Insändarfolket har vaknat!

Lika säkert som ljusare kvällar vevas nu årets upplaga av grusbråket igång av media.

I ena ringhörnan hittar vi, som vanligt, den arga insändarpensionären som är vansinnig på cykelvägsgruset och åberopar allt från rätt till fel och dyra punkteringar. Senast idag publicerade Göteborgsposten en artikel där en upprörd äldre dam fritt konstaterar att en dödsolycka inte är långt borta i det allra värsta av scenarion. Och det är ju sant. Döden är i de allra flesta fall värsta tänkbara utfall. Relevansen mot bakgrund av övrig storstadstrafik är väl tveksam, med frekventa nyheter kring spårvagnskollisioner, bilbränder och olyckor med tung trafik inblandad.

I andra ringhörnan lägrar Trafikkontoret med budget, planer och bemanning. Före den första juni ska allt grus i staden vara borta och före sista april ska gruset på de centrala cykelvägarna vara väck. Tidigare har man gått ut och förklarat att sopningen skulle inledas innan påsk, något man nu tvingas backa på efter prognoser om en decimeter snö i nästa vecka.

Det förhatliga vårgruset - samma grus som älskas på vintern.

Hela systemet med att årligen vräka ut tusentals ton grus på asfalten för att sedan sopa upp det igen är förstås tacksamt att kritisera. Personligen är jag lite förvånad över att motortrafikkulturen, den starkaste vi har efter midsommarfirandet, inte står modell även för cykeltrafiken. Det finns ju en stark drivkraft mot optimeringar så snart det handlar om bilar så visst är det märkligt att man inte sneglat mer på hur man löser problemet med halka där?

Istället för att sprida dubben på marken, för att man ska kunna fortsätta åka på sommardäck, så sätter man fast dubben i däcken. På det viset har man ju alltid "grus under däcket". Acceptansen hos allmänheten är fullständig, vinterdäck på en bil är självklart och i kombination med lite salt på vägen så är alla glada, även de som valt dubbfria däck. Inget grus att sopa, inga punkteringar och inga stenskott.

Nu tänker vän av ordning genast på arga tanten igen. Ska hon tvingas byta däcken på sin cykel två gånger om året, hon som har svaga nypor och ont om plats i sin lägenhet? Svaret är JA, om hon vill fortsätta cykla på vintern. Det är ingen skillnad mot om man har bil. De flesta skiftar själva mellan sommar-, och vinterdäck och de som inte kan, orkar eller har plats lämnar bilen till däckfirman. Och ingen gnäller över det. Det är ju fritt att köpa en domkraft på Clas Ohlson för 199 kr och lära sig hantera ett fälgkors. Eller i tantens fall, ett däckverktyg till cykeln för 19,90 kr.

Istället för grus på mark - dubb på däck.

Vän av ordning och grus lanserar nu nästa starka motargument. Hur ska tanten har råd med dubbdäcken till sin Skeppshult? Ett par vettiga sulor går ju loss på 7-800 kr paret!

Ja, om man bortser från det faktum att vår tant nått fyrsiffrig ålder innan hon slitit ut sitt första par Nokian Hakkepelitta 240 så borde det ju bli ett antal tiotals miljoner kronor över när grus/sop utgår i kommunbudgeten. Skulle inte förvåna mig om man kan ge bort däcken gratis (varje grusmiljon ger däck åt ca 1300 personer) eller åtminstone subventionera dem kraftigt mot uppvisande av skrynkligt kvitto från Karlssons Cykel, som för övrigt säkert mer än gärna hjälper tanten med däckskifte och säsongsanpassad rundsmörjning därtill. Dessutom minskar risken för dyra punkteringar avsevärt om man byter grus mot dubbdäck, allmänhälsa och benstyrka ökar till följd av högre rullmotstånd och cyklarna används och omsätts mer när fler upptäcker hur bra det går att åka cykel på vintern.

I rättvisans namn får man väl slutligen tillstå att det emellanåt kan bli halkigare utan grus på cykelbanan, särskilt om snöröjningen inte hunnit med i temperatursvängningarna. Vad gör man då för att undvika vurpor? En blick bort mot tredje och fjärde ringhörnan, där bilismen står utbredd, avslöjar ännu en gång likheterna; kör försiktigare eller lär dig köra i halka. Svårare än så är det inte.

För egen del fick jag ihop nästan tre timmar snabbdistans idag, fördelat på morgon och eftermiddag. Med dubbdäck. I gruset.

Dubbglöd, kometpass och quattrokonst

Ja, söndagen var ju kall som de flesta i Göteborgsområdet fick erfara - nordost 14 m/s och ett par minusgrader satte både motivation och liv på prov. Tuggade österut i motvinden i hopp om att finna lä inne i skogsbackarna kring Landvetter men kroppen ville aldrig riktigt bli varm och därmed infann sig inte flytet. Men, med vind i ryggen och sol i nyllet under fjärde timmen så lossande det, förstås. Från Jonsered och in genom stan gick det undan rejält och dubbsmattret övergick i ett massivt och respektingivande dån samtidigt som tungmetallen skiftade färg och glödde vackert rött.

