Test: elektriska värmesulor från Kjell & Co

Som utlovat kommer här ett test av ett par elektriska värmesulor som jag kört med under ett par veckors tid. Texten nedan består av produktfakta och testvärden stärkta av ovidkommande insikter avseende mina defekta fötter.

Inledningsvis vill jag påpeka att produkten köpts för egna medel och dessutom föranlett en bilresa på elva mil, vilket i själva verket kostade lika mycket som sulorna. Jag klev in hos Kjell & Co i Skövde 30 sekunder efter att de öppnade på Annandagens morgon och lämnade 60 sekunder senare. De togs i bruk första gången ett par timmar senare.

Det här får du i förpackningen; två uppladdningsbara batterier med tillhörande remmar, två sulor med fast kabel samt en vägguttagsladdare (ej i bild).

VÄRMESULORNA

Sulorna levereras i storlek 46 och ska klippas till efter skodon. Värmeelementet finns inbakat mellan två hoppressade sulhalvor, är långsmalt och ligger centrerat i sulan och slutar dessvärre en bra bit från tån. Eftersom mina tår är problemet (åtminstone de första timmarna innan de domnar bort) så är det främst främst jag vill ha värmen. Detta löste jag till slut genom att klippa bort all sula framför värmeelementet och förlänga sulan till rätt passform i bakkant. Lite silvertejp löste skarven och de ligger helt still i skon, du har ju normalt inget tryck på hälen ändå.

Högersulan, efter saxens härjningar.

Första passet körde jag utan denna tillpassning, med sulan nedklippt till rätt storlek symmetriskt runt om och värmeelementets framkant ca 4-5 cm från tån. Resultatet var kalla tår och svettig hålfot. Som sulan nu ser ut på bilden ovan har jag värmen på rätt ställe.

Sladden är ingjuten i sulan. Slits den loss när man kör ner foten i skon så är det kört. Det finns gott om kabel, ni ser hur mycket som blir över när jag fäster batteriet ovan skokanten. Mata ner lite lös kabel i skon innan ni kör ner foten, så minskar risken för att den slits loss. Kabeln är tunn och känns inte någonstans.

BATTERIPRESTANDA
Enligt datan på sidan av batteripacken så erbjuds vi en spänning på 7,4 volt och en kapacitet på 1,9 amperetimmar, vilket ger oss 14 wattimmar att värma med. I högeffektsläge ska batteriet enl. Kjell räcka i tre timmar, vilket i så fall ger en värmeeffekt på 4,67 watt över tiden. Det är högt om man jämför med andra sulor i den här prisklassen. Vid lågeffektläge ska batteriet räcka i sex timmar och då kan man anta att effekten är hälften.

Batteridata, intressanta uppgifter för den som ska jämföra prestanda med andra produkter.

På förpackningen är maxeffekten angiven till 7 watt, vilket jag inte kan härleda. Det stämmer möjligen om man drar ur batteriet på två timmar, men då är det nog inte bara batteriet som blir bränt.

Jag har använt sulorna i mestadels kallgrader, som kallast minus sju. Med batteriet sittande på utsidan av skon, delvis i vinddraget räckte det i tre timmar på högsta effektläget. Som angivet alltså. Jag har även testat att starta första timman med det lägre effektläget och därefter ökat till högsta. Då varade batteriet i drygt tre och en halv timme. Jag har slutligen också provat fyra timmar med låg effekt och det var inga problem. Det ena batteriet drar konstant ur lite snabbare än det andra och tar också längre tid att ladda. Misstänker att motstånden i sulorna är olika eller så är det ena batteriet lite defekt.

Uppladdningstiden är på förpackningen angiven till fyra timmar. Jag har uppmätt drygt två timmar varje gång.

Den nedersta texten i rött är att beakta. Lithium reagerar ju häftigt med vatten och tål inte våld särskilt bra. Att fästa dem på utsidan av en cykelsko en hal och slaskig vinterdag kan alltså ge upphov till oönskad raketdrift, eller en våldsam amputation. Hittills har det gått bra, men vid ösregn kanske man ska försöka få in dem innanför klädsel eller skoskydd. En varmare miljö lär väl öka batteriets drifttid något också.

Batteriet har en kontakt där man ansluter sula eller laddare, en knapp som styr effektläget samt en skvallerdiod. På sidan sitter ett metallclip för skon. Kvalitetskänslan är helt i linje med produktpriset.

ÖVRIGT
Med i förpackningen fanns två kardborreremmar, förmodligen för att fästa batteriet runt benet. Ej provat. Laddaren laddar båda batterierna samtidigt och behöver 230V.

UPPLEVELSE
De flesta fötter är olika och cyklister är också känsliga i varierande utsträckning. För mig var kalla, långa cykeldagar inga problem tills jag förfrös alla tår under ett pass på Juldagen för fyra år sedan. Det gjorde fruktansvärt ont och sedan dess har jag bytt både skor och strumpor utan framgång. Att få fram värme till tårna är ingen lätt uppgift, dessutom ska effekten övervinna både yttertempratur och fartvind. De flesta värmesulor marknadsförs med inriktning mot jakt, vinterfiske eller för komfortabla vinterpromenader i moon boots, typiska aktiviteter som saknar fartvind. Jag misstänker att de inte levererar särskilt bra under en cykelfot. Alltså, håll utkik efter hög effekt och ett värmeelement som kan placeras under framfoten.

För mig så fungerar Kjell & Co:s värmesulor såpass bra att jag kan köra långa distanspass på vintern igen och det är jag jätteglad för. Vid minusgrader så håller de mina fötter tillräckligt varma och i plusgrader så känns de faktiskt riktigt heta så jag får dra ner effekten. De har använts och laddats nio gånger helt utan bekymmer och för 399 kronor så måste man säga att det är vintern stora fynd.

Länk till produktinformation hos Kjell & Co.

Första bidragen i Stravatävlingen med Campagnolo

Så här i ledighetstider då ni kan hoja i dagsljus mitt i veckan missar ni väl inte att måla med cykeln i Stravatävlingen. Mer info finns här: Stravatävling med Campagnolo.

Från Mattias i Bollebygd kommer redan två bidrag dessa fantastiska krumelurer. Den första inordnas under kategorin "klassiker".

Visst är det en Shetlandsponny.

Det andra bidraget är otroligt seriöst producerat och var enligt uppgift "svårt som f-n trots konor och grejer". Vi tar så klart emot detta under kategorin "för segern".

Campagnolo - så att planen knappt räckte till. Snyggt!

Någon som vågar sig på en 53-klinga? 

Eller en hel cykel?

Stravatävling med Campagnolo

Nytt år, gamla värderingar, halvgamla grejer och form på uppåtgående. Idag fick jag ett riktig härligt pass i solsken och lömsk fläckhalka. Efter att ha väntat in sällskapet i den vanliga rondellen gruskryssade jag och Jimmy upp genom Göteborg till Jonseredsbacken (som definitivt blir brantare med åldern) och vidare över Härkeshult mot Landvetter. Eftersom det bjöds torra fina vägar så hade jag sulat på halvsportiga SportContact 28:or idag. Underbart att återfå lite cykelkänsla mitt i vintern. Utan de massiva gyrona så går ju cykeln faktiskt både att luta och svänga med.

"Jag kör väl runt i rondellen till de andra kommer. Det dröjde..."

Tack vare de släta däcken fick jag upp pulsen även i utförsbackarna idag. På de skuggiga vägarna kring Landvetter var det nämligen ishalka här och var vilket gjorde livet spännande. Men, SPD-klossarna mår också bra av att slipas rena från rost emellanåt. Efter ett skönt termosstopp i solen ovanför Lindome körde vi hemåt via kusten, nära 10 mil och fyra timmar till kontot.

- - - -

Angående den annonserade Stravatävlingen så spinner vi vidare på rondellchocken ovan.
Gör ett kul mönster, en text eller en figur genom att förflytta dig på cykel när du loggar genom Strava och maila en kartbild likt ovan till info@bjornfredriksson.se.

Påhittiga alster belönas med trevliga priser från Campagnolo. Den som lyckas återskapa Campagnolos officiella logga via Strava kan komma och hämta priset direkt.

Lycka till och mycket nöje!

Rapha Festive 500 - andra halvan

Utan tvekan, solsken och slit på storkakan kastade jag mig in i andra halvan av årets RF500. Under de sista fyra dagarna har hemmet i Mölndal varit basen för träningspassen och jag har fått uppleva starkt skiftande vinterväder samt hur Göteborgs och Mölndals kommuners olika halkbekämpningsmetoder fungerar.

Mölndal kör numer med sopsaltning vilket är klockrent om ni frågar mig. Bort med snön och på med salt. Om saltet fryser är banan ändå fri från frusen slask, vilket förutom stora mängder snö är det enda som kan göra den ofarbar.

Göteborg verkar rulla ut samma plan som tidigare år. Ploga vid större snömängder och grusa däremellan. I dag vid lunch, över tre dygn efter att snön kom, går det fortfarande inte att färdas säkert med dubbdäck på en av de mest trafikerade cykellederna. Banan är täckt av ojämn is kryddad med små runda stenar som rullar iväg när man cyklar på dem. Dagens pass gick över 84 km på alla sorters vägar, större och mindre bilvägar, skogsvägar, stigar och cykelbanor i minst tre kommuner och två län. Ingenstans var underlaget så eländigt som på cykelbanan i Göteborgs kommun. Skäms! Eller ändå bättre - åtgärda!

Varje vinterpass har sin kaffestund. Javan serveras traditionsenligt ur min cykeltermos som tappats, blivit överkörd och glömts i diket. Ändå lever den fortfarande, precis som jag, tack vare den. Här tar vi två kvalitetsminuter tillsammans under viadukten i Kungsbacka.

Bromstest på pudrad isgata i Bröndome. Stoppsträckan blev en meter per km/h, i det här fallet 22 meter med låst dubbdäck. Det kan ni ju ta och notera i era kollegieblock; "Bröndome 22 m."

Annars började ju gårdagen på ett mindre fördelaktigt sätt. Under frukosten ådrog jag mig plötsligt nackspärr, en riktig högoddsare på min ära. Efter att ha åkallat lägre makter, gått omkring i luvtröja och sett sorgsen ut ett par timmar beslöt jag mig för att köra ändå. Sol och uppehåll var utlovat så jag kvistade ut till cykeln besluten att förtränga nackontet. Bakhjulspunkteringen utgjorde först inget problem, mer en onödig påminnelse om mitt redan eländiga tillstånd. När jag sekunderna senare insåg att jag inte hade någon slang med tillräckligt lång ventil och fick börja trixa med ett gammalt gaspatronsmunstycke så började tålamodet tryta. Och inte kunde jag vrida på huvudet för att se om det kom i någon luft heller.

Till slut bedömdes trycket överstiga hälften av det rekommenderade så jag avslutade pumpandet och gav mig ut - i snöfall och dimma.

Snöfall, dimma och moddsträng. Ibland lämpar sig vädret sämre för cykling på bilvägen. Man önskar nästan att den isiga cykelvägen till höger varit skottad, saltad eller grusad. Nästan vad som helst som signalerat "hej cyklist, använd mig."

Minns ni Glenn Dahl? Han minns oss! Idag hade vi stämt träff kring hans jaktmarker i Vallda väster om Kungsbacka för en förstklassig visning av halvhemliga crossvägar och helhemliga signalspaningsanläggningar. Jag inledde svagt och irriterande med en stönsymfoni till frukost. Nacken var fortfarande stel och benen kändes inget vidare. Jag har en vild teori om att dubbdäcken smalnar av kadensspannet och minskar dynamiken i trampmönstret, något som ger stelare ben och surare muskler. Någon däremot?

Väl på cykeln med siktet söderut kändes allt bättre. En timme transport i dimman innan Glenn mötte upp medelst ett präktigt ställ och påföljande undanmanöver ner i diket. Höga betyg på de däckspåren, nästan konstnärligt. Därefter följde en jättetrevlig rutt på varierat underlag kring halva Onsala innan vi skildes åt och jag tryckte hemåt.

Glenn och de omdebatterade "öronen i Onsala". Frågan är om de hörde något annat än rasslande saltkedjor och skramlande stänkskärmar under ett par minuter. Plusgrader i luften men det är inte vatten ni ser på vägen...

I morgon är det nyårsafton och dagen kommer att inledas med 30 km tempo i syfte att fylla det stipulerade kilometerantalet samt ge maximalt med tid åt förberedelserna inför kvällens stora fest. Vi får helt enkelt anta att årets sista pass går som på räls och att min andra Rapha Festive 500 blir en triumf i tveksamt traditionellt uppträdande under julhelgerna.

Klart för nytt spår!

Till sist vill jag önska alla bloggbesökare ett gott nytt år. Ni är fortfarande otroligt många så mitt löfte får därför bli att hålla liv i skrivandet ett år till.

Rapha Festive 500 - första halvan

Efter ett lämpligt uppehåll i december är bloggandet tillbaks lagom till årets julfestive. Modelejonen hos Rapha utmanar, i samband med träningloggen Strava, årligen alla cyklister i världen att köra 500 km mellan julafton och nyårsafton, vilket givetvis är en smal sak om man bor i Singapore, Australien eller Skåne där riktiga cyklar kan användas.

För oss på den frusna delen av klotet blir 500 km förstås något mer strävsamt med dubbdäck, minusgrader och kalla nordanvindar. Men, så får vi också äta mer knäck på kvällarna. Förra året betade jag av hela sträckan på sex dagar, mestadels på släta däck i behagliga plusgrader runt Göteborg. I år står jag inför en större utmaning, där jag efter fyra dagar bara kört 250 km beroende på kallt väder och halt väglag.

Efter julfirande i Lidköping är vi nu tillbaks i Mölndal där vädret är mildare och snötäcket mestadels teoretiskt. Innan jag ger mig i kast med andra halvan av årets Rapha Festive 500 så blir det bildsammanfattning från de första fyra passen.

Vinterhoj 2014 "Festive Edition". Julinspirerad sadel och linda, aerohjul och onödigt mycket carbon.

Julaftons morgon söder om Lidköping. När det regnar vid en minusgrad är det bra om vägen inte svänger för mycket. Asfalten ser torr ut men var i själva verket istäckt. När dubbdäcken tystnar är det läge att vara mjuk i armar och axlar.

Senare på förmiddagen, första "snön" på vägarna runt Källby. Att cykla på lätt pudrade grusvägar är ju helt underbart.

Juldagens sällskap; LCK:s tomtetåg med luvor, glitter och kransar.

Favoritunderlaget igen; pudrad grusväg. Just här kör jag parallellt med landningsbanan på Hovby under den första ljusa timmen på Annandagen. Ingen trafik.

Årets vintertest; billiga elsulor. Mer om dessa i ett särskilt inlägg inom kort. Kan bara konstatera att mina fötter numer sätter tidsgränsen efter en olycklig förfrysning för fyra år sedan.

På Annandagskvällen föll ca 15 cm snö i Lidköping. Bilvägarna var dåligt röjda och saltade morgonen därpå och kändes inte säkra, så jag körde den plogade och sandade cykelvägen mellan Stenhammar och Källby några gånger. Runt 5-6 minusgrader i luften och en ohygglig luftfuktighet som bet i kinderna.