Rapha Festive 500 - andra halvan

Utan tvekan, solsken och slit på storkakan kastade jag mig in i andra halvan av årets RF500. Under de sista fyra dagarna har hemmet i Mölndal varit basen för träningspassen och jag har fått uppleva starkt skiftande vinterväder samt hur Göteborgs och Mölndals kommuners olika halkbekämpningsmetoder fungerar.

Mölndal kör numer med sopsaltning vilket är klockrent om ni frågar mig. Bort med snön och på med salt. Om saltet fryser är banan ändå fri från frusen slask, vilket förutom stora mängder snö är det enda som kan göra den ofarbar.

Göteborg verkar rulla ut samma plan som tidigare år. Ploga vid större snömängder och grusa däremellan. I dag vid lunch, över tre dygn efter att snön kom, går det fortfarande inte att färdas säkert med dubbdäck på en av de mest trafikerade cykellederna. Banan är täckt av ojämn is kryddad med små runda stenar som rullar iväg när man cyklar på dem. Dagens pass gick över 84 km på alla sorters vägar, större och mindre bilvägar, skogsvägar, stigar och cykelbanor i minst tre kommuner och två län. Ingenstans var underlaget så eländigt som på cykelbanan i Göteborgs kommun. Skäms! Eller ändå bättre - åtgärda!

Varje vinterpass har sin kaffestund. Javan serveras traditionsenligt ur min cykeltermos som tappats, blivit överkörd och glömts i diket. Ändå lever den fortfarande, precis som jag, tack vare den. Här tar vi två kvalitetsminuter tillsammans under viadukten i Kungsbacka.

Bromstest på pudrad isgata i Bröndome. Stoppsträckan blev en meter per km/h, i det här fallet 22 meter med låst dubbdäck. Det kan ni ju ta och notera i era kollegieblock; "Bröndome 22 m."

Annars började ju gårdagen på ett mindre fördelaktigt sätt. Under frukosten ådrog jag mig plötsligt nackspärr, en riktig högoddsare på min ära. Efter att ha åkallat lägre makter, gått omkring i luvtröja och sett sorgsen ut ett par timmar beslöt jag mig för att köra ändå. Sol och uppehåll var utlovat så jag kvistade ut till cykeln besluten att förtränga nackontet. Bakhjulspunkteringen utgjorde först inget problem, mer en onödig påminnelse om mitt redan eländiga tillstånd. När jag sekunderna senare insåg att jag inte hade någon slang med tillräckligt lång ventil och fick börja trixa med ett gammalt gaspatronsmunstycke så började tålamodet tryta. Och inte kunde jag vrida på huvudet för att se om det kom i någon luft heller.

Till slut bedömdes trycket överstiga hälften av det rekommenderade så jag avslutade pumpandet och gav mig ut - i snöfall och dimma.

Snöfall, dimma och moddsträng. Ibland lämpar sig vädret sämre för cykling på bilvägen. Man önskar nästan att den isiga cykelvägen till höger varit skottad, saltad eller grusad. Nästan vad som helst som signalerat "hej cyklist, använd mig."

Minns ni Glenn Dahl? Han minns oss! Idag hade vi stämt träff kring hans jaktmarker i Vallda väster om Kungsbacka för en förstklassig visning av halvhemliga crossvägar och helhemliga signalspaningsanläggningar. Jag inledde svagt och irriterande med en stönsymfoni till frukost. Nacken var fortfarande stel och benen kändes inget vidare. Jag har en vild teori om att dubbdäcken smalnar av kadensspannet och minskar dynamiken i trampmönstret, något som ger stelare ben och surare muskler. Någon däremot?

Väl på cykeln med siktet söderut kändes allt bättre. En timme transport i dimman innan Glenn mötte upp medelst ett präktigt ställ och påföljande undanmanöver ner i diket. Höga betyg på de däckspåren, nästan konstnärligt. Därefter följde en jättetrevlig rutt på varierat underlag kring halva Onsala innan vi skildes åt och jag tryckte hemåt.

Glenn och de omdebatterade "öronen i Onsala". Frågan är om de hörde något annat än rasslande saltkedjor och skramlande stänkskärmar under ett par minuter. Plusgrader i luften men det är inte vatten ni ser på vägen...

I morgon är det nyårsafton och dagen kommer att inledas med 30 km tempo i syfte att fylla det stipulerade kilometerantalet samt ge maximalt med tid åt förberedelserna inför kvällens stora fest. Vi får helt enkelt anta att årets sista pass går som på räls och att min andra Rapha Festive 500 blir en triumf i tveksamt traditionellt uppträdande under julhelgerna.

Klart för nytt spår!

Till sist vill jag önska alla bloggbesökare ett gott nytt år. Ni är fortfarande otroligt många så mitt löfte får därför bli att hålla liv i skrivandet ett år till.