Som den kvalitetsinvestering ett par Dugasttuber ändå är har jag i någon mån bedömt dem som statiska avseende skick och slitage, något som förstås avviker från sanningen en bit in på andra året. Diamanterna på bakdäcken påminner nu mer om gåshud. Kantgreppet känns inte längre lika elakt vasst mot en strykande handflata utan mer som en ond smekning, en liten varning.
Dagen bjöd på ett heat, 40 minuter på ett kort varv vid Slottsskogsvallen i Göteborg. Drygt 25 man på linjen, många med ambitioner. Efter en snabb loop på det torra gruset ledde varvet in oss på den patenterade skogsrundan längst bort i hörnet. Hårt packad jord, löst bös, små kvistar och döda ekorrar. Upp över krön och ner genom(!) en lös, feldoserad högerkurva där många strulade lite idag. Uppför trappan som gör något konstigt med ryggen, känns stelopererat och oerhört tungt. Fortsatt uppför och påhopp i motlut, ännu mer uppför, stående på lättaste växeln. En lös sväng på toppen och brant utför med bitvis låst bakhjul, vända runt 180 grader och uppför en 20-procentare i skogen. Svängig avslutning bland träden och slutligen ett drop ner mot doserad höger och ut på gruset via en kort asfaltsraka.
Ett torrt varv med rullgrus, hårt grus, asfalt, packad jord och mjuk lövbädd. Inget gräs, ingen lera, ingen sand, ändå så oerhört mycket cross.
Bild från Gerillacrossen förra torsdagen. Kurvtagning på gräs, framflyttad i sadeln för bästa grepp med båda däcken. Här är Pipisquallotuberna fin-fina!
Bra startben och iväg som tvåa. Avvaktande inledningskurvor från huvudfältet, troligen av respekt för tävlingstiden. In mot skogen som fyra efter lätt släpp på gruset. Svängde in mot trappan i full fart och fick inte loss högerskon. Panik! En millisekund innan framtuben hade vikts runt första steget så kom jag loss men stod stilla. Folk flög förbi, fel rytm i trappan, segt att få upp farten efteråt. Tappade två man till uppför.
För mig innebär en crosstävling nästan alltid två mentala starter. Den andra infinner sig ofta efter fyra-sex minuter när de initiala fajterna blåst över och folk, åtminstone för stunden, krigat sig in på den plats de förtjänar. Benen är stumma och det är dags att bilda sig en uppfattning om dagsverket som väntar. Vem är före som inte borde vara före? Vem är bakom som inte borde vara bakom? Hur lång tid tar varvet, dvs många varv ska jag köra?
Efter ett par varv kom jag ikapp Ola och Erling, två svåra gubbar att ta sig förbi. Att ligga bakom och iaktta en stund kan vara bra om man vill hitta rätt situation för en omkörning. Alla är ju bra på olika underlag, kurvor, hastigheter osv. Alla crossvarv innehåller partier med tvingad vila, för alla. När du vilar där, tappar du inte tid mot andra. Ofta beror det på att partiet är tekniskt eller utför. En attack innan ett sådant parti kan var en bra idé.
Efter ytterligare två varv hade jag öppnat en ledning på runt tio sekunder mot Erling och Ola. Gick ut på rullgruset och sopade omkull på högersidan efter en lång framhjulssladd. Efteråt såg jag en tre meter lång rensopad sträng i gruset, 20 cm bred. Rena vägskrapan!
Erling fick kontakt men jag lyckades öppna gapet igen. Hade tyvärr ingen kontakt framåt och utan någon att köra in blir det lite tungt i skallen. Koncentrerar mig mest då på att planera körningen så att jag inte fastnar på varvningar i trånga sektioner.
In på sjätte (eller femte?) plats idag med en bra känsla i benen. Gott om sten under huden också. Skarvade efter med Åsa, Lasse och Patrik och hamnade så småningom på kafé innan ett sprättavslut genom Änggårdsbergen under timme fem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar