Rapport CX-cupen 3 & 4

I lördags morse var jag minst sagt tveksam till start i Alingsås. Kroppen var inte frisk, utvilad eller ens motiverad. Som tur är vet jag att det brukar bli bättre bara man kommer på plats och får träffa folk, känna tävlingsnerverna och framför allt, låta Alvedonen verka. Trycket runt bihålorna och huvudvärken skvallrade annars om att dagen skulle bli tung, även utan en tung, blöt bana.

Jag åkte upp i alla fall. Försökte hitta rätt känsla på vägen dit och misslyckades. Försökte hitta rätt motivation på parkeringen, gick inte heller. Bytte om och träffade gamla bekanta, kändes lite bättre. Rullade ut på banan, snorade, hostade och var allmänt eländig. Lite sur också, mest för att jag inte alls var där jag ville vara rent mentalt. Plötsligt stod jag på startlinjen, gäspandes i första startled som en jäkla idiot.

- 15 sekunder!

Blicken riktas mot en punkt sex meter framför mig på marken. Sinnena skärps. Högerbenet darrar lätt. Vänstertårna krafsar långsamt i skon, som för att få fäste i kvicksanden under. Allt blir stilla och tyst. Inget hörs, ingen hörs. På en sekund tar crossjälen över ekipaget och ställer om. Kroppen vet nu vad den ska göra.

Bra start, riktigt bra. Trea upp i backen, ut på gräset, ner i geggan. Upp ur geggan, nerför vägen, in på stigen. Upp runt huset, någon passerar. Ännu en passerar. Stumheten kommer. In bland de doserade kurvorna, alldeles för fort. I den sista högerkurvan kommer jag för långt upp i doseringen och hinner inte ner igen innan den tar slut. Marken försvinner under framhjulet som styr höger förgäves och istället viker sig vackert in under ramen. Roterar framåt över styret och cykeln flyger. Någon cyklar över mig. Bakhjulet har lossnat men inget annat verkar skadat. Kommer iväg efter att ha tappat 30 sekunder och 20 placeringar. En tävling är över. En annan har just börjat.

Ett drygt varv senare har jag funnit rytmen och lugnat ner mig. Börjar avancera försiktigt och tar gubbe efter gubbe de kommande varven. Ute på sista varvet börjar kroppen att protestera. Vill helst inte bromsa bort någon upparbetad fart och tar dåliga beslut, kör alldeles för fort in på den hala stigen. Framhjulet släpper i högerkurvan och jag dyker som en plog i myllan. Kommer upp igen, utan skador. På sista halvvarvet närmar sig CK Ringen och Kolmårdens MTB plötsligt bakifrån då de pressat sig förbi min "gatekeeper" tillika klubbkamrat Björn Eriksson. Trots att det inte finns någon reserv kvar alls så lyckas jag mobilisera en 400-metersspurt på slutet och säkra en 17:e plats i det 50 man starka fältet. Pulsen vid målgång var den högsta någonsin på cykel, efter 10 år som tävlingscyklist. Fyra slag högre än det jag kallat maxpuls de senaste åren.

Söndag morgon. Förkylningen känns något bättre, men jag hostar illa och känner mig allmänt överkörd. Hela familjen följer med upp till Alingsås för att heja på vilket känns jättekul. Jag har också räknat ut att banan, som idag körs moturs, kommer att passa mig bättre, men två överraskningar ruvade på Allebikes domäner idag.

"Medhängelera" - när marken är på cykeln istället för på marken.

För det första så har underlaget förvandlats till 100% gegga, vilket förstås var en glad överraskning. För det andra så körde jag sönder bakväxeln under uppvärmningen med 20 minuter till start, vilket förstås var en tråkig överraskning. Bulten i växelörat gick rakt av och resten blir med förödande hastighet historia. Tur i oturen att jag befann mig på den del av varvet som gick närmast bilen och att klubbkamraten Mattias Brockmark låg bakom och snabbt coachade in mig på rätt spår:

- Har du en ny bakväxel med dig? Men spring då till bilen och byt den snabbt som f-n. Skynda dig, du fixar det!

Att byta en bakväxel utan att bryta kedjan kräver lite fingerfärdighet och en tunga som ligger rätt i mun. Med leriga händer som förvisso sköljdes av ett tillfälligt skyfall fipplade jag bort resterna av min tidigare lagade Recordväxel och fick en ny Athena på plats. En snabb växeljustering och iväg mot starten med sju minuter till godo.

Fick en bra start även idag och kom iväg som femte man efter startbacken. Utan missöden så höll jag mig kvar i täten en stund men bristen på uppvärmning gjorde att jag ganska snart kände mig kantig i min åkning. Efter ett varv mådde jag fysiskt dåligt och ville egentligen kliva av och gå till duschen, men en tiondeplats kan man ju inte ge bort gratis så jag vevade på en andra vända ut på fältet. Placeringarna skiftade tätt kring 10:e platsen och det blev en rolig cross in på andra och tredje varvet, särskilt när jag lyckades hitta en hård guldlinje i leran ute till höger vid depån som gav mig tio meter varje gång. Cykeln gick fint och Rhinodäcken gifte sig perfekt med underlaget.

Gick ut på sista varvet med visst utrymme men den väntade slutforceringen bakifrån förstås (Thomas Karlsson, Spårvägen) så jag fick öka på geggfältet och kunde till sist svänga in på tidernas segaste upplopp som säker 12:a, bästa resultatet i årets cup så långt. Mot bakgrund av veckan som gått, sjukdom och diverse missöden så är det helt okej. På gränsen till bra.

Tröttnöjd Superklassare.

Allebikegänget levererade två bra crossbanor i helgen och söndagens varv var bäst, en del tack vare regnet. Sällan har man sett ett så omfattande markarbete och det räddade faktiskt upp en hel del, även om MTB-tänket lyser igenom. Skön stämning och engagerad publik runt de leriga serporna. Lyxiga burgare och en riktigt tjock och fyllig grillrök som löste upp den värsta snuvan, perfekt!

Slutligen, två materialrelaterade reflektioner:

Bästa sadeln - en naken SLR. Lätt att tvätta, omöjlig att slita ut. Med titanräls är den odödlig. Beprövad sedan 2008.

Vit linda är fortfarande helrätt.

Nästa helg laddar vi för dubbla födelsedagskalas men helgen därpå kryper jag i dräkten igen för att ge Eksjös och Eskilstunas banor en omgång. Den förstnämnda ska bjuda på platt gräs och sand - min terräng!