Alltså, känslan av att åka fort på torr asfalt med dubbdäck är ju speciell. Gyroverkan är enorm med ett kilo metall som slungas runt och ekipagets totalvikt utgör också en faktor att räkna med, särskilt om man skulle behöva hejda det plötsligt. Skarpa kurvor förhandlas med lätta händer på styret, liksom rondeller och andra infrastrukturer som kan äventyra friktionen mot asfalten. Det går rakt, det går tungt och det går an. Godståg!

En annan skön men lika ovanlig företeelse är ju testcykelpassen som växer. Dem där man först efter stor möda och vånda motvilligt släpat sig in i tvättstugan, krälat i de urtvättade cykelbyxorna och klickat i dojjorna. Uppvärmningen är trög, första intervallen ännu trögare och sedan...sedan släpper det. Passet växer, blir bra, bättre och längre än man tänkt sig. Slutligen slutar man på topphumör och med en skön pang-pang-känsla i kroppen.

Upplevelserna ovan gästar livet ungefär lika ofta som kometer, vilket innebär att det är viktigt att njuta av dem och inte låta sig förfäras när de väl kommer. Precis som med kometerna. Kvällen bjöd på just ett sådant TC-pass och när jag klev ut efter en timme hade jag rivit av tio 3-minutare på ca 290 watt, utan tyngre andhämtning och med ett stort leende på läpparna, underbart.

I brist på lämpliga cykel-, eller kometrelaterade bilder får ni hålla till godo med resultatet av tre millimeters nysnö, fyrhjulsdrift och ett gott morgonhumör - dagens kringla!

Quattrokonst

Innecross

Om ni någonsin funderat över vad magen tillför en cyklist, mer än att bära upp huvudet och sträcka ut snygga tröjor, så kan jag ingående redogöra för detta efter ytterligare fem dagar i status ”out of order”. Något är fel därinne och frågan är om orsaken kommer inifrån eller utifrån. Läkarens råd att ”tugga maten väl” känns inte direkt vägledande i den frågan.

Som tur var lyckades magen styra upp sig själv precis i tid så att jag kunde genomföra gårdagens träning där Triathlon Väst hade bett mig att hålla i deras spinningpass på Fysiken. Tog tillfället i akt och bjöd på en 90-minuters inblick i hur min egen inneträning ser ut under cx-säsongen då jag försöker efterlikna verkliga förhållanden med inslag av styrka och block med korta intervaller. Gissningsvis lite annorlunda mot hur de flesta triathleter tränar, men förhoppningsvis kan det inspirera till nya grepp och nyttig variation inom ramen för det egna träningsupplägget. Jättetrevligt initiativ att ta in gästinstruktörer i alla fall, tack för förtroendet.

I samband med spinningpasset diskade jag av mina cykelskor som legat till sig sedan cupavslutningshelgen i Vårgårda i december. En snabb inspektion avslöjade att jag helt förträngt dess usla kondition och gårdagens pass avverkades troligen på dispens från högre makter. Ytterligare 20 minuter hade nog räckt för att pressa SPD-klossen rakt in mellan tårna, då carbonsulan är helt nermald runt klossen. Om man betraktar båda skorna underifrån så kan man faktiskt gissa sig till att det är just cykelcross som föranlett det specifika slitaget. Båda skorna har kraftigt nedslitna mönster vid tårna, stora skador och bortslitna delar av själva sulan runt klossarna.

Allra värst är det såklart på vänsterskon som (normalt) tar mark först vid avstigning och som man också vilar hela kroppstyngden på strax innan avstigning. Där är den fyra millimeter tjocka carbonsulan helt borta runt klossen så den ligger an direkt mot infästningsplattan, vilket i sin tur innebär att inget hindrar den från att följa med i vridrörelsen.

Ska se om jag kan fabricera en platta som ersätter sulan så att det går att använda skorna i reserv, men för säkerhets skull fick jag snabbt beställt ett par nya pjäxor så att de första crosspassen i april(?) är säkrade. Därmed är de närmaste årens skokonto på kort tid tömt med resultat i följande lackade uppställning, powered by Sidi:

Ergo 3.

 

Dragon 3.

 

Ja, det är samma sko med olika sulor. Båda har skyddslackat skinn, ställbar hälspänning och Sidis patenterade spännen, som i vanlig ordning utgör ett mindre motoriktest. Italienarna tåflirtar också med oss genom att installera en del godbitar i främre delen av dojjorna. Landsvägsskon har en ventilerad sula där man kan justera luftflödet genom en ställbar klaff under tån. Terrängskon har istället en gummiförstärkt sektion runt tån. Båda verkar vettiga och ska testas hårt.

Speedplayed

Ni ser väl över era pedalsystem nu innan landsvägssäsongen vevas igång?

Den årliga översynen av familjens Speedplaysystem gick av stapeln tidigare i veckan. Klossbyten, uppsmörjning och loc-tite toppades med introduktionen av ett par nya dojjor i gänget; mina Sidi Ergo 3 White Vernice vented carbon sole osv. De sitter som en socka på foten och vill omgående trycka titanaxel på Dogman.

Idag avverkades dryga tre timmar i blåsten tillsammans med Johan och Erik. Jag var fysiskt närvarande men tankarna låg mest kring mig spökande mage som inte ville lira idag heller. Provsvaren från läkaren förra veckan visade inget konstigt så förhoppningsvis är det inget allvarligt. Om inte träningen blir lidande förstås, för då blir det allvarligt per automatik.

Motivation på bild

Ni missar väl inte det fantastiska urvalet av cykelbilder som postas på Fabbrica della Bici?