Lördag fm: 17 km barnvagnspromenad i urban miljö. Köpte gubbkeps, hällde en kopp kokande tevatten över händerna och gick sedan hem.
Lördag kväll: 90 min i sweet spot, Bollebygd enkel. Melodifestival och en underbar pulled-pork.
Söndag: 5,5 h kuperad distans med lättad vinterklädsel och dubbla flaskor. Solsken och varm sydvind.
Raskt över till helgens (och decenniets) styrtest. Efter sju timmars test av nya styrkombon på vinterhojen kommer jag till samma slutsats som jag gjorde efter sju sekunder. Styret gör cykeln. Påverkan från ram, hjul och aerodynamik står ju sig slätt i förhållande till ett riktigt styre att ratta med. Så oerhört onödigt att jag åkt i nio år med den gamla kombon som hängt med genom ett antal ombyggnader och köptes 2005 för att tävla cross med. Sedan har det suttit kvar. Och bytt cykel. Plötsligt en dag för några veckor sedan så kändes det helt fel och en förändring initierades.
Nu har det alltså skiftats, från ett Ritchey WCS på 44cm c-c med ergonomiskt grepp och smalstandard till ett Deda RHM 02 på 42cm c-c med RHM-grepp och oversize. Stammen fick skiftas också men den har samma längd som tidigare.
Fördelen med det nya styret, som liknar modellen jag har på racern, är att jag kommer en dryg centimeter närmare växelreglagen. Styret är styvare och bredden passar bättre för körning på väg. Sammantaget ger det en helt annan närvaro i åkningen och den tunga vinterhojen känns nästan som en racer när man ställer sig upp och bryter. En annan skön detalj med Dedas RHM 02 och Zero 100-modeller är att röret har en oval form på hela överdelen vilket ger ett fett grepp för händerna när man sitter upprätt och kör. Röd linda för att accentuera förändringen.
Styrbord...
Dagens pass blev en mäktig insats med nutida mått mätt. Körde norrut genom Göteborg, via GCK:s söndagssamlingsplats och fick med mig fransmannen Christoph på sin camparustade titanrigg. Vips så försvann tre timmar med trevligt snack om allt från Mont Ventoux till Lean produktion och Nationaldagsloppet. Just den sistnämnda sträckan var ett av målen för dagen och när vi rullade in mot Hindås så delade vi på oss och jag skarvade söderut mot Rävlanda och Kungsbacka.
Halvvägs genom den två timmar långa motvindssträckan svängde jag in på Statoil i Hällingsjö och svepte en kaffe med bulle. Benen kändes riktigt fina och hungern hade inte satt till ännu, men Maxibacken och de kala vidderna väster om Ubbhult väntade så det var läge att tanka lite. Mottog en uppmuntrande kommentar från en kvinna utanför som konstaterade att jag hade en "rätt porrig klädsel".
- Sportful rätt igenom, svarade jag. Hennes man suckade trött. MC-knuttarna som rullade in fick ingen uppmärksamhet, sina bullrande maskiner och sugande blickar till trots.
144 km och 1400 höjdmeter enl. GPS:en. Nästan Mallis-siffror.
Vinter-Ridleyn väger ungefär 9,5 kg med de släta vinterdäcken på och känns riktigt kul att åka på nu. I nedförskörningnen mot Kungsbacka fanns det stunder då endast vindbruset från skärmpaketet i kombination med åsynen av handskarna på reglagen avslöjade den mot en racer. Så, jag tog av handskarna och tryckte in en växeln till. Lagom till Kullavik var både vätska och energi slut och jag kryssade i behagligt tempo mellan söndagsflanörerna på Säröbanan där jag också mötte två lagtempon där det lyste säsongspremiär i ögonen på deltagarna. Goda förutsättningar för ett irriterat år på banvallen igen alltså.
Vid Askim mötte jag en reklampelare till kille som kittat upp sig med flashiga prylar, elektronik, musiksladdar, glänsande racerhoj med färgmatching, märkeskläder och hela grejen. Han hade säkert tänkt på allt och läst varenda cykeltidning för att se så proffsig ut som möjligt, men ändå avslöjades han på 200 meters håll av det enkla faktum att han satt som en säck potatis på cykeln. Tipset för en tyst accept i kretsarna är annars att först lära sig cykla och sitta rätt på hojen och sedan lägga ut valfritt antal månadslöner på prylar för att befästa ambitionsnivån.
Alltså; först kröka ryggen över ett konstigt styre i nio år och sedan köpa ett nytt för 200 kr.
