Spårslaget

Det har varit skönt med lite semester, från jobb, måsten och vardag. En kortvecka i fjällen markerade att en säsong är över och en annan tar vid och när annars är det perfekt att ägna sig åt lite alternativ träning? Kvällarna, och även en del dagar, i Tandådalen spenderades i de fantastiska skidspåren och för första gången så gjorde jag ett seriöst försök att begripa det här med längdskidåkning. Caroline har ju koll och med ett tvåsiffrigt antal Vasalopp i bagaget så slingrar hon iväg, lätt och rutinerat, medan en annan får slita med tekniken och koordinationen.

Gustavs mössa som får sig ett par mil i det fina spårsystemet strax norr om Tandådalen.

Så småningom fick jag väl ändå in ett hyfsat flyt och kilometertiderna stabiliserades runt 4:45-4:55 med måttlig ansträngning och fortsatt sporadiska men likväl kraftiga uttryck av grymtande karaktär varje gång fästet släppte eller jag lyckades staka omkull. Vår nya GPS-klocka summerade distansen till ca 80 km, så det blev några sköna träningstimmar ändå där uppe.

Sista dagen; fem minusgrader och vindstilla. Om det hade stått en espressomaskin ett par meter längre fram på höger sida så hade det blivit en 10:a!

Åter i Mölndal på fredagen för att ladda inför en riktig distanshelg på cykel. Jag ville verkligen ge mig ut och mata mil, oplanerat och ostrukturerat, vilket tyder på ett inre cykelsug just nu samt att kroppen verkligen laddats med ny energi. Syftet med distanspassen var alltså oklart, men här fanns ju i alla fall en god chans att få till en riktigt bra träningsvecka med mängd, mitt i januari, och det är ju aldrig fel.

I lördags tog jag och Johan oss an en StU-klassiker och malde oss upp till Ubbhult för att därefter avsluta med Benareby upp till Mölnlycke. Jag fuskade öppet hela vägen upp till Ubbhult och gick på fri växel för att skona mina ben som inte sett en cykel på två veckor men för att inte sota igen inför avslutningen så skickade jag på en 5-minutare på tröskeln över krönet. Knappt tre timmar in i uppvärmningen så styrde vi upp mot Benareby och jag släppte ner kedjan i bak och provade styrkan i benen. Den fysiska smärtan överskuggades av det faktum att det ändå gick att sig hela vägen upp till Mölnlycke i ett hyfsat tempo, överraskande lätt faktiskt. Hemma efter knappt 4 timmar.

Söndagen bjöd också på bra cykelväder, med svaga vindar och en temperatur som pendlade runt nollan. Läge att köra lite längre. Jag mötte upp med delar av elit-, och juniorlaget samt CCV vid Mölndals Bro och vi körde söderut i två grupper för att via Greggered och Rävlanda söka oss mot Bollebygd. Därifrån körde vi tillbaka över Landvetter, sängfabriken, Eskilsby, Inseros, Lindome och Spårhaga.

Eliten i täten: Johan, Steve, Christian och Erik.

Gubbar och kids strax bakom: Glenn, Per, Bolten och Emil.

 De sista timmarna var det bara jag, Johan och Erik kvar och diskussionerna fördes i allt lägre volym och intensitet, ett säkert tecken på sinande depåer. Hemma efter fem timmar kunde jag konstatera att kroppen presterat otroligt fint med tanke på hur lite jag har i bagaget. Har kört ytterst få långa pass i höst/vinter och ändå kramar jag ur en niotimmarshelg, med inslag av styrka utan problem. Häftigt.

Femte timmen; en minusgrad och vindstilla. Om det hade stått en påse lösgodis ett par meter längre fram på höger sida så hade det blivit en 10:a!