Ålder är inte bara ett värde. Det kan också vara ett mått på erfarenhet, en tillgång i de allra flesta situationer. Gammal är äldst, vis, klok och så vidare. Men faktum är att gammal också är korkad, konservativ och obenägen att ta risker. Ponera att det senare är sant, finns det då en risk att man går miste om en massa äventyr?
På senare cykelår, allt eftersom nummerlapparna blir färre och motiven allt vagare tror jag mig förnimma att ett välkänt motionskoncept smyger sig på. Motion är ju ett brett begrepp, men här åsyftar jag cykelmotion, i relation till cykeltävling och därför kan vi sätta likhetstecken med att ”säkerställa resultat” även känt som ”att gå i mål” eller ”fullfölja”. Det är alltså inte placeringen i sig som är det primära målet, med risken att inte få något resultat alls, utan just att noteras i listan, sätta bock och plutta för.
Kanske var det med denna insikt om att åldern och erfarenheten faktiskt ibland står i vägen för nya upptäckter, äventyr och kostnader som jag kom till start med redan trasiga grejer? Varför inte hysta in en näve grus i maskineriet redan från start och se vad det kan ge? En portion optimism, en svag vårsol och ett resolut förträngande av sannolikhetsläran, så var det dags för
Dalsland XC, på cykelcross.
Lördag förmiddag. Platsen är Bengtsfors i Dalsland, ett till delar laglöst land om jag får citera en säker källa inom lokalt rättsväsende. Ett muntert sällskap om tre personer med sammanlagd ålder överstigande 115 år välter ur bilen på den allmänna asfaltsytan bakom automatstationen där vi just avlönat en individ i reflexväst, vilket påminner mig om att det förmodligen är det bästa sättet att bli rik på kort tid. Vem tvekar att räcka över sedlar till en man i väst beväpnad med ett kort budskap och tydlig stämma; "40!"
Det populära mountainbikeloppet med start och mål i den dalsländska metropolen benämns ”tävlingsmotionslopp” av arrangören själv. Nummerlapp och resultatlista, full gas från start på torget och ut på 60 km fina grus- och skogsvägar för att 2-3 timmar senare avsluta på samma plats. Tre välbemannade depåer och en härlig stämning runt och längs varvet – en arrangörsmässig fullträff, bra gjort! En gemytlig stämning mötte oss vid startfållan på torget och den charmiga småskaligheten höll på att rinna över när jag på enklaste vis tog tre steg in i skoaffären och lånade en sax för att klippa av buntbanden till nummerlapparna. Det här med lapp på styret är ju lite ovant för oss cykelcrossåkare, men för övriga 700 deltagare som för dagen sportade sin MTB var det förstås inga konstigheter. En avbitare finns väl som standard i verktygkittet, bland stäminstrument till gaffeln, svets och kofot. Det är roligt att raljera kring sådant man inte begriper, fast jag har faktiskt varit ägare till en MTB en gång för 7-8 år sedan. Och kört Långa Billingen, jodå så att.
Tvenne crossåkare ur Göteborgs Cykelklubb rullar ut i lagtävlingen, mot nya nederlag. Mattias valde en mer taktisk haveriplats och punkterade med geografisk precision 75 meter innan målgång.
Ingen MTB idag alltså utan cykelcross för hela slanten i syfte att ha roligt och bevisa hur fint den kan ta sig fram nästan överallt. Det vettiga hade förstås varit att starta med fullt fungerande och driftsäkra komponenter eftersom vi skulle halvvägs till Norge och tillbaks och avstått från chansartade lösningar såsom spruckna carbonfälgar och skadat tubdäck. Men, så handlade det kanske aldrig om att ”motionera” i tidigare utvecklad mening utan så här i efterhand måste detta kritiserade beslut ha handlat om något annat. En jakt på äventyr eller ungdomlig naivitet, en protest mot åldern och dess medföljande spärrar?
Planen var enkel och målsättningen uttalad;
Om vi går i mål så är det en seger. När något går sönder, kör så länge det går och gnäll därefter icke utan gå i frid i dikeskanten tillbaks till Bengtsfors.
Nog filosoferat, nu till eländet. 18 kilometer in i loppet ligger vi vackert på rad, som uppträdda på ett snöre uppför en stig i skogen. Jag har precis gjort mig lustig med den onödiga telefonfrasen ”var god dröj, du behåller din plats i kön” när gensvaret från högre makter tar sig uttryck i ett tydligt ”pfff-pfff-pfff-donk”, ljudet av ett tubdäck som snabbt tappar luft och därefter tar rot. Däcket hade spruckit eller skurits upp i sidan där den tidigare skadan fanns och vidare överläggningar eller lagningsförsök skulle vara slöseri med tid. Nu gällde det bara att köra vidare och den spruckna carbonfälgen och tålamodet skulle sättas på prov, hur länge kommer de att hålla? Ut till närmsta väg, eller kanske 40 km till mål?
Felsökning. Här kan vi applicera den gamla tumregeln, d.v.s. där tummen går in har luften gått ur.
Den kommande timmen bjöd på hög puls, låg fart och gott om tips från andra åkare. Jag fick bland annat information om att jag hade punktering, att däcket nog inte skulle laga sig självt och att jag låg i vägen. Det sistnämnda löste jag med en farthöjning uppför en backe varpå gott om utrymme öppnades bakom mig, antagligen till bakomvarandes förtjusning då.
På grusvägen gick det hyfsat att köra och en kort asfaltssträcka kändes som en dröm. Stigarna var värre och förutom fälgen så tog ryggen rejält med stryk. Jag var aldrig orolig för att tubdäcket skulle lossna eftersom mina limningar tar en vecka, utan det var terrängens beskaffenhet och bakhjulets status som skulle avgöra hur länge det här äventyret skulle pågå. Aldrig anade jag då hur detta skulle sluta.
Efter drygt 36 km, alltså knappt två mil med platt däck, kände jag hur bakhjulet började sladda ganska illa. Jag tittade ner och såg att större delen av gaffelutrymmet utnyttjades och däcket hade polerat av all svart färg på bromsskorna som nu blänkte vackert i silver under majsolen. Jag började också få svårt att följa Mattias hjul samtidigt som horder av fyndiga norrmän passerade. Vid 38 kilometer, strax efter en skarp högerkurva uppe på ett gruskrön sprack fälgen runt halva radien och vek sig på tvären. Hjulet fick inte längre plats i cykeln och ekipaget kom till ett definitivt stopp. 20 kilometer kvarstod och jag räckte över min vattenflaska till Mattias som önskade lycka till med sopsorteringen och välförtjänst störtade vidare mot triumfen i Bengtsfors.
Här kan man tro att loppet är kört. Så fel jag hade.
Ett mer definitivt slut är svårt att föreställa sig, åtminstone med hälsan i behåll. Förutom mindre estetiska skador på cykeln så var bakhjul och däck skrot, förvisso avskrivet sedan länge och uträknat på förhand. Efter en kort promenad anslöt jag till supporterklacken i Dåverud, ett glatt gäng grupperade på ett grusvägskrön och försedda med fyrhjuling, stolar, kaffe och hembakt. Snart hade jag serverats i båda händerna och satt bekvämt tillbakalutad i dikeskanten betraktandes tävlingen. Vi pratade om cykeln, om vem som låg i täten, om vädret och allt annat. Det var väl först efter tio minuter som frågan om min fortsatta tillvaro väcktes i sällskapet, något som jag inte ägnat en tanke åt där jag njöt i mig kaffet och den närodlade äpplekakan. Nog för att jag trivdes där men när en man i gänget plötsligt nämner en cykel som han har stående hemma i boden så väcks en nyfikenhet. Vart ska detta leda?
Ett par minuter senare. Vi är på väg, jag och Göran, ut i skogen till vägs ände på hans fyrhjuling. Jag har, förutom mig själv, även med mig min pump eftersom däcken på hans cykel enligt uppgift nog var helt tomma vid det här laget. En snabb skattning av min välgörares längd hade gett mig hopp om att hans hoj kunde innebära en möjlighet att trampa tillbaka till målområdet längs närmaste asfaltsväg. Väl framme vid gården presenterades cykeln ur en liten sidobyggnad. Det var en Scott med snabbkoppling på sadelstolpen och plasthattar på ventilerna. Den såg helt ny ut och jag fylldes av insikten att min DNF i Dalsland XC just upphävts.
Det här med rakt styre är ju onödigt, hann jag precis tänka innan jag svängde av asfaltsvägen på sistaväxeln och nästa stigparti tog vid. Under de här lite småstökiga partierna gällde det att hålla hårt i det breda styret och tungan innanför käftarna. En liten knapp till vänster på styret såg intressant ut och som genom ett under blev gången lite mjukare över rötterna. Detta räckte dock inte för att eliminera det fasansfulla läget med SPD-klossar metalliskt smattrande mot de hårda ståltramporna vars taggar förgäves sökte fäste i carbonsulorna på mina dyra italienska Sidiskor. Att för första gången i modern tid forcera terräng med en MTB vid tröskelpuls utan att sitta fast i pedalerna var en skräckupplevelse som endast övertrumfades av den lätt euforiska känslan att vara på väg mot mål.
Göran hade med närmast obeskrivlig generositet erbjudit mig, en utomsocknes främling, att låna hans nästan nya MTB och fortsätta tävlingen om jag ville. Ett sådant erbjudande kan man ju inte tacka nej till och det här med att Dalsland har sina egna lagar hade verkligen visat sig från bästa sidan. I pant på okänd ort lämnades en Ridley X-night med ett och ett halvt hjul samt en urdrucken termosmugg med rester av delikat kokkaffe. Tungan löpte över den nedre tandraden. Jodå, där satt allt en liten bit äpple kvar också. Leendet tilltog men sköljdes snabbt undan när naturen plötsligt lutade nedåt och ekipaget studsade iväg utför under mig. Hydrauliska bromar och lösa fötter – skräck!
Halva bananer vinkade på höger flank. Muggar med sportdryck stod uppställda med onödig precision. En slank ner, jag hade ju inget annat att dricka. Forceringen återupptogs. Kunde det vara en mil kvar ungefär? Marken lutade mot. Någon hejade. Någon annan tyckte att jag hade onödigt bråttom. Nummerlappen låg hopvikt i fickan och pulsen tangerade den under punkaperioden. Min cykel ligger skrotad i skogen och här kommer crossåkaren halvkontrollerat sladdande med kritiskt låg utbildningsnivå på en lånad MTB, tack vare publiken. Vilken solskenshistoria, vilket äventyr. För ett ögonblick inbillade jag mig att detta var det bästa som kunnat hända, kanske ville jag att det skulle hända, hur kan man annars förklara det irrationella beslutet att starta med odds sämre än de för återinförandet av reguljärtrafik på
DVVJ. Eller för att hojen nedan blir nästa trendsättare.
Just kombinationen ramhandtag, trumbroms, XT-vev och styrrörsmonterade flaskställ ger ju hjältestatus, utöver det faktum att den trampats runt varvet.
Cykeln här väger lika mycket som sadeln på bilden ovanför och Recordreglagen är ju så snygga att man nästan smäller av. Och kolla in de sköna, svepande linjerna i bakhjulet!
Någon hojtar från sidan av spåret att det inte är långt kvar. Snart mynnar skogsvägen ut på grusrakan invid sjön söder om Bengtsfors, känd från starten ett par timmar tidigare. Jag trycker högerreglaget i botten, flyttar händerna intill stammen och vevar på med det som finns kvar i benen, och det är ganska mycket. Susar upp mot torget och korsar linjen med nummerlappen fladdrande mellan tänderna. Skoaffären är fortfarande öppen, folk trängs och plaketter byter händer.
Fälgen passade först inte alls i takskenan...
Resten är en administrativ sak. Rätt cykel till rätt ägare. En pratstund med kaffekokerskan bortom skogen, en lättare plastisk deformation av hjulet för att få ner det i skenan på takstället. Och så adressen till Göran som vi tyvärr inte träffade igen. Men välgärningen kommer förstås att belönas, ett paket går iväg med Posten i morgon. Till Dalsland, landet med de vänligaste människorna och de bästa lagarna.
