Och uppenbarligen har jag inte lärt mig någonting om cykelvård under alla år, eftersom jag blint litar på naturens helande under, nattetid. Jag sumpade söndagen, helt i onödan.
Dessbättre har jag ätit upp mig nästan ett kilo sedan Jönköping, så jag fryser inte till skillnad från alla andra, nu när cupen går in i den avslutande vinterperioden. Här kommer en rapport från deltävling nr 10 och nr 11 i Merida Northwave CX Cup i Skåne i helgen.
Lördag, Åstorp
Åstorpstävlingen gav en jäkligt fin sjätteplats men det var länge bud på en fjärde. Avståndet upp till pallen var endast 22 sekunder och ni kan ge er tusan på att jag letat upp varenda en av de sekunderna i tekniska missar på de fem varven. Ungefär 10 sekunder försvann direkt på första varvet när jag misslyckades med att komma upp för en gräsbacke cyklande. Jag fixade det fint under uppvärmningen, men i stressen och trängseln så sket sig alltihop och jag for tvärs över banan i jakt på fäste. Till slut fick det bli dojan i jakt på de förlorade placeringarna. En stund tidigare tog jag starten och höll i ända ut på det leriga gräset där Janne slirade förbi på innern. Redan där kände jag att fästet var dåligt och kraften gick bara åt till att vända gräsrötter.
Efter två varv hade jag reparerat missen, men då var tre åkare loss före en tremannagrupp med mig, Simon Galle och Jerry Olsson. Vi tre bytte plats hela tiden och det blev tydligt var vi hade våra starka och svaga partier på varvet. Jag stötte vid varvningen med två varv kvar men tappade när jag slirade på gräset. Jäkligt irriterande. De korta, branta lerbackarna passade mig bra, då jag tvingades gå för fullt i ansatsen för att över huvudtaget ta mig upp. Ridleyn är grym med Revolverhjulen på, varje gång jag trycker till så flyger cykeln iväg och det gäller att utnyttja det så mycket som möjligt. Bennys bana var bra där och med ett grövre mönstrat däck bak så hade jag nog fått ut mer av kraften.
En klassisk sittattack på Galle och Olsson med två varv kvar. Foto: Mats Harring.
Klockringning och känning på en fjärde plats som snart blev en kamp om en femte eftersom Galle försvann sakta men säkert. Jag var trött och tappade flera sekunder till Jerry under första halvan av varvet och orkade bara nästan slita ikapp allt på sista halvan. Missade femman och eventuellt även fyran på greppet idag, helt klart. Eller kallas det teknik?
Banan i Åstorp var riktigt bra. Åtta minuter på varvet, aldrig mer än 200 meter fågelvägen från startlinjen och ändlöst med kurvor, igångdrag och feldoseringar. Kommer gärna tillbaka och kör den i ett torrare tillstånd också, då jag tror att den kan bli snabb och busig. Frågan är om den inte till och med håller för en SM-fest med sin publikvänliga bandragning och närhet till åkarna? Då kan man ju dessutom tävla om vilka tre åkare som får plats i omklädningsrummet och kanske lägga in ett spurtpris med möjlighet att vinna varmvatten till duschen?
Nyspolad och fin till prisutdelningen. Foto: http://www.astorpsck.se/
Kärchertvättarna är förresten otroligt uppskattade och används till att rengöra både cykel och cyklist efter målgång. Man vet att kroppen har jobbat upp en fin värme under loppet när man kan stå ute och snacka i tio minuter i två plusgrader efter att ha blivit grundligt avspolad med kallvatten i högtryck, iklädd en tunn crossdräkt.
Nedan ett filmklipp på ämnet, där Emil Lindgren gör en habil skådespelarinsats?
http://www.youtube.com/watch?v=YGu-wDQXzyU
Söndag, Kristianstad
När vi anlände brottplatsen strax söder om Kristianstad igår morse byttes den glada stämningen i bilen blixtsnabbt till elände, oro och förtvivlan. Med undantag av lördagen i Lidköping, då jag skrotade hela växelpaketet, så har tävlingshojen levererat perfekt varje tävling. I går var det dock dags för en riktig prakttavla där undertecknad spelade huvudrollen med början på lördag eftermiddag i Åstorp. Där spolades cykeln ren från lera med högtryck, kördes en timme på biltaket i saltstänket och parkerades sedan i ett kallgarage över natten i Kristianstad. Och så fungerar den inte perfekt på söndag förmiddag? Skandal!
