Sommarregnpunkapass

Ungefär samtidigt som min tävlingsaktiva period på landsväg tog slut för snart fyra år sedan blev det naturligt att inte längre tvinga sig ut på träningspass i dåligt väder, dvs regn, snöfall och svår halka. Fara, onödigt obehag, punkteringar och risk för sjukdom förs ju ofta fram i samband med dessa omständigheter. Att tävla under liknande förhållanden på crossen är lite annorlunda eftersom det sker under en ganska kort tid och dessutom är en faktor i spelet som man ibland kan hantera till sin fördel.

Som det yttersta beviset på att Pinarellon inte går i regn kompletterades den personliga utrustningen i våras med ett par skinande vita Sidiskor från landet som producerar växlar som ”inte är ämnade för användning i regn”. Som tur är så säger de inget om lera, vilket förklarar min Campautrustade cross.

Igår kväll hade meterologerna lovat solsken och härliga 20 grader över Göteborgsområdet varpå jag landade hemma efter jobbet, laddad för snabbåka runt Billdals GP, även känt som Årekärrsvarvet.

Istället för finväder bjöds vi på ett överfuktigt, onödigt dis som vägrade övergå i ett förlösande regn. Hela kvällen riskerade att gå förlorad i denna blöta tjocka och till sist tog jag beslutet att ge mig ut och köra med racern ändå. Marken var ändå torr och kanske lättade det lite i horisonten mot söder.

Överladdad, underklädd och iskall svepte jag uppför Sisjöbacken och styrde sedan mot Trollåsen där jag givetvis möttes av ett stadigt regn. Vände in mot stan och körde österut istället, förföljd av regnet som tilltog. Precis när jag börjat bli genomblöt och som mest ångrade mitt beslut började det fräsa från bakdäcket. Första landsvägspunkteringen på tre år lämnade dessutom ett stort, fult sår i däcket som måste bytas. Så jäkla typisk regnpunka, en liten sten som annars hade smätt bort klibbar fast och arbetar sig in tills den är nöjd.

Beslutet att inte köra racer i regn står fast, nu med den skillnaden att det gäller. Igen.

För tillfällen då cykling i regn ändå är aktuellt av transportskäl eller till följd av tillfällig sinnesförvirring står mitt nya, helsvarta åretruntlok till tjänst med skärmar och allt. Den nya Ridleyn testkördes på pendlingsrutten till jobbet tidigare i veckan med gott resultat, även om det ska sägas att kombinationen aluram, aluhjul och alustolpe inte känns helt modern avseende komfort. De fylligare 28 millimetersdäcken pumpade till 6,5 bar ger lite gung, men det är fortfarande stelt och livlöst. Och väldigt tungt.

Loket.

Nu väntar semester med ledighet från det mesta. Och lite skön cykling uppför...

Ciao!