Favorit i repris - Meindlmorgon i mars

Förra året fick jag plötsligt för mig att promenera de 23 kilometrarna till jobbet. Den 25:e mars klev jag i kängorna, packade lite frukost och gav mig av vid 5-tiden på morgonen. Valde den vackra vägen genom skogen och anlände Kungsbacka efter fyra timmar.

Nyligen föll andan på igen och när jag kollade väderprognosen såg jag att kommande dag verkade bli riktigt fin. Märkligt nog blev det den 25:e mars igen, samma tid, samma härliga känsla, samma mössa. Även samma frukostställe. Största skillnaden var temperaturen - sju grader varmare i år, mindre is och mera lera.

Meindlkängorna är fötternas bästa vän på långpromenader i terräng och det smäller härligt i backen när man forcerar stigarna. Gamla, grå ullstrumpor från lumpen (storlek grön), nedvikta strax under knät. Långärmad, rörlig fleecetröja stärkt med väst. Dunjacka i ryggan för skön värme under frukostkvarten i det fria. Den där mackan med kaffe och yoghurt sittandes på en gammal kärra i en hage med en stark sol i ansiktet är magisk, rent av unik på året.

Månen speglar sig i Sisjön som ligger blank. Helt stilla - en underbar kontrast till de senaste veckornas blåsväder.

Solen går upp strax norr om Årekärr.

Tidiga Ksyriumhjul.

Sällskap till frukost. Fick fin hjälp att slicka undersidan av folien till yoghurtburken.

Den där "pinnen" är nästan en meter lång och hänger i luftledningen. Märkligt.

Anonymt gränsland. Stenen är en del av en gammal mur som markerar gränsen mellan Västergötland och Halland. Ingen betalstation för trängselskatt här ännu.

Bilderna är tagna med iPhone 5 genom skyddsplasten på mitt Survivor+ Catalyst som är helt suveränt, ta mig tusan. Alla funktioner är kvar fastän den är helt tät; touch, samtal, hörlursuttag och hårda knappar.

Två händelser utmärkte sig under vandringen. På den ensligt belägna sträckan mellan Oxsjön och Årekärr, strax efter kl 06 mötte jag en ensam löpare på stigen. Våra blickar möttes kort och hälsningen var rak och tydlig - "god morgon". Säkert tänkte vi båda; "vad i helsike gör du här?!"

Knappt två timmar senare hade jag precis bytt mössan mot en svalare keps som skyddade bättre mot den låga solen. Jag hade ett fint driv i steget och njöt i stora drag av en viss Knopfer som likt ingen annan kan tonsätta motsvarande upplevelser. Plötsligt fick jag sådan feeling där i skogen att jag bestämde mig för att sjunga högt, rakt ut. Det fanns ju ändå ingen i närheten, hade inte sett en själ på två timmar. Så, jag stämde upp till Boom, like that och upptäckte i samma ögonblick en person som satt och fotograferade bland träden 20 meter bort. I bland undrar man...