Dessvärre är man sedan så jäkla insnöad i sina pre race rutiner så man springer runt och dricker, värmer och byter hjul ändå och hoppas att det ska lösa sig. Till slut insåg jag vikten av växlar på den omväxlande banan och gick loss med Lasses teflonspray i bakväxelhöljet, förgäves skulle det visa sig. Panik i lägret, en helt ny situation och ett scenario med skrämmande lågt poängsaldo seglade upp; single speed CX.
Första halvan av varvet var ganska lättåkt, med ett par längre raksträckor som krävde tung växel. Sista halvan bestod av en massa korta, hala kurvor, trappa, plank och snövall. Planen blev därför att starta på en tung växel som kunde användas första halvan av varvet och sedan försöka tvinga upp kedjan till en lättare växel i den kurviga delen. Därefter, vid varvning, så skulle solen titta fram och smälta ispropparna och resten skulle bli en defilering mot mål eftersom benen kändes bra. Det drog ihop sig till upprop och jag fattade ett beslut som skulle bli mindre populärt bland övriga cyklister - start på 42/15.
Om jag skulle orka dra igång på den växeln så skulle jag nog vara först in på snöstigen efter ett par hundra meter och där skulle också farten bli ett problem eftersom det inte går att köra 40 knyck på en tre decimeter bred snöspalt, än mindre ta kurvan nere vid staketet. Tankarna snurrade i huvudet men kroppen visste precis vad den skulle göra. En crosstart på den växeln är mycket likt ett 20 sekunders igångdrag på 7 kg på testcykeln. Och det har jag gjort några i vinter.
Vem satsar på starten? Foto: www.ckc4.se
I fjärran semaforerade kommissarien till start, jag klev på för fullt och var ensam redan efter 20 meter. Snart bottnade utväxlingen, vägen tog slut och jag flög ut på snöstigen i en rent onyttig fart som bara kunde resultera i en avkörning i första kurvan. Janne lurade förstås i hasorna och lyckades ta sig förbi precis innan jag stängde banan en stund i mina försök att komma iväg igen i den lösa snön med monsterväxel. Det var inga granna ord som utstöttes från den växande högen av cyklister som skrotade ihop bakom mig. När jag tyckte att Janne hade fått det försprång han betalt för i jakten på sin gula tröja, så fortsatte cykelcrossparodin och jag varvade efter en kantig körning som femma med en riktigt fin känsla i kroppen. Kände mig rent utsagt urstark och var vansinnig över att jag saknade tyngre växlar när vi gick ut på snabbt underlag igen.
En bit in på andra varvet, strax efter trappan, försvann framhjulet i en vänsterkurva. I den vurpan försvann även de sista chanserna att placera sig då kedjan kilades fast mellan staget och klingan och krävde en hel vers med kraftuttryck för att lossna. Givetvis rök dogfangen också, vilket i sin tur genererade ytterligare fem kedjehopp under resten av loppet. Fortsatte förstås, stressad, grinig och felväxlad och fler vurpor kom som ett brev på posten. Den allra snyggaste, direkt efter ett påhopp, hoppas jag vid Gud att ingen såg. Hade precis landat på sadeln när framhjulet skar snett, gick ut i lössnön och körde fast. Eftersom jag inte hade fått fast skorna i pedalerna så kunde jag inte rycka upp hojen utan gick lååååångsamt över styret och fick cykeln över mig. Sjöng ut i andra versen av svordomar medan jag krängde på kedjan igen.
Nej, crosstävlingen i Kristianstad går inte till historien som någon lyckad insats och i brist på andras motgångar så gläds jag med Lasse Nordström (MCK) och Mattias Cedwin (IK Ymer) som båda gjorde säsongens bästa race och dessutom fick en fin fajt mot varandra på köpet. Trots en 12:e plats igår så håller jag femteplatsen i cupen inför sista helgen i Skåne den 8-9 januari. Fram till dess är programmet hemligt, såklart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar