminuten och petade in framhjulet överallt där jag såg gräs mellan lycran. Offensiv start är ju en gammal paradgren och efter ett par kurvor var jag uppe runt 10-15:e plats. Nästa steg i planen var att hålla positionen i två varv för att inte spränga mig. Från varv tre skulle det gasas hårdare.

Att hålla igen lite i två varv var inga problem men när jag skulle öka på tredje varvet så upptäckte jag att jag redan hade rätt fart. Turligt nog räckte detta för att gå ikapp en grupp om fyra åkare och tillsammans bildade vi en grupp som presterade fin cykelcrosskörning. Det blev en massa omkörningar, favoritpartier och backar som stundom samlade, stundom splittrade gruppen, kryddat med en hård vurpa och ett mäktigt tubkräng (båda bevittnade från första parkett).

Favoritsvängen var utan tvekan den sista högern nedför skidbacken, där jag med enduroben släppte bromsarna helt och gick som en lavin ut på gruset. På uppvärmningen hade jag nämligen noterat att det fanns en tre decimeter bred grässträng på vänster sida om vägen, innan stupet, och där skulle man ju få fäste efter att ha driftat tvärs hela vägen. Tekniken gav en lucka bakåt på varje varv förutom en gång då jag missade grässträngen och snodde bandet runt vevpartiet. Efter en misslyckad spurt slutade jag som tvåa i gruppen och totalt 13:e för dagen, ett godkänt resultat med tanke på förutsättningarna. Taktiken att utnyttja teknik och rutin visade sig framgångsrik och mäter man watt/kg borde jag nog hamnat längre ner i listan.

Ben ut, ett lätt bakbromsdutt och blick i utgången. Sedan är det bara att njuta igenom kurvan. 

Foto: Åsa Larsson

Föga förvånande var taktiken densamma inför söndagens start. Sanningen är nog att ingen annan taktik kan bli aktuell så länge förhållandet effekt/vikt är detsamma. En start från andra led gav fler luckor att gå i och jag rundade andra kurvan som sjunde gubbe. Med fler branta höjdmeter visste jag att varven skulle ta ut sin rätt och jag slog av lite så snart jag passerat den vansinnigt roliga, snabba grushögern nedanför parkeringen där det fanns risk för kö längre bak i fältet. Benny passerade. Snabbe-Jensen likaså. Singstedt och Hammarström, grabbar som jag stångades med under lördagen fick också glida iväg tidigt och det blev lika smärtsamt som uppenbart att rutinen inte bet på höjdmetrarna. Resten av varvet höll jag avståndet åt båda håll och tyvärr fann jag mig i ensamhet från fjärde varvet, vilket alltid ger sämre varvtider. In på en 13:e plats även denna dag, dock med mersmak.

Om jag kan tänja kalendern lite grann, få in lite mer kvalitetsträning och få en något plattare bana under Dugasterna så luktar det topp-10. Kanske ännu bättre. Det klassiska konceptet att tävla sig i form under CX-cupen kan ju rent av resultera i fin form till SM och Belgien i november.