Paddad!

Se, tjuren har fått en mini-padda på hornen! Äntligen sitter den fast, utan risk att skada klinkergolvet nedför.

 

Placerad i en naturlig siktlinje, utom räckhåll för svettdroppar även i stående position.

 

Anslutning via kabel till befintliga högtalare, eller i framtiden via Apple-TV till en större anläggning med bild.

Limmade kardborreband på baksidan av ett iPadskal fäster mot L-järnen som bultats i kåpan. Man kan trycka över hela skärmen utan att den rör på sig eller "vippar". När man tränat klart kan man låta allt sitta kvar och bara lyfta ut paddan ur skalet. Eller riva bort hela skalet med paddan i.

 

Så här års ligger UCI-channel förstås som startsida i Youtube. En timme TC har aldrig gått så snabbt. Senast låg jag på Pauwels hjul i över 20 minuter!

Tjurig?

Crossäsongen bjuder ju inte bara på tävlingar, friska utepass och slaktpass i mörkret utan även på ett antal timmar på Ergometern i tvättstugan. Monarken kom till familjen redan 2006 och har sedan dess fått följande service på nio år; ett bromsband, en kedja, en svänghjulsaxel och ett klistermärke. Och lite olja ibland.

I kväll satte jag plötsligt en gammal plan i verket och gav den horn!

Tjurig? Öronmärkt?

Fastbultade vinkeljärn klädda med kardborreband. Vad ska det bli av detta?

Rapport CX-cupen 3 & 4

I lördags morse var jag minst sagt tveksam till start i Alingsås. Kroppen var inte frisk, utvilad eller ens motiverad. Som tur är vet jag att det brukar bli bättre bara man kommer på plats och får träffa folk, känna tävlingsnerverna och framför allt, låta Alvedonen verka. Trycket runt bihålorna och huvudvärken skvallrade annars om att dagen skulle bli tung, även utan en tung, blöt bana.

Jag åkte upp i alla fall. Försökte hitta rätt känsla på vägen dit och misslyckades. Försökte hitta rätt motivation på parkeringen, gick inte heller. Bytte om och träffade gamla bekanta, kändes lite bättre. Rullade ut på banan, snorade, hostade och var allmänt eländig. Lite sur också, mest för att jag inte alls var där jag ville vara rent mentalt. Plötsligt stod jag på startlinjen, gäspandes i första startled som en jäkla idiot.

- 15 sekunder!

Blicken riktas mot en punkt sex meter framför mig på marken. Sinnena skärps. Högerbenet darrar lätt. Vänstertårna krafsar långsamt i skon, som för att få fäste i kvicksanden under. Allt blir stilla och tyst. Inget hörs, ingen hörs. På en sekund tar crossjälen över ekipaget och ställer om. Kroppen vet nu vad den ska göra.

Bra start, riktigt bra. Trea upp i backen, ut på gräset, ner i geggan. Upp ur geggan, nerför vägen, in på stigen. Upp runt huset, någon passerar. Ännu en passerar. Stumheten kommer. In bland de doserade kurvorna, alldeles för fort. I den sista högerkurvan kommer jag för långt upp i doseringen och hinner inte ner igen innan den tar slut. Marken försvinner under framhjulet som styr höger förgäves och istället viker sig vackert in under ramen. Roterar framåt över styret och cykeln flyger. Någon cyklar över mig. Bakhjulet har lossnat men inget annat verkar skadat. Kommer iväg efter att ha tappat 30 sekunder och 20 placeringar. En tävling är över. En annan har just börjat.

Ett drygt varv senare har jag funnit rytmen och lugnat ner mig. Börjar avancera försiktigt och tar gubbe efter gubbe de kommande varven. Ute på sista varvet börjar kroppen att protestera. Vill helst inte bromsa bort någon upparbetad fart och tar dåliga beslut, kör alldeles för fort in på den hala stigen. Framhjulet släpper i högerkurvan och jag dyker som en plog i myllan. Kommer upp igen, utan skador. På sista halvvarvet närmar sig CK Ringen och Kolmårdens MTB plötsligt bakifrån då de pressat sig förbi min "gatekeeper" tillika klubbkamrat Björn Eriksson. Trots att det inte finns någon reserv kvar alls så lyckas jag mobilisera en 400-metersspurt på slutet och säkra en 17:e plats i det 50 man starka fältet. Pulsen vid målgång var den högsta någonsin på cykel, efter 10 år som tävlingscyklist. Fyra slag högre än det jag kallat maxpuls de senaste åren.

Söndag morgon. Förkylningen känns något bättre, men jag hostar illa och känner mig allmänt överkörd. Hela familjen följer med upp till Alingsås för att heja på vilket känns jättekul. Jag har också räknat ut att banan, som idag körs moturs, kommer att passa mig bättre, men två överraskningar ruvade på Allebikes domäner idag.

"Medhängelera" - när marken är på cykeln istället för på marken.

För det första så har underlaget förvandlats till 100% gegga, vilket förstås var en glad överraskning. För det andra så körde jag sönder bakväxeln under uppvärmningen med 20 minuter till start, vilket förstås var en tråkig överraskning. Bulten i växelörat gick rakt av och resten blir med förödande hastighet historia. Tur i oturen att jag befann mig på den del av varvet som gick närmast bilen och att klubbkamraten Mattias Brockmark låg bakom och snabbt coachade in mig på rätt spår:

- Har du en ny bakväxel med dig? Men spring då till bilen och byt den snabbt som f-n. Skynda dig, du fixar det!

Att byta en bakväxel utan att bryta kedjan kräver lite fingerfärdighet och en tunga som ligger rätt i mun. Med leriga händer som förvisso sköljdes av ett tillfälligt skyfall fipplade jag bort resterna av min tidigare lagade Recordväxel och fick en ny Athena på plats. En snabb växeljustering och iväg mot starten med sju minuter till godo.

Fick en bra start även idag och kom iväg som femte man efter startbacken. Utan missöden så höll jag mig kvar i täten en stund men bristen på uppvärmning gjorde att jag ganska snart kände mig kantig i min åkning. Efter ett varv mådde jag fysiskt dåligt och ville egentligen kliva av och gå till duschen, men en tiondeplats kan man ju inte ge bort gratis så jag vevade på en andra vända ut på fältet. Placeringarna skiftade tätt kring 10:e platsen och det blev en rolig cross in på andra och tredje varvet, särskilt när jag lyckades hitta en hård guldlinje i leran ute till höger vid depån som gav mig tio meter varje gång. Cykeln gick fint och Rhinodäcken gifte sig perfekt med underlaget.

Gick ut på sista varvet med visst utrymme men den väntade slutforceringen bakifrån förstås (Thomas Karlsson, Spårvägen) så jag fick öka på geggfältet och kunde till sist svänga in på tidernas segaste upplopp som säker 12:a, bästa resultatet i årets cup så långt. Mot bakgrund av veckan som gått, sjukdom och diverse missöden så är det helt okej. På gränsen till bra.

Tröttnöjd Superklassare.

Allebikegänget levererade två bra crossbanor i helgen och söndagens varv var bäst, en del tack vare regnet. Sällan har man sett ett så omfattande markarbete och det räddade faktiskt upp en hel del, även om MTB-tänket lyser igenom. Skön stämning och engagerad publik runt de leriga serporna. Lyxiga burgare och en riktigt tjock och fyllig grillrök som löste upp den värsta snuvan, perfekt!

Slutligen, två materialrelaterade reflektioner:

Bästa sadeln - en naken SLR. Lätt att tvätta, omöjlig att slita ut. Med titanräls är den odödlig. Beprövad sedan 2008.

Vit linda är fortfarande helrätt.

Nästa helg laddar vi för dubbla födelsedagskalas men helgen därpå kryper jag i dräkten igen för att ge Eksjös och Eskilstunas banor en omgång. Den förstnämnda ska bjuda på platt gräs och sand - min terräng!

Breaking news!

Rubrikvädret fortsätter i Västsverige och med regnet faller nivån hos dagstidningarna. Begreppet "oväder" har med oroväckande frekvens blivit synonymt med regnväder och när det dessutom uppträder på den del av året då man normalt förväntar sig "regn och rusk" så blir det ju rent komiskt.

Och när människor i resten av världen får lämna sina hem i panik till följd av jordskred, vulkanutbrott och tyfoner så hamnar selfie-svensken på löpsedeln iförd gummistövlar på riksvägen som torrläggs av sig själv på några timmar. Vi har helt tappat perspektivet och det gör mig lite ledsen.

Detta undantar förstås inte det faktum att människor i Sverige drabbas av översvämningar till följd av rikligt regn och att det lyfts fram i pressen som den upplevda lokala katastrof det är när åkern står under vatten. Men att allmänt "regn och rusk under hela helgen" i oktober skulle vara en nyhet av värde behöver jag hjälp med att förstå.

Huvudnyheten på gp.se fredagen den 17:e oktober. "Nederbörd och vind."

Bättre då att tala om "crossväder" inför den stundande andraomgången av CX-cupen. Alingsås och Allebike bjuder upp till gegg, för nog borde det vara skapligt surt i marken nu? Rapporter om idogt banarbete har läckt ut under veckan och verktygsbegrepp såsom "ringvält" och "traktor" har nämnts med förtroendeingivande ton.

Vi hoppas på en lerfest på fältet där jag bestyckad med mina Rhinotuber lyckas skovla mig framåt till något som liknar en poängplacering. Kroppen är fysiskt nedsatt, träningen åsidosatt och tankarna är någon annan stans. Cykeln är dock toppskick och det ska bli spännande att se vad det kan ge.

Vi ses på lördag!

Rapport Introcross

Upp till Alingsås och Allebike igår för ännu en omgång av Introcrossen. Fantastiskt höstväder med sol och 15 grader, träningstävling i kortärmat och en skön stämning på gården. Efter lite lätt träning satte vi av ut på ett visningsvarv runt banan, som jag förstod ska utgöra nästa helgs Cupbana.

Troligen kvarstår några justeringar eller rent av alternativa dragningar, för underlaget inbjöd i första hand till MTB, BMX eller häst. För att på ett framgångsrikt vis tävla i cykelcross här rekommenderar jag tubdäck med största möjliga luftkammare och lägsta möjliga tryck. Hästhagarna är inte snälla...

Men som sagt, området och stämningen där ute är det verkligen inget fel på och alla kommer förstås att tycka olika om banan beroende på hur bra eller dåligt det går. Själv har jag nog lite att jobba med på motivationssidan och jag började direkt efteråt med en skön timmes skarv tillsammans med Mattias och Erik. Upp runt Horla och kort lagtempo på E20 hem. Cross i varsin ände på skalan!

Juli eller oktober?

Notera hur Mattias har upptäckt grusvägen parallellt...

Själva träningstävlingen då? Jo, jag kom tvärsist, varvad två gånger. Dock hann jag med ett mekarbesök i bilen, två kedjehopp och en diskusson med Ola på näst sista varvet. Hoppas det går lite bättre nästa gång.

Idag blev det en skön tur i regnet med Saeden och Reck. Mest asfalt men också en del grus och lite stigar. Det tråkiga vädret betyder så mycket mindre där inne i skogen och man håller lättare värmen, trots vätan. Reck punkterade bakhjulet utanför en mindre gård och innan vi hann byta slang så hade bonden slagit upp portarna till sin verkstad, med värme, ljus och en kompressor. Sedan var det bara att ange önskat tryck på manometern och tacka för vänligheten. Snabbaste och trevligaste punkalagningen inklusive pumpning någonsin!

Kontroll för hand, och fot.

Som vår son mycket riktigt påpekade kan man inte hänga upp racern på vinden över vintern utan att genomföra gängse avställningskontroller. En liten höstbesiktning tog därför vid strax innan läggdags för att bereda en god sömn och snabba drömmar.

Vi började med att känna lite på Dugasterna. De hänger med en säsong till.

Ekerspänning, kontroll till fots. Stenhårt och aero - check!

Kast och ovalitet inom stränga gränsvärden. Inga konstigheter att mäta med känsliga instrument.

Bromsbelägg, knappt använda. Vi passade även på att kolla så att ändhylsan på vajern satt fast ordentligt. Upprepade gånger.

Jag fick en väntad "tvåa" på den smutsiga styrlindan...

... men växlarna var okej.

"Grundligt, ljudligt och lätt fuktat." Det är så han jobbar, den lille experten. Jag tackar för denna gång och tänkte återkomma med crossen efter helgen, otvättad.

Lidacrossen

Helgens CX-cuptävlingar badade i höstsol med crossdis, härlig stämning och tuffa banor. En premiär värdig namnet, snyggt arrangerad av Cykloteket RT och CK CX. Jag och Mattias reste under CX Swedenflagg och riggade tält, flaggor och mössor och fick till en ny samlingsplats i närheten av start/mål. Och eftersom Mattias Allebike stod i ett ställ i tältet så granskades den automatiskt av nyfikna, det är ju så det funkar.

För egen del var jag lite nervös. Jag hade inte rullat en meter på hela veckan, känt förkylningssymptom med feber, haft sjuk familj omkring mig och dessutom sovit illa. En del av det räddades upp av en bra hotellnatt till lördagen och resten släppte så snart vi kom på plats i Lida. Dock var jag mycket osäker på min kapacitet då jag inte fått till träningen varken i det lilla eller stora perspektivet under sensommaren. Jag ställde därför hoppet till dold rutin, teknik och gammal hävd, vilket jag nästan kom undan med tills Mäster Jens titulerade mig ”legenden” under uppvärmningen och vips var min taktik avslöjad. Tufft läge alltså. Nästan lika tufft som att gå axel mot axel med Axel.

I lördagens race lottades jag i femte startled av sju. Därifrån kan man inte ta några fria kurvor på flera varv, så därför gick jag fram hårt första halvminuten och petade in framhjulet överallt där jag såg gräs mellan lycran. Offensiv start är ju en gammal paradgren och efter ett par kurvor var jag uppe runt 10-15:e plats. Nästa steg i planen var att hålla positionen i två varv för att inte spränga mig. Från varv tre skulle det gasas hårdare.

Att hålla igen lite i två varv var inga problem men när jag skulle öka på tredje varvet så upptäckte jag att jag redan hade rätt fart. Turligt nog räckte detta för att gå ikapp en grupp om fyra åkare och tillsammans bildade vi en grupp som presterade fin cykelcrosskörning. Det blev en massa omkörningar, favoritpartier och backar som stundom samlade, stundom splittrade gruppen, kryddat med en hård vurpa och ett mäktigt tubkräng (båda bevittnade från första parkett).

Favoritsvängen var utan tvekan den sista högern nedför skidbacken, där jag med enduroben släppte bromsarna helt och gick som en lavin ut på gruset. På uppvärmningen hade jag nämligen noterat att det fanns en tre decimeter bred grässträng på vänster sida om vägen, innan stupet, och där skulle man ju få fäste efter att ha driftat tvärs hela vägen. Tekniken gav en lucka bakåt på varje varv förutom en gång då jag missade grässträngen och snodde bandet runt vevpartiet. Efter en misslyckad spurt slutade jag som tvåa i gruppen och totalt 13:e för dagen, ett godkänt resultat med tanke på förutsättningarna. Taktiken att utnyttja teknik och rutin visade sig framgångsrik och mäter man watt/kg borde jag nog hamnat längre ner i listan.

Ben ut, ett lätt bakbromsdutt och blick i utgången. Sedan är det bara att njuta igenom kurvan. 

Foto: Åsa Larsson

Föga förvånande var taktiken densamma inför söndagens start. Sanningen är nog att ingen annan taktik kan bli aktuell så länge förhållandet effekt/vikt är detsamma. En start från andra led gav fler luckor att gå i och jag rundade andra kurvan som sjunde gubbe. Med fler branta höjdmeter visste jag att varven skulle ta ut sin rätt och jag slog av lite så snart jag passerat den vansinnigt roliga, snabba grushögern nedanför parkeringen där det fanns risk för kö längre bak i fältet. Benny passerade. Snabbe-Jensen likaså. Singstedt och Hammarström, grabbar som jag stångades med under lördagen fick också glida iväg tidigt och det blev lika smärtsamt som uppenbart att rutinen inte bet på höjdmetrarna. Resten av varvet höll jag avståndet åt båda håll och tyvärr fann jag mig i ensamhet från fjärde varvet, vilket alltid ger sämre varvtider. In på en 13:e plats även denna dag, dock med mersmak.

Om jag kan tänja kalendern lite grann, få in lite mer kvalitetsträning och få en något plattare bana under Dugasterna så luktar det topp-10. Kanske ännu bättre. Det klassiska konceptet att tävla sig i form under CX-cupen kan ju rent av resultera i fin form till SM och Belgien i november.

En påse däck och en ny italienare i familjen

CX-cupen närmar sig, som ni kan se av leveransen nedan. Dugast Rhino och Pipisquallo från Karlssons Cykel som ska limmas och vattensäkras innan helgen. Tidsmässigt är det lugnt eftersom fälgarna redan är klara sedan tidigare, med klistermättade fälgband i botten.

På fredag eftermiddag rullar vi mot Stockholm, med CX Swedens tält och beachflaggor i bagaget och cyklar på taket. Övrigt ledigt utrymme fylls säkert med hjul, det bruka vara så. Det ska bli riktigt kul att stå på startlinjen igen och träffa alla sköna crossers.

Annars är det riktigt trångt i cykelverkstaden nu, trots att jag hängt undan båda sommarhojarna och en trave hjul på vinden. Kan det vara så att det kommit till något, att stallet har fått tillökning? Och varför tar det isåfall sådan plats, är det ett projekt isärtaget i sina beståndsdelar? Är det italienskt? Varför luktar händerna starkt av Autosol?

Giovanni "Nani" Pinarello, en av de mest ansedda italienska cykelbyggarna lämnade oss tidigare i september vid 92 års ålder. Hans arv lever vidare genom hans barn och barnbarn, via huvudkvarteret och fabriken i Treviso och min favoritcykel bär fortfarande hans namn.

Ser ni vad lika vi var? Som att titta nästan 60 år fram i tiden.

Men det finns ju fler gamla, italienska farbröder som vigt sitt liv åt cykelkonsten och skapat klassiska, vackra modeller. Den här snubben, till exempel: