Nightrider fick plocka fram sin gamla trippelspruckna Bellhjälm med kardborreband.
Först ett varv i knappt dagsljus för att memorera tvära kurvor och stenar. Därefter 10 minuter vila och sedan ett nytt varv i mörker med 20 watt hederlig halogen i pannan. Första och sista biten av slingan är bred och belyst och därmed också trafikerad med hjälp av sportaffärens alla redskap, precis som vanligt.
Men, det är när man ställer upp baksvingen i gruset och riktar näsan åt vänster in på den smala milslingan som det blir riktigt mörkt och ensamt. Kan man tro, men icke. Folk springer i mörkret, ensamma utan lampor. När man lyser på dem med pannlampan så ger de ifrån sig ett märkligt läte och vinglar åt sidan fäktande och flämtande. Vilka är dessa ljusskygga varelser och varför trivs de inte i elljuset bland rullskidor, barnvagnar, tvärgående hundkoppel, vandrande kennels, vassa stavar och disorienterare?
Aha...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar