Oönskade cyklister

I dagarna kan man med anledning av den uppmärksammade domen mot cyklisten Andreas Grass i Lund läsa tonvis med onyanserade blogginlägg, artikelkommentarer och mer eller mindre trångsynta reflektioner över en händelse som så många, både bilister och cyklister kan känna igen sig i. Jag känner inte till de exakta omständigheterna vid olyckan och försöker därför att föra ett generellt resonemang. Det kommer säkert inte att lyckas helt.

Det är säkert ingen populär uppfattning sett från de egna leden, men det förvånar mig att ingen annan än tingsrätten verkar se på fallet ur ett riktigt brett perspektiv. På gott och ont. Cyklister producerar mängder med förakt och hat mot bilister och mot systemet och om man läser kommentarerna till Aftonbladets artikel (ex. Cyklistdrulle åtalas - Fest!!!) så vågar man knappt ge sig ut på cykel i trafiken med risk för att bli anfallen av ilskna läsare.

Någonstans kan jag tycka att det saknas en debatt med förankring i verkligheten, så som den ser ut i det regelverk vi alla måste följa, oavsett vad vi tycker, oavsett om vi håller i ett styre eller i en ratt.

Som cyklist måste man förstå och acceptera ett grundläggande faktum innan man ens kan inleda ett ”neutralt” resonemang. Det här kommer att göra ont, håll er i:

Lagen gör ingen skillnad på cyklist och tävlingscyklist.

De allra flesta argument framförda av cyklister i debatten faller om man ser till denna enkla sanning. Lagen gör ingen skillnad på syftet till den tvåhjuliga framfarten. Lagen bryr sig inte om huruvida du tränar eller transporterar. Lagen skiter i om du är mitt i eller mellan en intervall. Korg på styret eller täckt bakhjul. Du är en cyklist, punkt.

Det finns många lagar, både skrivna och oskrivna, som tillsammans med praxis, kultur och vanor gör att samspel mellan trafikanter fungerar. Så länge vi pratar om incidenter, oftast utan fysisk kontakt eller skador, så kan man alltid hävda sin rätt genom gester och skiftande tonlägen och det är här majoriteten av diskussionerna förs mellan cyklister och bilister, utan påföljd och utan att de synas. Men när endera parten lider fysisk eller ekonomisk skada och väljer att åberopa sin rätt enligt lag, så gäller oftast inte de egna regler och idéer man har inom området. Då gäller lagen och det visar sig nu tydligt inte vara till någon fördel för oss tävlingscyklister.

Det är nästan alltid lättare att ändra ett eget beteende före andras, men det är bara hälften så roligt. Om man som cyklist tror att man kan ändra trafikkulturen och relationen med bilister genom sitt agerande så tror man fel, vill jag påstå. Kanske på lokal nivå och eventuellt vid enstaka tillfällen, men i det långa loppet så går det inte att rubba motorkulturen, (kring vilken detta lands trafikförordning är uppbyggd) sittandes gränsle över en simpel cykel iklädd lycra.

Men hur fungerar det i verkligen då? Jo, lagen är kass, trubbig, otydlig och stjälpande i många fall och det är lockande att ta saken i egna händer och göra egna gällande regler i sin bubbla för att få träningen att fungera. I dessa lägen, som för min egen del uppträder tiotals gånger varje pass, försöker jag tänka på att påverka så få andra trafikanter som möjligt och vid regelvidrighet ändå vara förutsägbar. Jag spar de grova överträdelserna till när det verkligen gäller, sprider de små över tid och plats och kör snyggt och rätt när det inte kostar mig något. Rätt eller fel? Rätt ur ett modifierat cykelsanningsperspektiv. Fel, sett med lagens ögon, men ingen påföljd.

Att man som bilist med stöd av lag ska kunna köra på en cyklist bakifrån, lämna platsen innan olyckan utretts och sedan gå både skadelös och straffbefriad är inget annat än ett totalt rättshaveri och det gör mig förbannad och ledsen. Dels för att det är ett bevis på hur en människas värde varierar beroende på vilket fordon hon färdas med i trafiken och dels för att det sänder signaler som går rakt mot de framtidsplaner som gror på många håll i landet där det siktas mot ökat cyklande i hälso- och miljösyfte.

Det finns en allvarlig brist i det korta resonemanget hos många bilister. Att med hjälp av sin 2 ton tunga plåtlåda markera ett missnöje med en trafiksituation genom att använda densamma mot människor tyder på fruktansvärt dåligt omdöme. Det är skillnad på att vara förbannad i kupén och att sedan använda bilen för att markera det. Man sticker inte ner en person som står framför i kön, bara för att man inte orkar vänta. Man slår inte barn som medvetet gör livet surt för en. Man siktar inte på människor med bilen bara för att de cyklar på bilvägen. Både cyklingen och nedmejningen är förbjuden men påföljderna borde skvallra om vilket som är mest allvarligt. Skrämmande nog verkar så inte vara fallet.

Hur provocerande och trotsigt en cyklist än uppträder så kan han aldrig göra sig skyldig till en värre handling än den bilförare som väljer att visa sitt missnöje med situationen genom att köra om för nära, eller i fallet Andreas, köra på honom. Förstånd och förmåga hos dessa individer måste ifrågasättas och det finns väl all anledning att tro att det är just de här risktyperna som står för andra oöverlagda handlingar i samhället. Ett par sekunders tidsförlust kontra en resterande livstid med ett liv på sitt samvete. Hur kort får man lov att tänka?

Lagen har inte ändrats efter domen. Den är fortfarande luddig när det gäller cykelbana när jag som cyklist får lov att färdas på parallell bilväg om det med hänsyn tagen till färdmålet bedöms vara ett säkrare val. Vad som är säkert eller inte bestämmer du själv, så länge det inte blir en rättssak, för då bestämmer någon annan. Själv bedömer jag exempelvis följande förhållanden som riskfyllda när det gäller cykelbana:

- tät trafik av gående, barn och djur. Kollisionsrisk även i låg fart.
- förekomst av glassplitter eller skräp som kan orsaka vurpa eller materialskada
- undermåligt markerade vägarbeten, gropar och arbetsmaskiner
- avsnitt med dolda korsningar där bilist måste överlappa för att se åt sidan
- icke trafikrelaterad verksamhet såsom gyckel, klottring, kvartssamtal och SMS-marathon

Bötesbeloppet för att slippa rambrott och tandprotes under någon av ovanstående förhållanden är 500 kr och absolut värt att ta om det skulle verkställas enstaka gång.

Röster höjs också som gör gällande att cyklister är otacksamma som ratar stora cykelvägssatsningar i tätorterna. Låt mig flika in att en väg, oavsett ändamål, inte för all framtid är säker eller farbar bara för att den har byggts. Ett löpande och omsorgsfullt underhåll från myndigheterna är däremot ett tecken på ett genuint intresse för en lyckad cykelvägssatsning. Snö, löv, tjälskott, glas, sprickor, rötter och grus är alla fribiljetter till ett säkrare liv på den nysopade bilvägen intill enligt människans strävan efter minsta motstånd.

För att balansera inlägget kan man tänka sig att man skulle argumentera för en framfart på cykelbanan, men det är i sammanhanget onödigt av den enkla anledningen att cyklister inte är välkomna på cykelbanan heller utan hänvisas till bilväg av gående, hundägare, båtmänniskor och rullskidåkare. Cyklisten är inte önskad någonstans och i vägen överallt. Vi är ett problem, ett hinder och ett stycke sorglig representation av civil olydnad om man får tolka den allmänna uppfattningen. Kanske är det under trycket av detta ogillande som rebellen i oss tar lite extra plats på vägen. Eller kör vi bara en bit in på vägbanan av samma anledning som bilisten som inte heller vill samla glas och stenskott vid dikeskanten?

Hur man än vänder och vrider på det så är cyklisten trafikens förlorare. De vinster vi cyklister säkrar retar gallfeber på stressade bilister som krampaktigt stöter mot rattcentrum i sin iver att stävja allt genvägsbeteende som de själva är förhindrade att åtnjuta. Rättvisa är viktigt.

Avslutningsvis kan man spekulera i om det ändå inte finns något tillfälle då cyklisten är önskad, omtyckt och till och med hyllad, även av sina antagonister i trafiken. Jag tror faktiskt att de stunder finns, då chipsätande, bensinosande begåvningsreserver faktiskt reser sig ur soffan och med samma hand som tidigare räckte det längsta fingret åt cyklisten på vägen, nu hyllar en OS-medalj eller två i TV-rutan. För på TV är cykel en sport och sport är riktigt och viktigt. Lycka till, ni framtida cykelbanetalanger som siktar mot stora mästerskap. Låt lagen leda er mot framgång.

Heja Sverige!

Kort och hård onsdag.

Utdrag ur veckans träningsschema:

1 pass svinhårt! 2x12-15 min med 40-20 (så hårt det bara går utan att spränga sig)

Gick ju åt skogen såklart.

Ensamt i klubblokalen.

Vila och kylning av svänghjul.

Trött och yr.

Inomhuscykling ser ju, av allt att döma, ut att vara framtiden för sporten nu när rättssystemet tydligt markerat vad man tycker om cyklister i trafiken. 500 kr kostar det att bli påkörd av en bil om man väljer bort cykelbanan.

Avgiften för cykling på väg utan påkörning av bil framgår inte av tingsrättens beslut.

Tre ursäkter gör ingen höst.

Igår körde jag upp till Tidan för att få en liten avstämning på kropp och material i Focus Cross Race. Senast jag gick för fullt och för placering var på Östgötaloppet i april, så jag kände ingen större press på mig att leverera. Däremot var jag lite osäker på hur kroppen skulle klara 60 minuter tävlingsfart på cross med knäont och allt. Tycker nog att jag fick de besked jag behövde och är ganska nöjd med dem. Har lyckats bygga upp en hyfsad nivå på ett par veckors hård träning och har fortfarande en månad kvar på mig att göra resten av jobbet. Jag vill ha upp tröskeln och öka snabbhetsuthålligheten, men å andra sidan, vem vill inte det?

Focus Cross Race arrangeras av Cykeldistribution i Tidan med hjälp av Skövde CK, ett helrätt arrangemang, precis som ett enklare crossrace ska vara. Fristående tävlingar på den här nivån borde vi kunna se många fler av i Sverige. Man utnyttjar naturen i närområdet, ger och tar lite i reglementet och hjälps åt på lokal nivå. Det viktiga är att tävlingarna blir av, sedan gör cyklisterna resten och skapar spänning och positiv stämning. Stort plus för livebandet som öste på vid varvningen! Var det belgiska nationalsången jag hörde på varv sju?

Själva tävlingen gick väl ungefär som väntat och utan tekniskt strul så hade en, eller kanske två placeringar upp varit möjliga att nå. Fick fin rulle på tätgruppen direkt från start, tappade kontakten vid gräskullarna och kom ut på lättåkt igen som sexa med lucka framåt och bakåt. Efter plankhindret stressade jag för att täppa, drog ur den leriga klossen i igångdraget och hade sådan otur att skon for bakåt och träffade bromsarmen som sticker ut från sadelstaget. Givetvis trycktes belägget in i hjulet som tvärlåste och ritade ett fint Cubusmönster i gruset. När jag stod där och mekade loss bromsen och folk blåste förbi så var det svårt att se det positiva i att hjulet klarat sig. Kom iväg igen med 30 meter lucka upp till min kollega i LCK:s crosstävlingsgrupp, Fredrik Jansberger från Lidköping. Målsättning att ta sig dit fram grusades två varv senare när exakt samma sak inträffade igen, på samma ställe. Helt otroligt, vilken skit!

Berövad ytterligare 20 sekunder och lusten att ge allt för att komma ikapp. Istället, en ny tävling i tävlingen och fajt med Thomas från MCK, Christian från Kvänum och hemmahoppet Stefan från Tidan.

Varför inte hålla i bocken när man kör utför i geggan?

När bakhjulet började svampa med tre varv kvar fick jag växla målsättning igen och hitta en ny utmaning. Fick slita lite extra på gruset i två varv men kände ändå att Christians attack med ett varv kvar egentligen inte var helt omöjlig att gå på. Tyvärr hade huvudet redan fått ett minus för mycket och jag lät luckan växa. Det är inte bara hjärtat som behöver tränas framöver. Ursäkterna behöver bli bättre också.

Sammanlagt, en kul tävling med omväxlande bana. Bra träning (92% snittpuls i 59 minuter) och ett bra besked från materialet. Svårt att bli arg på en broms som inte håller när man sparkar upprepade gånger på den. På vägen hem spelade jag musik på hög volym, drack kaffe ur termos, styrde med knäna och såg leran från cykeln på taket rinna ner över bakrutan i regnet. Första cx-tävlingen avverkad med det viktigaste resultatet av alla – mersmak, såklart!

Resultat Prestige och Veteran.

Dagens stora skandal, om jag fattat rätt, var att damprestigeklassen såg noll startande. Detta trots att förstapriset var 4 000 kr. Någon tjej som ångrar att de inte rullade ett varv på en lånad cross och sedan gick in i värmen och väntade på prispengarna?

- - - - - - - - - - - - - - -

Idag söndag passade jag på att återhämta ett par timmar med CCL och Patrik. Tre timmar distans utan kvalitetsinslag, även om Lasse skickade på en 5-minutare i medvinden och därmed lurade in mig i G2 en stund. När vi rundat Onsalahalvön och öppnade dörren till Café Majgården i Kungsbacka så trillade det ut Göteborgscyklister. Oroväckande utplockat i disken och tydliga tecken på sockerdriven debattlust. Men oavsett vad som skrivs i vissa bloggar så drack jag endast kaffe och sedan inget vatten under sista timmen hem. Någon jäkla ordning får det ju vara, det är ju september.

För att fira cx-premiären hade jag dagen till ära plockat fram en present som jag fick från familjen Olsson i Svanesund när jag fyllde 30. Av någon anledning kändes det helt rätt att åka i ylle idag och frågan är om inte L-O:s Svanesundströja är en av de allra snyggaste jag har sett. Och för att knyta ihop landsvägssäcken och samtidigt mota de friska, kyliga höstvindarna så körde jag med en gammal Östgötaloppsklassiker – vindväst under.

Tröjorna var snyggare förr. Och längre. Och randigare.

Fridens!

Projekt CX del 2

Här kommer andra delen i serien om det senaste crossbygget.

Projekt CX del 2 - RAM

Att min tredje Ridleyram inte skulle slå om några trafikljus blev klart ungefär samtidigt som jag ställde in den gamla metallramen i vintras. Kolfiber var enda vägen att gå om man ville vässa ytterligare och i valet bland Ridleys X-Fire och X-Knight så föll valet på den förstnämnda som kändes mer prisvärd. Ramgeometrin är identisk med bland andra Crosswind, så det skulle inte bli några överraskningar där heller. Förhoppningarna om lägre vikt och ett styvare uppträdande utökades till att omfatta en stabilare front och styrning, något som den groteska framgaffeln vittnade om direkt vid uppackning.

Lådan med fyra kompletta ramkit, ett till varje sant Ridleyfan i MCK, kom från crossentusiasterna i Berlin, Karsten Niemann och hans gäng på Shop4cross.

Förutom en riktigt skön finish så imponerades jag av de kraftiga rördimensionerna som signalerar styrka och vridstyvhet. Designen är helt i min smak och det övergripande kvalitetsintrycket är mycket gott. Här är några crosspecifika ramdetaljer som Ridley givetvis har koll på:

- Inga flaskställsfästen. Eftersom ett flaskställ indrivet i skulderbladet kraftigt reducerar lusten och möjligheten att bära cykeln över axeln så skippar man dem på en cross. Om man vill använda ramen till en vintercykel eller bara en lyxig flaskförvaring kan man eftermontera ett par insatser – om du vågar borra i ramen. Jag har borrat fyra hål i min gamla Columbusram och den håller än, sex år senare. Det finns också möjlighet att beställa ramarna med flaskställsfästen från fabrik utan extra kostnad, men räkna inte med att få några fina klistermärken medskickade då.

- Vajerdragning på överröret. Nästan bara fördelar och egentligen det enda sättet du kan dra dem på utan att de är i vägen. Diagonalröret ska ju greppas med handen vid lyft och undersidan av överröret glider ju över axeln. Nackdelen då? Det går inte att hänga på hojen eller sitta på överröret utan att repa lacken. (Gud förbjude att en cross blir repad under sin livstid.)

- Höjd. Ridley håller fortsatt på det upplyfta vevpartiet som ger lite extra markfrigång. Man sitter högt över marken och får bra utsikt över alla man ska köra om.

Inbyggd bakbromsjustering i vajerstoppet på sadelstag. Tackar!

2010 års modell skiljer sig på ett par punkter från föregående års ramar. Vikten är något lägre och designen har ändrats, men den stora grejen är förstås det fetare styrröret som rymmer ett uppdimensionerat undre styrlager för 1 ½”. Gaffeln är också ny och har ett koniskt rör för att klara två olika lagerdiametrar. Summan blir en riktigt kraftig front byggd på en ännu grövre gaffel som för tankarna till ett trubbigt mordvapen.

Kan användas för att driva ner staketstolpar i tjälen.

Haaaaaaallå.........haaaallå......haaallå....hallå.

Jag kan också konstatera att det inte snålats på dimensionerna kring vevparti och kedjestag. De sistnämnda är 50 mm höga när de separeras bakom vevhuset.

Aerohögt?

Ramset Ridley X-Fire 2010
Ram: 24 tons high modulus carbon. Storlek: 52 cm. Vikt: 1 300 gram, inkl. växelöra.
Gaffel: 4ZA Oryx fullcarbon. Vikt: 490 gram. Kapad 82 mm (463 gram).

Framtung!

Det är alltid roligt när man kan jämföra två cyklar direkt, d.v.s. byta snabbt och ofta mellan dem och testa olika egenskaper. Det råder inget tvivel om att carboncykeln är kvickare och styvare och får mer kraft i färdriktningen är aluminiumcykeln. Det märks särskilt vid korta insatser med högt effektuttag såsom igångdrag, branta backar och rena temposkiften. Jag vill också tro att X-fire:n är mindre i storleken eller mer kompakt då känslan är tightare och mer direkt, den följer också med fantastiskt fint. I själva verket är måtten lika i huvudtriangeln.

Hjulen är samma och växelsystemen hyfsat lika men styrkombon är vassare på den nya. Ritcheys 26 mm:s WCS styre och stam väger väldigt lite men uppvisar också egenskaper i klass med en Gardenaslang. Oversizeprylar gjorde en hel del för styvheten på den nya hojen och bidrar förstås till de positiva egenskaperna, så ramen är inte att tacka för allt. Om ni undrar varför jag byggde den gamla hojen med smalstandard så är svaret ”2006”. Styret köptes förresten begagnat från en viss Anna Enochsson.

Tävlingsfråga nr 2 i serien. Hur stor är viktskillnaden på ramen, mätt i gram, mellan min Ridley Crosswind aluminium och min Ridley X-Fire Carbon, båda storlek 52. Lycka till.

--------------------------------
Bloggserien Projekt CX:

hjul
ram
växel
broms
däck

Hondacrossen

CX-tisdag med Mölndals CK. 16 glada crossåkare vände grästuvor i kvällssolen och jagade livet ur varann i Hondacrossen. Upplägget idag:

- ett uppvärmningsvarv
- två varv tröskelfart
- två varv jaktstart - fullt ställ
- ett varv jaktstart - fullare ställ

Själv laddade jag med tre åttor innan träningen, för att köra upp banan och benen. Fick därmed ihop schemat för dagen.

Viktigt mellansnack.

Budgetspräckare. Patrik har (hade) ju den goda smaken att träna på Dugast.

Revolver Racings hjul levererade i dyngan.